VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Nordens sak är vår

Av Karlis Neretnieks

Satsningar på försvaret av Östersjön har lett till att hoten mot Finland och Norge kommit i skymundan. Det är en farlig utveckling.

Att Sverige skulle beröras av ryska militära aktioner i Baltikum är uppenbart. Nato behöver utnyttja svenskt territorium och luftrum för att kunna försvara sina baltiska alliansmedlemmar. Ryssland skulle göra allt för att hindra det. Att besätta delar av svenskt territorium för att gruppera långräckviddiga luftvärnssystem är där en attraktiv möjlighet, om det inte kostar för mycket. Återupprättandet av en garnison på Gotland är en av flera planerade och nödvändiga åtgärder som syftar till att göra sådana alternativ mindre smakliga.

Det tydliga behovet av att kunna möta olika hot i Östersjöområdet har dock lett till att svensk militär förmågas betydelse för Finlands och Norges möjligheter att försvara sig, och hur det i sin tur påverkar svensk säkerhet, kommit i skymundan på ett farligt sätt.

Att Finlands möjligheter att försvara sig också påverkar Sveriges säkerhet kräver inga förklaringar. Frågan är därför inte om Sverige bör vidta åtgärder för att kunna stödja Finland, utan vad som bör göras. Att, som många förespråkade under vinterkriget 1939/40, föra över svenska förband för att delta i försvaret av Finland är inte aktuellt. De eventuella svenska förband som skulle kunna avdelas för en sådan uppgift är idag, och under överskådlig framtid, alldeles för små för att göra någon skillnad. Den militära samverkan som idag sker mellan Sverige och Finland är ett viktigt steg i rätt riktning när det gäller att kunna strida tillsammans, men kan knappast ses som en åtgärd från svensk sida vilken påtagligt ökar Finlands förmåga att försvara sitt territorium. Något som däremot skulle bidra till det vore om svensk nationell försvarsförmåga delvis utformades på ett sådant sätt att det ökade Finlands möjligheter att med egna resurser, och eventuellt tillförda Natoförstärkningar, bedriva framgångsrika försvarsoperationer.

Den kanske största finska svagheten är de sårbara förbindelserna med omvärlden, ett problem som Sverige till stor del skulle kunna hjälpa till att lösa. Även om Finland redan idag vidtagit relativt omfattande krigsförberedelser i form av lagring av förnödenheter och har tämligen välfyllda förråd av ammunition och annan krigsmateriel så kommer det snabbt uppstå ett behov av stöd från andra länder. Cirka 90 procent av finsk utrikeshandel sker sjöledes. I det fall möjligheten för sjöfart till Finland drastiskt skulle reduceras, något som är mycket sannolikt i händelse av krigshandlingar i Östersjön, blir transporter via svenskt territorium det enda alternativet. Fungerande förbindelser med utlandet, via Sverige, är också en förutsättning för att ta emot eventuellt stöd från Nato. Att kunna utlösa den optionen ligger såväl i Finlands, Sveriges som Natos intresse.

Det innebär att Sverige måste säkerställa att gods till Finland kan föras in via svenska västkusthamnar, transporteras genom landet och sedan skeppas vidare från hamnar på Norrlandskusten, alternativt föras landvägen över svensk-finska gränsen i norr.

Att kunna skydda sjötransporter i Västerhavet är därför ett uttalat gemensamt svenskt och finskt intresse. Idag saknas i praktiken den förmågan. De fåtaliga svenska marinstridskrafterna räcker inte ens till för att lösa de mest akuta uppgifterna i Östersjön. Här finns också en koppling till varför både Sverige och Finland har starka skäl till att bidra till försvaret av Norge. Likaså skulle all flygtrafik till Finland behöva passera genom svenskt luftrum om det pågick strider i Östersjöområdet. Där är ett starkt svenskt luftförsvar en förutsättning.

Den kanske svåraste uppgiften är att hålla landförbindelsen över den svensk-finska gränsen i norr öppen. De idag mycket begränsade svenska möjligheterna att försvara övre Norrland gör att även insatser med tämligen små ryska styrkor skulle leda till att den möjligheten skärs av.

Förutom att Sverige borde stärka ett antal militära förmågor för att säkerställa Finlands förbindelser med omvärlden krävs att svenska järnvägs- och landsvägsförbindelser kan upprätthållas på ett sätt som tillgodoser mer än bara svenska transportbehov.

Man kan här eventuellt ställa frågan: Är det verkligen ”lönsamt” att vidta tämligen omfattande och kostsamma åtgärder för att kunna stödja Finland, istället för att optimera Försvarsmakten mot att enbart försvara Sverige? Följdfrågan blir: Hur mycket är det värt att den finska försvarsmakten, med en armé på cirka 280 000 soldater samt marin- och flygstridskrafter ungefär likvärdiga med Sveriges, under längre tid ska kunna utveckla hög effekt mot en gemensam fiende? Sannolikt ganska mycket. Det var inte enbart av solidaritet med en kär granne som ett illa rustat Sverige avstod närmare en fjärdedel av sina stridsflygplan, 144 artilleripjäser, 135 000 gevär, 51 miljoner patroner med mera till Finland, i samband med Sovjetunionens angrepp på Finland 1939. Det var heller ingen tillfällighet att Sverige under kalla kriget höll ett antal Draken-flygplan i förråd vilka snabbt skulle kunna ställas till det finska flygvapnets förfogande (Finland var då enligt fredsfördraget med Sovjet från 1947 förbjudet att ha fler än 60 stridsflygplan).

Att bortse från de krav som ställs på Sveriges militära förmåga för att skydda Finlands förbindelser med omvärlden är inte bara oansvarigt ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, utan visar också på en uttalad brist på solidaritet med Finland.

Med detta sagt om behovet av att kunna stödja Finland, vad med nyttan av att bidra till försvaret av Norge? En fråga som om den inte tas på allvar kan få än allvarligare konsekvenser än ett uteblivet stöd till Finland. Det skulle inte bara påverka svenska, finska och norska möjligheter att möta ett angrepp utan eventuellt också Natos möjligheter att verka i Centraleuropa. Att sammanhangen här består av en längre kedja av samverkande faktorer har kanske bidragit till att frågan inte fått den uppmärksamhet den förtjänar.

Grundproblemet är de ryska flyg- och marinstridskrafterna baserade på Kolahalvön. Under kalla kriget var en av deras viktigaste uppgifter att hindra amerikanska förstärkningar att skeppas eller flygas över Atlanten. Natos planering för sådana förstärkningstransporter upphörde efter Sovjetunionens fall. Likaså förföll den ryska förmågan att bedriva operationer i Nordatlanten. Idag är vi tillbaka där vi var för trettio år sedan. Nato planerar åter för att kunna föra förstärkningar från USA till Europa. Ryssland har till delar återskapat, och fortsätter att stärka, sina möjligheter att bekämpa dessa transporter.

En mycket viktig komponent för att hindra ryska operationer i Nordatlanten är norska flyg- och marinstridskrafter i Nordnorge, något som ryska planerare är ytterst medvetna om. Att göra det omöjligt för Norge och andra Natomedlemmar att utnyttja dessa basområdena skulle radikalt öka de ryska möjligheterna att komma till verkan. ”Skärmen” av Natostridskrafter som skyddar Nordsjön och Atlanten skulle bli mycket tunn. En sekundäreffekt (eller en primär sådan om kriget är begränsat till det nordisk/baltiska området) skulle vara att hela den skandinaviska halvön skulle bli avskuren från omvärlden. Detta skulle få katastrofala följder för Sveriges och Norges försörjning då båda länderna, liksom Finland, till 90 procent är beroende av sjötransporter för sitt varuutbyte med omvärlden. Det skulle också göra det utomordentligt svårt, eller kanske inte ens möjligt, för Nato att militärt stödja de nordiska länderna. Ett stöd som såväl Norge som Sverige, men även Finland till del, bygger sin försvarsplanering på.

Under kalla kriget var det i första hand Sverige som ”skyddade ryggen” för Natos stridskrafter i Norge genom att försvara övre Norrland. En förmåga som Sverige i praktiken avvecklat och därmed öppnat upp för ryska militära operationer riktade mot norra Norge, med de följder det kan få för sjö- och flygförbindelserna till Skandinavien och eventuellt också över Atlanten. En sällan diskuterad, eller insedd, konsekvens av dagens svenska försvarspolitik.

Mest lästa just nu

1) Arketypen i Staffanstorp av Malcom Kyeyune

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Inte att lita på av Axel Odelberg

4) Manssamhället av Ulrika Carlsson

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Dålig stämning av Anders Fredriksson

2) Kungliga rötter av Nils Johan Tjärnlund

3) Räddaren i nöden av Jonas Elvander

4) Stjärnorna på slottet av Ann-Sofie Dahl

5) Folkets rätt att bära vapen av Karin Henriksson

NR 6 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...