VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Den hjärtlösa eliten

Av David Goodhart

Vi förväxlar kognitiv förmåga med mänskligt värde och mänskliga bidrag i allmänhet. Det rubbar jämvikten i samhället och alienerar miljoner människor.

Det finns många förklaringar till missnöjet i västerländska samhällen som ledde till den rådande politiska instabiliteten, från ojämlikhet och finanskraschens fördröjda verkan till politiker som anses vara inkompetenta och frånvarande.

Det finns dock en övergripande förklaring som täcker flertalet av de övriga: kognitiv förmåga – den analytiska intelligens som hjälper människor att ta en examen när de är unga och effektivt behandla data i yrkeslivet – har blivit det mänskliga anseendets guldstandard, och kognitiva eliter har kommit att forma samhället alltför mycket efter sina egna intressen. För att gå rakt på sak: smarta personer har blivit för mäktiga.

För sextio eller sjuttio år sedan, då vi levde i lite mindre komplexa samhällen, var de som styrde i staten och näringslivet i allmänhet intelligentare och mer ambitiösa än genomsnittet, precis som de fortfarande är, men det var en tid när andra färdigheter och egenskaper än analytisk intelligens skattades högre.

Idag tar ”de bästa och klyftigaste” överhanden över ”de hyggliga och strävsamma”. De andra egenskaperna, karaktär, integritet, erfarenhet och villighet att arbeta flitigt, är inte ovidkommande men de åtnjuter mindre respekt.

I ett gott samhälle råder balans mellan anlagen för ”huvud”, ”hand” och ”hjärta”. Den moderna kunskapsekonomin har emellertid producerat allt högre avkastning för de högkvalificerade och sänkt relativ lön och status för arbeten i tillverknings- och vårdsektorn. Ett ekonomiskt system som en gång hade plats för dem med medelmåttig och även svagare kognitiv förmåga – i industriålderns tempoarbeten, i jordbruket, i militären – gynnar nu de kognitiva eliterna och dem som fått förmånen att skaffa sig högre utbildning.

Andra institutioner som betonar andra förmågor än den kognitiva har minskat kraftigt i nästan hela väst och särskilt i Europa. Religion, familjeliv, militär och traditionell industriell sysselsättning har alla förlorat terräng, parallellt med att efterfrågan på analytiska och numeriska färdigheter på datorn och sedan i den digitala tidsåldern har placerat den kognitiva förmågan ovanför mer traditionella dygder och talanger. Tänk Silicon Valley kontra Sandhurst.

Den kognitiva förmågan har varit mer eller mindre slumpartat fördelad över samhället i nästan hela mänsklighetens historia. Under senare decennier har emellertid en enorm sorteringsprocess dammsugit upp ungdomar med gymnasieutbildning och fört så många som möjligt vidare till högre utbildning. I Storbritannien är följden att antalet universitets- och högskolestudenter har ökat med 400 procent sedan 1990 och prestigen för mängder av yrken som inte kräver högre studier har fallit brant.

Detta betyder inte att vi lever i en äkta meritokrati. Familjens inkomst i barndomen är fortfarande starkt korrelerad till framgångsrik utbildning. Detta har förstärkts av något som beskrivs med det obehagliga uttrycket ”assortativ parning”, alltså att personer i högstatusyrken som kräver stor kognitiv förmåga högst sannolikt bildar par med sina gelikar.

Barnen till dessa par bildar inte någon genetisk elit av högkompetens, men sannolikheten för att man börjar studera vid goda universitet och skaffar sig kvalificerade yrken är mycket högre när man har fostrats av två föräldrar, som båda har goda förbindelser och vet vad som krävs av barn även med medelmåttig fallenhet för studier. De kan alltså sägas utgöra ett slags ärftlig meritokrati.

Men visst behöver väl moderna, teknologiska samhällen fler smarta medlemmar? Och om några av de snedvridningar vi just har nämnt kan rättas till och människor från alla miljöer tack vare större satsningar på utbildning får en sportslig chans att komma med i den kognitiva eliten, är väl allt gott och väl?

Jag håller inte med. I samma tradition som Michael Youngs Rise of the Meritocracy, Daniel Bells The Coming of Post-Industrial Society och Charles Murrays Coming Apart anser jag att dagens prestationssamhälle har ersatt ett härskarsystem med ett annat.

Från samhällseffektivitetens synpunkt är kognitiv förmåga plus strävsamhet ett bättre urvalskriterium för högstatusyrken än ärvd jord eller kapital. Men det är inte nödvändigtvis rättvisare eller mer humant. Som Young påpekade för sextio år sedan känner sig människor som är gynnade av stor kognitiv färdighet mindre förpliktade gentemot dem med en intelligens lägre än genomsnittet än de rika av tradition har känt gentemot de fattiga.

Det är en av de svåraste balansakterna för öppna, moderna samhällen, men den beskrivs sällan: hur meritokratin ska tyglas och en oproportionerligt hög status och prestige (och ekonomisk belöning) ska hindras från att flöda till yrken som kräver hög kognitiv förmåga – och bort från de ”hand”- och ”hjärt”-yrken som alltjämt är absolut nödvändiga – utan att de mest kompetenta och ambitiösa i samhället förlorar sitt incitament att arbeta.

Nöjet i att bemästra en uppgift och utföra den väl står öppet för människor på alla kompetensnivåer. Det är ofrånkomligen sant att svårare och mer komplexa uppgifter, som att rita en byggnad eller uppfinna ett nytt läkemedel, får och förtjänar högre aktning och belöning än de som brevbärare eller lokalvårdare utför. (Det finns dock en signifikant andel högkvalificerade yrken som ter sig mindre värdefulla och produktiva än många i den lågkvalificerade änden av kurvan.)

Ett framgångsrikt samhälle måste emellertid hantera den spänning mellan ojämlikheten i respekt som uppstår ur den relativt öppna konkurrensen om högkvalificerade yrken och det etos av jämlikhet i respekt som det demokratiska medborgarskapet föder. Ekonomisk ojämlikhet kontra politisk jämlikhet.

Ett prestationssamhälle som vill undvika utbrett missnöje i demokratins tidsålder måste med andra ord respektera och belöna prestationer i hand- och hjärtyrkena tillräckligt mycket och skapa mening och värde för människor som inte kan eller vill prestera.

I vår tid av splittring och söndring står det klart att vi inte har nått balans. Många på vänsterkanten tolkar det som ett utslag av ojämlikhet i inkomst och förmögenhet.

I själva verket har ojämlikheten inte stigit brant i många av de länder, bland dem Storbritannien, där motståndet mot status quo har varit starkast. Långsam eller obefintlig lönetillväxt är visserligen svårare att tåla när en liten minoritet, framförallt bankchefer, ser ut att ha en skyddsbarriär mot åtstramning. Men det resonemanget missar en ännu starkare faktor, nämligen vilken respekt man får och hur värderad man känner sig i samhällsordningen. Nästan utan att märka det har vi kommit att förväxla kognitiv förmåga med mänskligt värde och mänskliga bidrag i allmänhet. Varför skulle människor som utför vissa mentala uppgifter effektivare än andra anses mer beundransvärda?

Ändå ser vi en tydlig tendens till detta i modern liberal politik. Hög kognitiv/analytisk förmåga och framgång i kunskapsekonomin har starkt samband med stöd för de moderna dygderna öppenhet, rörlighet och traditionsfientlighet – motsatsen till provinsialism och trångsynthet. Dessa dygder dominerar också i de moderna samhällenas breddade sektor för högre utbildning.

Det var ett tema i min bok The Road to Somewhere där jag beskriver värdeklyftorna i det brittiska samhället, som obarmhärtigt avslöjades i brexitomröstningen och som har förvärrats av detta snävare fokus på kognitiv förmåga.

På den ena sidan har vi den grupp jag kallar ”nomader” eller ”lättrörliga” (”varsomhelstare”) som utgör omkring 20–25 procent av befolkningen. De är högutbildade (och har mestadels hög kognitiv förmåga) och bor i regel långt från sina föräldrar, vill ha öppenhet och autonomi och trivs med social rörlighet och nya idéer.

På den andra sidan har vi en större grupp, omkring halva befolkningen, som jag kallar ”bofasta” eller ”trögrörliga” (”någonstansare”), som har lägre utbildning, är djupare rotade där de bor och värderar det trygga och invanda. De fäster mycket större vikt vid grupptillhörighet (lokal och nationell) än nomaderna.

Nomaderna uppskattar i regel samhällsförändringar tack vare sin ”uppnådda identitet”, en självkänsla som de har hämtat ur utbildnings- och karriärprestationer och ger dem möjlighet att passa in var som helst. De bofasta har ”tillförda identiteter” som vilar mer på ort eller grupp och innebär att deras identitet lättare rubbas av snabba förändringar på dessa orter.

Klyftan mellan bofasta och nomader stämmer inte alltid med klyftan mellan hög och måttlig kognitiv förmåga (det finns naturligtvis nomader med genomsnittlig kognitiv förmåga och bofasta med hög kognitiv förmåga). Men mätt i det kognitiva elementets grad ser vi betydande överlappningar i de ”huvud”-yrken som nomaderna i regel arbetar i, liksom i de hand- och hjärtyrken som de bofasta vanligen utövar.

Nomadernas värderingar och prioriteter, som har kommit att dominera den moderna politiken och alla mittfårans politiska partier, sammanfaller ovedersägligen med värderingarna och prioriteterna hos dem med hög kognitiv förmåga. Och nomadernas svar på allt från social rörlighet till ökad produktivitet har varit detsamma: mer högre utbildning.

Barnboksförfattaren och illustratören David Lucas har övertygande hävdat att samhället behöver kunskapsekonomins kognitiva färdigheter men också hantverkarnas yrkesskicklighet och den emotionella intelligensen hos dem som utövar vårdyrken. Hand- och hjärtkompetens har kroniskt undervärderats i den moderna världen, rubbat jämvikten i våra samhällen och alienerat miljoner människor.

Alla vill ha social rörlighet och intelligenta människor med vilken bakgrund som helst som tar sig så långt deras begåvning räcker, men dagens brittiska dröm har blivit alltför snävt definierad som studier vid universitet och sedan ett fritt yrke eller en karriär i förvaltningen. Detta är inte förvånande med tanke på att mer än 90 procent av parlamentets ledamöter har universitetsexamen.

I Storbritannien har man gjort diverse försök på senare år att erbjuda dem som har gått ut grundskolan lärlingsplatser och teknisk utbildning. Men de kan inte konkurrera med de högutbildades prestige, och följden är att ekonomin lider svår brist på folk med mycket viktiga yrkesunskaper. Förra året började färre än 10 000 ungdomar som lärlingar på byggen samtidigt som hälften av Londons byggnadsarbetare är utlänningar.

Arbetena i socialvården, delar av sjukförsäkringssystemet, förskolor och barnomsorg är fortfarande undervärderade (och underavlönade) eftersom de brukade utföras gratis i familjens privata värld, huvudsakligen av kvinnor. De moderna kvinnornas jämställdhetsrörelse har gått in för att krossa glastak och konkurrera med männen på lika villkor som kräver hög utbildning och har inte sällan sett ner på arbeten och roller som förknippas med traditionell kvinnlig benägenhet för vård och omsorg. Det är en förklaring till krisen i vårdsektorn och till svårigheten att rekrytera sjuksköterskor.

Tendensen är att vi ska leva ”huvud”-liv, och den förstärks av framstegen i teknik som reducerar utrymmet för manuella arbeten och förskjuter behovet av mänsklig kontakt eller tillhörighet till specifika platser. Det är den relativt sett undervärderade begåvningen för hand och hjärta som främjar tillhörighet och anknytning. (Den moderna besattheten av matlagning, i tv och tidningar, kan ha sin orsak i att många människor inte längre använder händerna i sitt arbete men fortfarande vill göra något nyttigt med dem.)

Över hela den utvecklade världen är mental hälsa den enda indikatorn på livskvalitet som sjunker. Mentalt välbefinnande är beroende av en känsla av att det man gör är meningsfullt och tjänar något syfte. Vi skapar mening och syfte med anknytning, tillhörighet, berättelser, kärlek. Och genom att gå utanför en snäv självkänsla: den säkraste vägen till mening med livet är självuppoffring, att ge åt andra.

Det finns inget som är andligen mer berikande än att ta hand om andra eller tillverka något med händerna. Det är behaget i att höra till, i att stå någon annan nära, behaget i att finnas till just här och nu, behaget i att vara mycket mer än ett frikopplat intellekt, en hjärna i ett laboratoriekärl.

Ändå är det abstraktion och avstånd som dominerar vår kultur. Tänk på de digitala jättarna Googles och Facebooks etos. Och när man blir en av alla andra kognitiva högpresterande lösgör man sig för det mesta från sina rötter. I ett tal 2017 yttrade den tidigare brittiska utbildningsministern Justine Greening följande: ”Under alla år då jag växte upp i Rotherham strävade jag efter något bättre … ett bättre arbete, egen bostad, ett intressant yrke, ett liv där jag mötte verkliga utmaningar … jag visste att det fanns något bättre på annat håll.”

Här har vi alltså en regeringsmedlem som tar för givet att det är svårt för en kompetent, ambitiös människa att leva ett tillfredsställande liv i en stad på 120 000 invånare (en halvtimme med pendeltåg från Sheffield). Det visar att något är fel i det moderna Storbritannien.

Många bofasta varken kan eller vill bryta upp och bli nomader, och under alla förhållanden kommer hälften av befolkningen alltid av logisk nödvändighet att befinna sig på den lägre delen av den kognitiva förmågans kurva. Men vi behöver alla känna att vi har en plats av värde i samhället även om vi inte är rörliga högpresterande.

Eftersom nomaderna i regel uttrycker sig tydligare och har lärt sig att sålla evidens, smickrar de sig med övertygelsen om att deras egna värderingar bygger på förnuft och erfarenhet och av den anledningen är moraliskt överlägsna. I själva verket är de precis lika mycket offer för grupptänkande som de bofasta, något som den konservative parlamentsledamoten Michael Gove påpekade i sitt kända uttalande om att Storbritannien ”har haft nog av experter”.

Den nomadiserande politiska klassen har härskat alltför mycket i sitt eget intresse och nonchalerat några av de bofastas grundläggande politiska åsikter: vikten av stabila bostadsområden och säkra gränser, den enskilde medborgarens rättigheter som kommer före de universella, behovet av narrativ och erkännande för dem som inte utan vidare frodas i mer huvudbaserade ekonomier där kognitiv förmåga belönas.

Nu står vi där i Storbritannien med brexit och ett land mer splittrat än någonsin sedan 1970-talet, på grund av denna brist på empati för de bofastas världsåskådning. Räcker inte det mer än väl som bevis på den kognitiva förmågans begränsningar?

Hur kan vi då skapa en bättre balans mellan de tre h:na? Marknader reagerar inte enbart på tillgång och efterfrågan utan kan också avspegla samhällets värderingar och prioriteringar av olika verksamheter.

Politiskt tryck på dem som inte delar de högutbildade eliternas intressen bidrar till att driva på en förändring. Och det finns flera trender som visar att huvudet kan stå inför en jämnare tävlan med hand och hjärta.

En dystopisk trend finner vi i boken The Shallows av Nicholas Carr, nämligen att vi alla blir dummare av internet. Carr säger att ihållande exponering för internet ordnar om våra synapser och gör oss beroende av ständigt nya företeelser. Det kan leda till förbättringar på vissa områden, till exempel beslutsfattande och problemlösning, men i stort kommer det att medföra betydande förluster i språkhantering, minne och koncentration. (Belägg på senare tid för att Flynneffekten av ständigt stigande IQ-nivåer är på väg att vända kan stödja Carrs tes.)

Det finns två mer positiva trender som kanske kan bidra till att både hand och hjärta får en starkare ställning.

Den potentiella förstärkningen av handen, i varje fall i Storbritannien, härrör från en kombination av förändringar i sysselsättningsmönstret till följd av artificiell intelligens och nya invandringsmönster som ett resultat av brexit.

Tekniska förändringar och öppnare marknader har huvudsakligen berört medelhöga och lägre kognitiva arbeten de senaste fyrtio åren och orsakat en markant nedgång i manuella industriarbeten som kräver yrkeskunnande. Nästa våg av AI väntas emellertid få sin mest dramatiska inverkan på högkognitiva arbeten (åtminstone i kurvans lägre del) i redovisning, juridik, medicin och så vidare.

Denna störning som välutbildade nomader får känna av kan leda till ny sympati för människor som uträttar relativt rutinarbetade hand- och hjärtarbeten, delvis därför att de som tidigare var revisorer och jurister kan stå där en vacker dag och utföra de sysslorna.

På grund av det utbredda motståndet mot historiskt stora invandringsströmmar i Storbritannien och på andra håll i den utvecklade världen blir det samtidigt svårare för arbetsgivare att anställa färdigutbildade personer från andra länder, särskilt i sektorn för manuella arbeten på medelhög teknisk nivå. Utbildningsmöjligheter och löner för sådana arbeten bör följaktligen ökas.

I vissa sektorer som IT och byggnads- och anläggningssektorn kan vi till och med få se en agitation av typen ”ditt land behöver dig”, där syftet är att ersätta invandrare så att sådana arbeten blir synligare, får högre prestige och blir bättre avlönade.

Den sista positiva trenden, att hjärtarbetenas status höjs, hänger samman med två stora och oåterkalleliga trender: de allt fler äldre som kommer att behöva mycket mer vård under sina sista levnadsår och kvinnornas stigande makt.

Metoo-rörelsen som blottade rovdjursbeteendet hos män i underhållningsbranschen, politiken och på andra områden var välkommen, inte enbart för att den bidrog till att stävja sådant beteende utan också för att den manifesterar kvinnors makt. Den hade varit omöjlig för trettio år sedan, för då fanns det helt enkelt för få kvinnor i auktoritetsställning i medier och politik.

En av de viktigaste frågorna i det brittiska samhället i nästa generation är huruvida kvinnors höjda status i samhället kommer att driva fram betydligt högre löner och prestige i vårdyrken som alltjämt mestadels utförs av kvinnor.

Kan metoo-rörelsen leda till en minimilön på 20 pund i timmen i vårdsektorn inom en överblickbar framtid? Eller bryr sig metoo-kvinnorna – högutbildade och aktiva i välavlönade yrken – enbart om att spela på samma plan med män i motsvarande yrken? Står de alltför långt från intressena hos mer traditionsbundna kvinnor som arbetar deltid på vårdhem?

För att sammanfatta: kombinationen av kognitiv förmåga och intellektuella yrken som ett mått på ekonomisk och social framgång och övermakten hos liberala politiska intressen som hyllas av nomaderna har rubbat balansen i västerländsk politik. Missnöjet hos stora minoriteter, även majoriteter, i många länder är nära förknippat med den sjunkande aktningen för hand- och hjärtyrken. Betoningen av ekonomisk ojämlikhet fångar inte fullt ut detta missnöje.

Vad kan vi lära av historien? Rådde bättre balans mellan huvud, hand och hjärta förr i tiden? Hur ska vi ställa oss till den viktorianska tiden som värderade intellekt men fäste större vikt vid karaktär och rättrådighet? Kan det vara ett mönster för oss? Kognitiv förmåga förblir central för utvecklingen av den mänskliga civilisationen och alla samhällen vill fortsätta att stimulera den. Kan kognitiva eliter, och den liberalism som de har en benägenhet att framhäva, hållas tillbaka politiskt utan att det vållar ekonomisk och kulturell skada? Vad kan de kognitivt gynnade rimligen vänta sig och hur mycket makt blir de villiga att avstå från?

Intellektuella yrken är inte förutbestämda att bli mindre viktiga i våra kunskapsbaserade ekonomier, men det finns tecken på att handen och hjärtat kommer att återställas till positioner där de får större respekt. Politiken kräver redan en sådan rättning i leden.

David Goodhart är skribent och verksam vid den brittiska tankesmedjan Policy Exchange.

Översättning: Margareta Eklöf.

Mest lästa just nu

1) Slut på barnatron av Fredrik Haage

2) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

3) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

4) Kulturångest av Katarina Barrling

5) Farlig aktivism av Marcus Nilsen

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

3) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

4) Räddaren i nöden av Jonas Elvander

5) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

NR 6 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...