En diktares grova händer

I en essä i Svenska lyriker (1961) skriver Olof Lagercrantz: ”Om ångesten, tystnaden och döden handlar Johannes Edfelts diktning.” Edfelts pessimism och tomhetskänsla hade hans läromästare Bertil Malmberg försökt karakterisera redan 1937 i sin bok Värderingar. Malmberg kallar Edfelts poesi ”autistisk, inåtvänd” och anser att den genomsyras av en ”fasans narcissism”.

Edfelts värld är utan nåd. Direkt eller indirekt hänvisar Edfelt till Bibeln i många av sina dikter, men någon troende är han inte. Något liv efter döden finns inte. Någon frälsning från livets hårt trängda villkor gives icke. En av hans diktsamlingar heter Högmässa (1934), men någon fromhet röjer inte den ”liturg i vargatider” som håller i pennan. De kristna urkunderna ger honom ett m...

Den här innehållet är en del av Axess+.

Bli prenumerant för att få åtkomst nu!

Prenumerera
Tommy Olofsson

Författare och professor emeritus i kreativt skrivande.

Läs vidare