VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Hellre kosmopolit än internationalist

Av Lars Anders Johansson

Motsättningen mellan ”någonstansare” och ”varsomhelstare” är falsk. De svenska nationalromantikerna älskade sin egen kultur samtidigt som de var nyfikna på andras.

Debatten om så kallade ”någonstansare” och ”varsomhelstare”, som har följt på den brittiske journalisten David Goodharts bok The Road to Somewhere, bygger på en felaktig motsättning. Redan för drygt hundra år sedan fanns en konflikt om hemmahörande och rotlöshet. Då stod dåtidens somewheres och anywheres, det vill säga nationalromantikerna och kosmopoliterna, på samma sida.

”Carlo Landberg inbjöd mig att bli nybyggare öster om Jordan. Der fanns lifsglädjen: Tanklöshet och polygami.” Så beskrev Verner von Heidenstam i ett brev till vännen (och sedermera fienden) August Strindberg ”de lyckans år” då han som ung hade rest runt med äventyraren och språkforskaren Landberg i Mellanöstern. Det var också erfarenheterna från den muslimska världen som utgjorde inspiration och motiv för såväl debutdiktsamlingen Vallfart och vandringsår (1888), som slog ned som en bomb i det svenska litterära etablissemanget, och den första romanen Endymion (1889).

För den som inte är närmare bekant med Heidenstam och hans produktion kan det verka förbryllande att den blivande nationalskalden, för eftervärlden framförallt berömd för sina nationalromantiska dikter och sin novellsamling om Karl XII:s fälttåg, skulle inleda sin litterära bana med att hämningslöst romantisera Arabien och den islamiska kulturen. För den som är bevandrad i nationalromantikens idévärld är det emellertid inte lika överraskande.

Få kulturella strömningar är så missförstådda av eftervärlden som nationalromantiken. Nationalismen, en av den franska revolutionens intellektuella ätteläggar, var länge nära sammankopplad med radikalism och liberalism. Det var den liberala studentrörelsen som besjälad av nationalistiska idéer pläderade för ett enat Tyskland. Idén om varje folks rätt att styra sig självt och råda över sitt eget öde var också bidragande till de forna koloniernas frigörelse och de gamla imperiernas sammanbrott.

Nationalromantiken var det nationalistiska tankegodsets kulturella uttryck. I Sverige sammanföll den nationalromantiska epoken i stor utsträckning med den litterära strömning som av eftervärlden kommit att benämnas nittiotalismen. Med Heidenstam som portalgestalt bröt en ny generation författare med de föregående åttiotalisternas fantasilösa naturalism – 1800-talets motsvarighet till 1970-talets diskbänksrealism. Med nittiotalismen återinfördes i litteraturen det magiska, det romantiska, det sublima – och det nationella.

Men tvärtemot vad dagens nidbild av nationalromantikerna ger vid handen så var de inga inskränkta chauvinister som såg ned på andra kulturer och folk. Strömningen präglades istället av en öppenhet och nyfikenhet gentemot omvärlden, som inte sällan slog över i ett hämningslöst romantiserande. Sökandet efter autentiska uttryck för en inhemsk kultur uteslöt inte heller införlivandet av kulturella uttryck från andra länder och civilisationer. Det märks i tidens litteratur men också hos bildkonstnärer som Julius Kronberg och arkitekter som Ferdinand Boberg, som gärna inkorporerade österländska element i sina skapelser.

Längst av alla i detta romantiserande av andra kulturer gick förmodligen just Heidenstam, vars vurm för den arabiska kulturen stundtals slog över i hätska utfall mot det svenska och det västerländska, som enligt honom präglades av dystra ”gråväderstankar” medan Orientens kultur fortfarande hade kontakt med den ursprungliga ”livsglädjen”.

Ett av problemen med svenskarna, menade Heidenstam, var att de saknade stolthet över sin egen kultur och historia. Istället för att uppskatta det som man hade ärvt och skapat försöker svenskarna ständigt vara så moderna som möjligt, genom att i överdriven utsträckning tillägna sig de senaste trenderna från utlandet, menar Heidenstam:

Svenskarnas ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta […] Deras byggnader, deras sedar och bruk sakna nationell prägel och beteckna blott summan av det för tillfället modernaste. I hela riket finns icke en enda orörd byggnad från medeltiden, och en främling utan kunskaper skulle kunna anse Sverige för ett nytt land utan historia. Den allmänna storstadsstilen nedtränger med snabbhet till landsorten, bland vars nytimrade paradhus du svårligen skall kunna återfinna en liten småstad från din farmors förlovningsår.

Heidenstam hade inte mycket till övers för nationalistisk chauvinism. Han förespråkade Norges självständighet från Sverige i samband med unionsupplösningen, och argumenterade med emfas mot de storsvenska nationalister som ville att Sverige skulle gå i krig mot brödrafolket. I Heidenstams nationalistiska dikter, framförallt i diktsviten ”Ett folk” från 1899, är det folkets Sverige, inte överhetens, som hyllas. Som glödande liberal och en av grundarna till Frisinnade klubben i Stockholm (som senare skulle utvecklas till Folkpartiet) var Heidenstams nationalromantik omöjlig att skilja från hans politiska radikalism.

Heidenstams inlägg i rösträttsdebatten i ”Medborgarsång” – ”och därför vilja vi rösta fritt/som förr bland sköldar och bågar/ och icke vägas i köpmäns mitt / som penningepåsar på vågar” – gjorde honom populär även inom arbetarrörelsen. Den citerade dikten reciterades av Hjalmar Branting i riksdagen i samband med arbetsnedläggelsen 1902. Den nationalromantiska retoriken skulle för övrigt komma att utgöra ett centralt element i Per Albin Hanssons folkhemsbygge några årtionden senare.

De svenska nationalromantikerna var öppna mot omvärlden och bejakade intryck från och uttryck för främmande kulturer. De reste gärna och långt och förde med sig reseskildringar och inspiration hem, som sedan införlivades i det konstnärliga skapandet. Strömningar har sin motsvarighet i andra länder. Som Peter Luthersson visar i sin bok Förlorare. Noteringar om 1800-talets etos (2014) präglades den litterära epoken precis före modernismens genombrott av en kosmopolitisk anda. Mot denna nyfikenhetens och öppenhetens kultur skulle modernisterna senare ställa en annan idétradition från 1800-talet: internationalismen.

Internationalism och kosmopolitanism sammanblandas ofta i dagens debatt och används slarvigt som synonymer. Men medan kosmopoliten känner sig hemma överallt känner sig internationalisten inte hemma någonstans. Medan kosmopoliten bejakar en mångfald av kulturer, den egna och andras, är internationalisten skeptisk, för att inte säga fientlig, till alla nedärvda kulturer.

Den modernistiska litteraturen blev, som Luthersson påpekar, mer provinsiell än föregångarnas. Istället för att intressera sig för andra kulturer på deras egna villkor blev det under 1900-talet istället populärt att på internationalistiskt manér betrakta andra länder och epoker genom ett samtida västerländskt politiskt filter. Delvis kan detta förklaras med att marxismen, en utpräglat internationalistisk ideologi, fick genomslag i det intellektuella livet i Västeuropa.

Konflikten mellan kosmopoliter och internationalister är särskilt tydlig i debatterna om Europas framtid, där kosmopoliter ser mångfalden av skiftade nationer och kulturer som Europas styrka, medan internationalister drömmer om ett upplösande av de kulturella olikheterna till förmån för en framtida, på politisk väg skapad ordning.

En person som förde den kosmopolitiska attityden vidare genom den modernistiska epoken var Evert Taube. Man skulle kunna säga att han var en nittiotalist som föddes för sent. Denna otidsenlighet gick ut över hans verksamhet i form av uteblivet erkännande från det trendkänsliga, modernistiska etablissemanget. Som kompensation vann han folkets kärlek. Taube är förmodligen den siste svensk som kan göra anspråk på att titulera sig nationalskald.

I Taubes författarskap och diktning förenas nationalromantik och kosmopolitanism på sant 1890-talsmanér. Taube rör sig lika hemtamt i den svenska naturen som på argentinska pampas eller italienska Ligurien. Hos honom fanns ingen motsättning mellan det fosterländska och det utländska. Hos Taube blir en argentinsk tango en självklar del av det svenska kulturarvet.

Det finns därför skäl att återupprätta den gamla distinktionen mellan kosmopoliter och internationalister. Det finns ingen motsättning mellan att känna sig hemma i sin egen kultur och att bejaka andras.

Mest lästa just nu

1) Nordens sak är vår av Karlis Neretnieks

2) Håll världen på avstånd av Brendan O’Neill

3) De som kunde allt av Peter Burke

4) Alla för, ingen emot av Krister Thelin

5) Det är faktiskt komplicerat av Claire Lehman

NR 5 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...