VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Alla för, ingen emot

Av Krister Thelin

En sökning på ”mänskliga rättigheter” på Google ger 1 750 000 träffar, och ”human rights” ger 590 000 000. Få begrepp har en så positiv innebörd. I likhet med ”demokrati” är alla för och ingen emot.

I Sverige har ”MR” antagit närmast industriella proportioner. Med stöd av offentliga anslag eller bidrag anordnas ”MR-dagar”, organiseras andra verksamheter och ges ut publikationer i ämnet. Det är många som vill utnyttja det positiva mervärde som ligger i begreppet. En påtaglig idealism och en tydlig vänsterprofil präglar oftast aktivisterna. ”MR” står för mjuka värden och går hand i hand med internationellt utvecklingsbistånd och organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch. Biståndsarbetare och jurister förutsätts vara väl insatta i ”MR-frågor” – särskilt deras tillämpning – eller frånvaro – i främmande land. Synas begreppet närmare, blottläggs på hemmaplan inte sällan de ideologiskt färgade spänningar som enskilda rättigheter kan ge upphov till. Det räcker att peka på ”äganderätt” som en mänsklig rättighet – och den partipolitiskt präglade diskus-sionen under åren om Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och dess svenska tillämpning.

Föreställningen att det finns universella och orubbliga rättigheter knutna till individen är fast rotad i en västerländsk, judisk-kristen värdegrund och tydligast manifesterad i upplysningstidens ideal. De ”borgerliga” revolutionerna – först den amerikanska och sedan den franska – gav i sina paroller och dokument uttryck för idén att den enskilde hade av naturen givits rättigheter, vilka fursten eller annan överhet inte hade moralisk rätt att kränka. Det sena 1700-talets postrevolutionära konstitutioner på båda sidor av Atlanten innehöll också fri- och rättighetskataloger för att konkretisera detta från Magna Carta och John Locke övertagna idéarv.

Idén om den enskilde, som med sina oförytterliga rättigheter står mot en överhet/stat vilken kan utgöra ett hot mot dessa, är alltså central för föreställningen om mänskliga rättigheter. Makten måste bindas för att säkra den enskildes rätt. Härur kommer tanken om den grundläggande roll som maktdelning, det vill säga: fria och oberoende domstolar som balanserar den lagstiftande och verkställande makten, har för att ge rättigheterna ett reellt innehåll, en föreställning som under upplysningstiden, som bekant, tog sig tydligast uttryck i Montesquieus Om lagarnas anda från 1748.

Andra världskriget och Förintelsen satte ett särskilt ljus på behovet att skydda de mänskliga rättigheterna. Också i Sverige, där naturrättsliga föreställningar före kriget fått vika för rättspositivismens uppgörelse med dessa och den tysk- romerska, såsom metafysik betecknade begreppsjurisprudensen, omfamnade man politiskt och allmänt tanken på mänskliga rättigheter. 200 år efter Om lagarnas anda antogs 1948 FN:s Universella deklaration om de mänskliga rättigheterna (UDMR).

Deklarationen speglar i sig det kalla krig som kom att prägla FN:s arbete under nära fem decennier. Sverige har under hela denna tid framstått som en entusiastisk och uppskattad medlem. Föreställningen om FN som en god kraft i en ond värld är också väl förankrad hos de flesta svenskar.

För att nå den eftersträvade enigheten innehåller deklarationen inte bara de ”klassiska” eller ”negativa” rättigheterna, utan också vissa ekonomiska och sociala rättigheter (”positiva”) såsom rätt till arbete, bostad och utbildning. Medan västländerna förespråkade en begränsning till de liberala och klassiska rättigheterna, insisterade Sovjetunionen och dess satelliter, med stöd av utvecklingsländerna, på att de positiva rättigheterna också skulle ges en plats i deklarationen. De kommunistiska och socialistiska revolutionerna under 1900-talet erkände i princip varken maktdelning eller föreställningen om fristående – och rättsligt tillämpbara – rättigheter till den enskildes skydd; i det socialistiska samhället fanns ju begreppsmässigt inga motsättningar mellan stat och individ (en syn som för övrigt delades av 1930-talets nazistiska och fascistiska stater).

Denna grundläggande skillnad i synen på rättigheterna kommer alltjämt till ytan, även efter kommunismens kollaps för 15 år sedan. Medan liberaler av olika slag vanligen håller fast vid att de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna bör begränsas till de negativa rättigheterna, betonar socialister av skilda schatteringar oftast det lika värde som bör tillmätas de positiva rättigheterna; att de senare till sin natur enbart är programmatiska och för sin tillämpning kräver allehanda beslut om anslag och resursfördelning är för vänstern inget problem, eftersom domstolsintervention under alla förhållanden inte ses som något önskvärt. Den politiska majoritetens primat är med detta synsätt den yttersta garantin för ett tillgodoseende av alla rättigheter – och då spelar det ingen roll om dessa är möjliga att säkra i domstol för den enskilde eller om de bara är slagordsmässiga.

Nu föreligger ett intressant vittnesbörd, om vad de senaste decenniernas internationella utveckling på MR-området har inneburit genom The Debasementof Human Rights av Aaron Rhodes, som under 14 år var Executive Director för Helsinki Foundation for Human Rights. 1975 ingicks Helsingforsavtalet mellan Europas demokratier, USA, Kanada och Sovjetunionen och dess satelliter. Mot att de dåvarande gränserna, och därmed Sovjetunionens kontroll över Östeuropa, legitimerades innehöll avtalet förpliktelse att iaktta de politiska mänskliga rättigheterna, vilka dittills var okända i östblocket. I en rad länder inrättades Helsingforskommittéer för att övervaka tillämpningen, och dessa bildade i sin tur Helsinki Foundation. Helsingforsavtalet gav MR-aktivister de instrument de behövde för inhemsk kritik av de totalitära kommunistiska systemen. Charta 77 i Tjeckoslovakien och Moskvas Helsingforsgrupp är två exempel på framgångsrika organisationer som bidrog till kommunismens fall.

Rhodes tes är att begreppet mänskliga rättigheter har förlorat sin ursprungliga naturrättsliga mening, att försvara den enskildes frihet mot statlig övermakt. Arvet från Magna Carta, Locke och Kant har förskingrats genom uppkomsten av framför allt de positiva rättigheterna. Samtidigt som konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (International Covenant on Civil and Political Rights, ICCPR) antogs 1966, antogs också konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, ESCR). Det var en medveten strategi från Sovjetblocket att bemöta kritik genom att lyfta fram de programmatiska rättigheterna om rätt till arbete, bostad och skäliga levnadsvillkor, något som i formell mening kunde påstås vara tillgodosedda i de kommunistiska systemen.

Efter kommunismens fall 1989 har FN varit drivande i att utveckla ett synsätt som binder negativa och positiva rättigheter vid varandra såsom odelbara. En startpunkt var Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993, där det i den antagna slutdeklarationens artikel 5 slogs fast att:

all human rightsare universal, indivisible and interdependent and interrelated. The international community must treat human rightsglobally in a fair and equalmanner, on the same footing, and with the same emphasis. While the significanceof national and regional particularities and varioushistorical, cultural and religiousbackgrounds must be borne in mind, it is the dutyof the States, regardlessoftheirpolitical, economic and cultural systems, to promote and protect all human rights and fundamental freedoms.

MR-systemet har i FN:s hägn under åren byggts ut. Nu finns ett tiotal övervakningskommittéer knutna till konventioner om bland annat barnens rätt, kvinnors jämställdhet, förbud mot tortyr och rasism. Härtill kommer FN:s Människorättsråd (där stater och inte, som i kommittéerna, individuella expertledamöter sitter) som genomför granskning genom Universal Periodic Review. Genomgående bemöts kritik för bristande politiska rättigheter med att andra, positiva, rättigheter är bättre tillgodosedda.

Auktoritära stater, inte minst Ryssland under Putin, har utvecklat en egen ”eurasisk” syn på mänskliga rättigheter, för att skilja dem från en ”västerländsk” uppfattning. Den klassiska betoningen av individuell frihet ställs här åt sidan till förmån för ett synsätt som betonar organisk, social och kulturell gemenskap med en stark nationell stat. I Ryssland bidrar den ortodoxa kyrkan till att ge legitimitet åt denna syn.

Enligt Rhodes har den expansiva tolkningen av mänskliga rättigheter, som efter kalla krigets slut har framförts av den politiska vänstern, nu har anammats av auktoritära stater för att försvara reaktionär nationalism. Vägen dit har gått över bland annat betoning av förmögenhetsutjämning och att främja ”tolerans” genom att motverka yttrandefrihet (”hetslagstiftning”).

Rhodes slutsats är att mänskliga rättigheter som begrepp har kunnat kidnappas genom en ideologisk attack mot frihetens idé som innebär att statlig makt premieras före individens egenmakt. Vad som krävs för att på allvar värna idén om mänskliga rättigheter är att återgå till diskussionens rötter och klargöra att det i grunden handlar om skillnaden mellan frihet och tvång, och att det är friheten man argumenterar för. Uppmaningen från den radikale MR-förkämpen Rhodes är att det nu är dags att, i likhet med den unge amerikanske revolutionären John Adams inför frihetskampen i Nordamerika, tänka på mänskliga rättigheter för att kunna bevara dem. Så låt oss göra det. Rhodes bok är en bra utgångspunkt.

Mest lästa just nu

1) Den omoraliska vanmakten av PJ Anders Linder

2) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

3) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

NR 6 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...