VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

En dagstur till zonen

Av Erik Thyselius

Tjernobylkatastrofen är nu en del av Ukrainas turistindustri. Men beskådandet av tragedin håller dess minnen vid liv.

Grönskan. det är vad som slår emot oss när minibussen rullar in mot ”zonen”, namnet på det område som spärrades av efter Tjernobylkatastrofen 1986. Vår guide, en ung kvinna från Kiev, berättar om olyckan och brandmännen som gav sitt liv för att släcka elden i reaktorn, Sovjetregimens lögner och om de uppoffringar som gjordes för att undvika en ännu större katastrof samtidigt som bussen skumpar allt hårdare.

Ogräs breder ut sig på vardera sidan om den spruckna motorvägen. En övervuxen busskur vittnar om att det var länge sedan lokalbussarna trafikerade sträckan. Bortom vägen skymtar vidsträckta fält och skog. Vi har tur och lyckas få se en skymt av ”Prezewalskis häst”, en förvildad tamhäst som planterades i området 1998. Guiden pekar entusiastiskt mot flocken. Det är sällan man får se dem. Resan fortsätter mot den första vägspärren. Vi kliver ut ur bussen och får vänta en stund. Här finns en turistshop och några anslagstavlor som beskriver katastrofen. Efter att militären kollat våra papper fortsätter färden.

Bussen stannar vid en glänta utmed vägen. Några nyfikna hundar gör oss sällskap. De är ofarliga men man bör helst inte röra deras nosar, förklarar guiden. ”Strålning?” hinner jag tänka innan händerna snabbt åker ned i byxfickorna. Hon leder oss till vad som en gång var en liten förby till Tjernobyl. Här har naturen tagit över. Vi får på egen risk gå in i byggnaderna och ta foton. Även om marken är sanerad sedan länge kan enskilda föremål fortfarande vara radioaktiva, och vi får absolut inte röra någonting inne i husen. Vad som en gång fungerade som ett Folkets hus ekar idag lika ihåligt som socialismens löften om ett klasslöst samhälle. ”Leve kommunismen, en ljus framtid för hela mänskligheten”, står det på ukrainska över en scen som tittar ut över en tom sal. I ett angränsande rum är golvet helt borta.

Vid den andra vägspärren får vi testa oss för strålning genom att kliva upp på maskiner som varit i drift alltsedan katastrofen. Ett högt klick indikerar att man är ”grön” och spärren öppnas. Bussen åker sedan genom staden Tjernobyl, som fortfarande uppges ha några hundra invånare. Många av dem som bor i staden på längre basis (det vill säga några veckor i taget) arbetar på ett eller annat sätt med administrationen eller övervakningen av zonen. Här finns också områdets enda hotell för den som vill stanna ett extra dygn. En ensam man på cykel iklädd militärjacka är den enda invånare vi ser från bussen.

Efter en stund stannar vi igen. Guiden leder oss till ett träd som är en så kallad ”hotspot”, det vill säga platser där radioaktiviteten är extremt hög. De i gruppen som har fått geigermätare tar entusiastiskt fram dem och vill komma så nära marken som möjligt. Ljudet från apparaterna går från ett tyst puttrande till ett hotfullt knastrande. Bortom trädet ligger ett daghem. Eftersom explosionen skedde på natten var inga barn där då olyckan skedde. Vi går in. Sängar och skolböcker finns kvar. Golvet knakar under fötterna.

Vi åker vidare. I horisonten tornar det upp sig: kärnkraftverket i Tjernobyl. En gigantisk 150 meter hög plåthangar täcker idag större delen av kärnkraftverket, som ersatt den spruckna betongvagga som fortfarande omsluter reaktor fyra. Den sista reaktorn togs ur drift så sent som år 2000, men anläggningen som omsluter verket fortsätter att vara arbetsplats för hundratals människor. Cirka 3 000 personer arbetar inom zonen idag. Projektet överses av Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling och beräknas kosta drygt 1,5 miljarder euro. Sannolikt väl investerade pengar, med tanke på vad ett nytt utsläpp av radioaktivitet över kontinenten skulle få för konsekvenser. Utanför kärnkraftverket har ett monument till minne av dem som omkom i eftersläckningsarbetet rests.

En dagstur till zonen sägs utsätta kroppen för mindre strålning än en längre flygresa och är inte farlig. Somliga platser är dock fortfarande extremt radioaktiva och i bussen på väg mot staden Pripyat tar vår guide upp en geigermätare. ”Snart passerar vi genom den röda skogen, där en stor del av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl landade efter explosionen. Ni kommer snart att märka det.” Geigermätaren som varit tyst börjar snart tjuta högt. Den ursprungliga skogen schaktades bort av bulldozrar och begravdes på olika platser i området. Ett problem idag är att ingen vet exakt hur många de är eller var de finns, får vi förklarat.

Snart är vi framme i Pripyat – en gång hem för 50 000 människor och ett sovjetiskt mönstersamhälle. Rundturen börjar i vad som en gång utgjorde centrum. Guiden visar oss bilder av hur olika byggnader såg ut före katastrofen. I en matbutik ligger rostiga kundvagnar, flagnande skyltar och tomma frysboxar i väntan på att åter bli påfyllda. Affären invigdes dagen före evakueringen.

Pripyat lockar inte bara turister: väggmålningar och klotter vittnar om andra besökare. Mestadels är det kicksökande ungdomar som vill vara en del av en ”stalker”-kultur (ordet stalker kommer ur-sprungligen från boken Picknick vid vägkanten av bröderna Arkadij och Boris Strugatskij, publicerad flera år före Tjernobylkatastrofen. 1979 filmatiserades den av Andrej Tarkovskij.) En och annan ytterkantsfigur sägs också stryka omkring i staden nattetid.

Överallt pressar naturen tillbaka de mänskliga spåren. Vad som en gång varit stolta gator är idag övervuxna stigar. Idrottsanläggningens löparspår går knappt att urskilja. Som besökare får man stundtals anstränga sig för att föreställa sig hur allt en gång har sett ut. Det ikoniska pariserhjulet och radiobilarna kräver dock ingen fantasi, även om de är sönderrostade. I ett klassrum står några skolbänkar. På golvet ligger hundratals gasmasker. I korridorerna har färgen flagnat bort. Vi rör oss mot en intillliggande byggnad: simhallen i Pripyat. Alla tar foton. Lite research visar att den var i bruk så sent som 1998, främst av saneringsarbetare.

Rundvisningen verkar gå mot sitt slut när vår guide frågar om vi vill gå in i ett av Pripyats höghus. Det vill vi – min inledande svenska oro för bristande säkerhetstänk har vid det här laget ersatts av stalkerns dumdristighet. Hisschakten gapar tomma när vi beger oss de dryga 20 våningarna till taket på höghuset. Utsikten är vacker och här ser man ännu tydligare hur naturen tagit över staden: överallt är det grönt. På vägen ned kikar vi in i en av de övergivna lägenheterna. Här finns bara en dammig säng och en hink med skräp. Vi är noga med att inte röra något.

Tillbaka i bussen åker vi mot rundturens slutmål: radaranläggningen Duga 3 som byggdes för att upptäcka inkommande missiler från väst. Vår guide förklarar att den sannolikt inte skulle ha varit särskilt effektiv om nu en robot hade skickats iväg. ”Hackspetten” gjorde sig mest känd för att störa radio- och tv-sändningar världen över.

Matt av alla intryck återvänder gruppen till Kiev. Tankarna vandrar. Vad som igår var skådeplatsen för en tragedi, är idag ett turistresmål. Samtidigt bidrar kommersen till att minnena hålls vid liv. Det är i alla fall vad jag säger till mig själv. Dessutom går det inte att komma ifrån att det onekligen är spännande, för att inte säga hisnande, att i trygghet få utforska hur världen efter apokalypsen kommer att se ut. Kanske är det ingen slump att turismen till Tjernobyl verkar öka för varje år?

Mest lästa just nu

1) Kulturlivets tillrättaläggare av Johan Sundeen och Roger Blomgren

2) Jag vill tacka livet av Joel Halldorf

3) Davidsharpan i Norden av Martina Björk

4) På ständig jakt efter nya offer av Peter Luthersson

5) Skådespelssamhället visar upp sig av Gunilla Kindstrand

NR 7 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...