Det går sällan att fastställa exakta årtal i spörsmål som dessa. Många menar att den muslimska storhetstiden fick sin nådastöt i och med mongolernas härjningar, som kulminerade med förstörelsen av abbasidernas Bagdad 1258. Men den muslimska sfären skulle fortsätta att frambringa framstående gestalter ytterligare ett par hundra år. Kanske ingen mer så än Ibn Khaldun, som föddes 1332 och dog 1406 efter att fört ett kringflackande liv som till slut förde honom till Kairo. Det är något av ödets ironi att denne om kanske inte den sista så åtminstone sena representant för en lysande civilisation skulle ägna sitt viktigaste arbete just åt hur städer och stater uppstår, blomstrar och oundvikligen går under.

I det flera hundra sidor långa förordet – Muqadimma – till sin stora bok om arabisk historia Kitab al-Ibar (Exemplens bok) ger han sin syn på vilka krafter som driver historien och på mycket annat förstås. Många har velat göra honom till en föregångsman på flera områden. Han har beskrivits som den förste sociologen; andra har kallat honom filosof, väl förtrogen med arvet från Grekland. Eller så var han ekonom och upphovsman till Lafferkurvan, alltså den ekonomiska teori som säger att det finns en punkt där ett ökat skatteuttag leder till minskade skatteintäkter för staten. Han skulle alltså på ett paradoxalt sätt ha varit en modern tänkare som plötsligt och oförklarligt uppstod i 1300-talets Nordafrika. Underförstått i alla dessa beskrivningar av honom ligger tanken att ingen författare i vid bemärkelse skulle förtjäna uppmärksamhet och uppskattning från dagens läsare om man inte kan göra honom eller henne relevant för dagsaktuella frågor.

Ibn Khaldun har haft tur med översättningar. Både på franska och på engelska finns numera tillförlitliga utgåvor; på svenska finns Muqadimma i en översättning av Ingvar Rydberg. Visst finns här avsnitt som är svårtillgängliga för att inte säga obegripliga, men i långa stycken är hans text relativt läsvänlig.

Bland alla böcker om IbnKhaldun, och de är numera väldigt många, intar Robert Irwins nya Ibn Khaldun-bok en särställning och blir den bok som den nyfikna och vetgiriga läsaren först bör vända sig till. Den som har läst tidigare böcker av Irwin vet att han inte bara kan sin sak utan också är en fin skribent med ett pedagogiskt handlag och en ofta litet ironisk stil.

Ibn Khaldun föddes i Tunis och som ung började han studera under stadens ledande lärde. Men hans liv skulle kantas av tragedier. I de sena tonåren förlorade han sina föräldrar och många av sina lärare när pesten drabbade Tunis. En stor del av hans familj – hur många berättar han aldrig – omkom i ett skeppsbrott. Sedan vidtog ett kringresande liv som förde honom runt om i Nordafrika och ett par år i Granada i al-Andalus. Snart är han tillbaka i Nordafrika och i slutet av år 1377 färdigställer han en första version av Muqadimma när han har tagit sin tillflykt till Qalat Banu Salama, ett slott i västra Algeriet.

Han förtjänade sitt uppehälle som högt uppsatt byråkrat vid de olika små hoven som kantade Nordafrikas Atlantkust. I december 1382 anlände han till Kairo, som då var den muslimska världens huvudstad. I sin självbiografi skriver han ”att den som inte har sett Kairo kan inte begripa islams storhet och prakt”. Han skulle komma att stanna i Kairo där han bland annat flera gånger innehade en tjänst som domare. Med jämna mellanrum fick han sparken för att snart åter tillsättas. Han lär ha varit en sträng, rättvis och omutlig domare, och det är väl en förklaring till varför han så många gånger ådrog sig de mäktigas misshag. I början av 1400-talet reste han till Damaskus för att träffa Timur Lenk, som då belägrade staden. De blev ett möte som Irwin jämför med Aristoteles möte med Alexander den store och Goethes med Napoleon.

I likhet med många andra intellektuella tyckte Ibn Khaldun om att frottera sig med världens mäktiga. Han skildrade den brutale krigsherren Timur i överraskande positiva termer. Timur var ”ytterst intelligent och insiktsfull, han gillar att argumentera och debattera om saker han känner till och om saker han inte känner till”.

Gång efter annan betonar Irwin att Ibn Khaldun inte var en fullt så modern människa som flera sentida kommentatorer har velat göra gällande. Han var en ortodox muslim som såg islam och sharia (den islamiska lagen) som alla människors enda rättesnöre. Judar och kristna hade bara tre möjligheter: att låta sig omvändas till den sanna läran, att betala en speciell skatt eller att ljuta döden. Ibn Khaldun var inte heller filosof– också på denna punkt skiljer sig Irwin från flera andra kritiker. Tvärtom så varnade han de fromma för att söka efter tillvarons djupaste villkor och orsaker. Många avsnitt i Muqadimma avslutas med ord som ”men det är bara Gud som vet”.

Ibn Khaldun verkar inte ha varit särskilt väl informerad om den antika grekiska filosofi som var så viktiga för tänkare som al-Farabi och Ibn Rushd (Averroës). Han tycks inte heller ha varit särskilt intresserad av vad som hände norrut i Europa trots att han insåg att den arabiska civilisationens storhetsdagar låg långt tillbaka i tiden. Irwin gör ovanligt stor sak av Ibn Khalduns religion och ser i honom, antagligen med rätta, en mystiker, sufier, som sysslade med det ockulta. Långa och ganska obegripliga stycken i hans verk beskriver olika sätt att skåda in i framtiden.

Så varför ska vi alls bry oss om honom idag? Hur kan det komma sig att det fortfarande kommer en strid ström av böcker om Ibn Khaldun? Orsakerna är flera. Han formulerade en historiefilosofi eller sociologi som påverkar forskare än idag som i hans verk har hittat inspiration till sina egna sociologiska teorier. Somliga har i honom sett en föregångare till Marx och dennes tankar om klasskampen, andra till Leo Strauss och idén om texter med ett esoteriskt innehåll som är tillgängligt endast för en liten skara av invigda.

Irwin utreder med stor sakkunskap hur Ibn Khaldun har påverkat senare skribenter. Det är inte bara sociologer som Ernest Gellner som har tagit intryck, utan också skönlitterära författare som Bruce Chatwin och science fiction-författarna Isaac Asimov och Frank Herbert.

Om man ska reducera Ibn Khalduns storhet och inflytande till ett enda ord så är ordet asabiyya; det förekommer, enligt Irwin, mer än 500 gånger i Muqadimma. Det brukar översättas med ”solidaritet” eller ”gemenskap”. Irwins lexikon definierar det som ”starka band som förenar flera personer genom gemensamma intressen eller åsikter”. Denna solidaritet, baserad på familj-, klan- eller stamtillhörighet, var en av historiens starkaste drivkrafter i Ibn Khalduns del av världen. Han hittade den främst bland beduiner och nomader som befolkade ökenområdet. I städerna tenderade dessa band först att upplösas för att snart helt försvinna. Han gör en skarp åtskillnad med landsbygdens folk och stadens. Den förra gruppen är hård och härdad, den är van vid svåra umbäranden. En beduin vet att han inte kan klara sig på egen hand utan är helt beroende av stöd och samhörighet med gruppen, klanen eller stammen.

Runt omkring sig såg Ibn Khaldun hur dynastier störtades och ersattes med nya, som i sin tur störtades. Han förklarade detta fenomen genom asabiyya. En grupp beduiner tillskansar sig makten i en stad. Först är det den erövrande gruppen som styr och då är trogen sina gamla ideal och lojaliteter. Men snart lockas erövrarna av stadslivets förfining. De hemfaller åt lyx, otukt och dyrbara vanor som tvingar dem att ta ut allt högre skatter för att finansiera sitt utsvävande liv. De gamla krigiska dygderna försvinner; de styrande måste anlita legoknektar för att skydda sig och för att finansiera sin dekadenta livsstil. Skatterna som de tvingas ta ut blir så höga att alla som kan flyr staden och det får den härskande eliten att ytterligare höja skatterna. Till slut blir eliten så försvagad och avskydd att den störtas av en ny grupp beduiner som besjälas av asabiyya.

Det brukar ta tre eller fyra generationer för att fullborda denna tröstlösa cirkel. Då var det dags för nästa klan eller stam att storma in från öknen och ta makten. Därefter styrde de, förflackades och förvekligades för att ersättas av nästa. Makt korrumperar.

Man skulle kunna tro att Ibn Khaldun idoliserade öknens beduiner. Men som Irwin påpekar så finns det inget som tyder på att han tillbringade en enda natt i ett beduintält. Dessutom hävdade Ibn Khaldun att staden är den livsform som skapar det bästa och mest värdefulla: litteratur, historieskrivning, filosofi, teologi och annan högtstående kultur. Men staden var en livsform som alltid innehöll fröet till sin egen undergång. Ibn Khaldun utvecklade sin historiefilosofi och sociologiska teori utifrån den värld han kände med dess skarpa motsättning mellan stad och land.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Frågan är om den alls har någon tillämpning i anda tider och på andra platser. Nog har asabiyya likheter med Machiavellis virtù, som inte bara betyder dygd utan också styrka och handlingskraft. Både Ibn Khaldun och Machiavelli såg faran när den styrande gruppen litade på inhyrda soldater för sitt försvar.

Idag då? Kan man möjligen se EU och Europa som en enda förfinad och dekadent samhällsform som motsvarar Ibn Khalduns stad? Den hotas nu av den omgivande världens folkmassor. Dessa har lärt sig att utstå umbäranden, de är härdade som få européer är idag, de har riskerat livet under farofyllda färder över land och hav och står nu redo att ta över efter bortskämda och veka européer.

I ett tal från 1981 citerade USA:s dåvarande president Ronald Reagan Ibn Khalduns tankar om hur mycket en stat med fördel kunde beskatta sina medborgare. Höga skatter, efter en viss punkt, kunde leda till minskade statliga inkomster. Visst vore det fantastiskt, skriver Irwin, om en nordafrikansk tänkare från 1300-talet skulle visa sig ha föregripit det republikanska partiets ekonomiska program. Irwin menar att Reagan (eller hans talskrivare) fått det hela om bakfoten. Ibn Khaldun ”trodde inte att höga skatter var den främsta orsaken till minskade intäkter; det var snarare så att höga skatter var en följd av ökade utgifter och minskade inkomster”. Han var ingen ekonom i modern mening; de enda skatter han ansåg som legitima var de som sharian påbjöd.

Robert Irwin visar hur Ibn Khaldun var på samma gång en helt konventionell muslim och ett geni. Han var dogmatisk och arrogant men ”han hade mycket att vara arrogant över”.