Pau vilar på en platå med vidunderliga vyer över en grönskande dal och mäktiga snöklädda toppar vid horisonten. Luften är stilla och frisk att andas. Redan vid mitten av 1800-talet lockade det milda klimatet kurgäster, inte minst ett stort antal engelsmän som lät bygga överdådiga villor och hotell. Efter mönster från Promenade des Anglais (se ”Europas vintersalong” i Axess nr 4/2016) anlades på kanten till sluttningen ett promenadstråk med skuggande palmer – här under namnet Boulevard des Pyrénées. Pau blev en inlandets motsvarighet till Hyères, Cannes, Nizza och Menton.

Staden fick ett blomstrande sällskapsliv och en elegant stadsbild som man inte skulle vänta sig att finna i dessa bergiga och fattiga trakter. Samtidigt var Pau av hävd en kunglig residensstad och på slottet föddes 1553 den blivande kung Henrik IV, ”den gode”. Henrik ärvde Navarra, ett rike som sträckte sig på ömse sidor om den nuvarande fransk-spanska gränsen, och blev med tiden även fransk tronföljare. Det var med Henrik IV som ätten Bourbon uppsteg på den franska kungatronen.

Henrik IV förbättrade landets jordbruk och kommunikationer och lade grunden till kolonierna i Kanada. Han blev populär efter sin övergång till katolicismen – citatet ”Paris är värt en mässa” brukar tillskrivas honom – och folkets kärlek intensifierades efter att han 1610 mördats av fanatikern Ravaillac.

Den kungliga glansen från Henrik IV har alltid kastat ett visst skimmer över Pau och förlänat en självmedvetenhet till stadens invånare – detta trots att kungen aldrig egentligen bodde här. Som en helig relik vördas det sköldpaddsskal som står uppställt i ett av sovgemaken och som ska ha varit kungens vagga – fast det är knappast originalet. Den nuvarande inredningen tillkom under det historiserande 1800-talet.

Men Pau har ännu en stor son. I ett borgerligt hem beläget mellan Rue Tran och Rue Neuve des Cordeliers (numera Rue Bernadotte) föddes den 26 januari 1763 gossebarnet Jean Baptiste, som andre son till en enkel sakförare i den lokala domstolen och hans hustru. Den lille gossens liv symboliserar franska revolutionens sprängkraft – hur en icke-adlig juristson från foten av Pyrenéerna kunde bli framgångsrik officer, fältmarskalk, prins och så småningom kung av Sverige och Norge fascinerar än idag. Stoffet är som hämtat från en roman.

Minnet av marskalk Bernadotte lever i skuggan av Henrik IV, men det håller nu på att förändras. Intresset för Bernadotte och Sverige har fått ny kraft i Pau sedan François Bayrou tillträdde som borgmästare 2014. Han är en av Frankrikes mest kända politiker, bland annat som utbildningsminister på 1990-talet och som flerfaldig presidentkandidat. Förra året var han tillbaka i regeringen, som justitieminister, men avgick efter bara en månad på grund av en skandal i partiet MoDem.

Bayrou har en särskild vurm för historia. Han började sin yrkesbana som historielärare och har skrivit flera böcker, bland annat en bästsäljande biografi om just Henrik IV. Marskalk Bernadottes levnadsöde fascinerar, menar Bayrou. I efterdyningarna av vad som hände under franska revolutionen kan Bernadotte bara jämföras med Napoleon själv – fast utgången för Bernadotte blev tveklöst lyckosammare. I Sverige lyckades Bernadotte uträtta det Napoleon hade misslyckats med i Frankrike, en sammanslagning av traditionell monarki och franska revolutionens principer. En ny politisk modell tog form baserad på dialog och kompromissvilja.

I äldre fransk historieskrivning har dock Bernadotte setts med skepsis, som en opportunist och förrädare, och många fransmän har den bilden än idag – om de alls känner till honom. Nu är borgmästaren bespetsad på att stärka de fransk-svenska banden. I julas ordnades en svensk julmarknad på Place Royale, stadens stora torg, med en 3,5 meter hög dalahäst och svenska julkakor, och på fasaden till katedralen S:t Jacques visades ljud- och ljusspelet Le fabuleuxdestin de Bernadotte (Bernadottes fantastiska öde).

Höjdpunkten är den omfattande renoveringen av Bernadottes födelsehus som pågått i flera år och återställer skicket till mitten av 1700-talet. I höst återinvigs museet. Den svenska vänföreningen Bernadotte-Musei Vänner har samlat in medel och anslag har lämnats från såväl kung Carl XVI Gustaf som många privatpersoner. I projektet ingår även tillkomsten av en ny seminarielokal i den gamla portvaktslägenheten och en liten biograf i ett tidigare garage. Målet är att utveckla museet och öka turismen, men även att locka de yngre generationerna, bland annat via ett samarbete med universitetet i Pau.

Nyfikenheten på Bernadotte är förstås inte ny i Pau. Redan på 1800-talet sökte svenska kungligheter sina rötter i den blomstrande kurorten. Kronprins Gustaf (blivande Gustaf V) gjorde som första Bernadotteättling ett besök i Pau 1878. Femton år senare var turen kommen till hans far, kung Oscar II, som mottogs av stora skaror vid järnvägsstationen och fick se Bernadottes födelsehus, som då var till salu. I pressen spekulerades det om huruvida kungen skulle slå till, vilket han dock inte gjorde. De förnöjda Pauborna döpte den påkostade järnbro som länkar samman den pampiga boulevarden med Parc Beaumont till Pont Oscar.

Svenske prins Wilhelm gjorde 1926 ett resereportage från Pau och möttes då av kala väggar i Maison Balagué, som byggnaden egentligen heter. Det blev Bernadottemuseum först 25 år senare. När prinsen fotograferade det oansenliga huset utifrån gatan skakade de förbipasserande på huvudet åt den excentriske främlingen. I stadsbibliotekets gömmor återfann han ett gulnat dokument, som i svensk översättning löd: ”År 1763 den 26 Januari föddes och den 27 döptes Jean, äkta son av herr Henry de Bernadotte, prokurator hos senechalen, och av Jeanne de St. Jean, bosatta i denna stad.” Det var den historiska dopattesten.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Prins Wilhelm hann också med att beundra vaserna av älvdalsporfyr i slottet, skänkta av kung Karl Johan till sin hemstad, och förfasades över det smaklösa arrangemanget med Henrik IV:s sköldpaddsvagga, som närmast förde tanken till Frälsningsarméns julbössor. Det ser likadant ut idag.

Men det var framförallt den majestätiska naturen som gjorde intryck på prinsen. Under promenadens blommande kastanjer såg han ut över Pyrenéernas vita toppar, ”som skymta genom drivande skyar likt skarpa huggtänder på något övernaturligt stort vidunder”.

På Bernadottes tid måste bergen ha tett sig som isolerande och svårgenomträngliga – att resa var besvärligt och riskabelt. När han efter en tids rekreation lämnade Pau som 21-åring år 1784 skulle han aldrig mer komma att återvända till sin barndomsstad. Idag är det mindre än en timmes bilväg till de populära skidorterna i Pyrenéerna och inte så mycket längre till havet.