VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Inte närvarande

Av Annika Borg

Flickor och kvinnor som växer upp i de palestinska områdena lever i en skuggtillvaro. I kollisionen mellan det sekulära och islamiska projektet ignoreras deras erfarenheter och livsvillkor.

Israel och Palestina torde vara en av världens mest överrapporterade konflikter. Palestinier ser sig som övergivna av regimerna i länderna runt omkring, vilket är sant, men också att de lämnats åt sitt öde av hela västvärlden. Det sistnämnda kan vara svårt att förstå för den som satt sig in i den pro-palestinska västerländska aktivismen och dess mediala genomslag . Men sällan uppmärksammas de palestinska regimernas behandling av den egna befolkningen. I synnerhet lyser ett kluster av ämnen med sin frånvaro: de palestinska kvinnornas uppfattningar, reflektioner och livsvillkor. Med tanke på omfattningen av det intresse som detta lilla landområde i världen drar till sig är det anmärkningsvärt. Palestinska kvinnor är i skugga.

För några år sedan deltog jag i en studieresa för journalister i Israel och Palestina. Arrangörer var Svenska kyrkan och Diakonia, finansiär Svenska kyrkan. Mest befann vi oss på Västbanken och det övergripande perspektivet var den palestinska saken, det var på det viset veckan var upplagd. Under en av dagarna besökte vi en mindre by på Västbanken och lyssnade till en grupp män som berättade om sin situation. En av männen tolkade till engelska. Lite vid sidan av gruppen stod en kvinna, som såg ut att vara strax över tjugo år. Hon tycktes intensivt följa samtalet och var den enda kvinnan från byn som följt med oss till utsiktsplatsen, som låg en bit utanför. Jag sökte ögonkontakt med henne och tänkte att hennes tystnad kanske berodde på att hon inte tyckte sig behärska engelska. Fördomsfullt och ogenomtänkt av mig, skulle det visa sig. För mig var det hennes tystnad som dominerade mötet. Jag ville veta vad hon hade att berätta. På vägen tillbaka från utsiktsplatsen ned till byn igen såg jag till att hamna bredvid kvinnan. Det visade sig omedelbart att hon talade utmärkt engelska, betydligt bättre än mannen som tolkat åt oss.

Vi kan kalla henne Iman och hon hade mycket att berätta om sin tillvaro. För ett antal år sedan hade hon påbörjat en utbildning till kemiingenjör i Ramallah. Imans problem stavades bristfälliga transporter. Det var svårt för henne att ta sig till den högre utbildningen i Ramallah och besvärligt att ta sig hem igen. Helst ville hon dela en lägenhet med en kvinnlig studiekamrat i Ramallah, men det hade hennes pappa satt stopp för och förbjudit. Oavsett hur många gånger hon förklarat att det var tillsammans med en annan studerande kvinna hon skulle bo och att de skulle ta vara på varandra, hade pappan vägrat. Eftersom hon var kvinna fick hon helt enkelt inte lov att lämna familjen för att leva ensam, ens under studietiden. Att bära slöja räckte inte, hon behövde vara inom familjens synhåll. Iman gav ett motsägelsefullt intryck: Hennes person skiftade mellan uppgivenhet och livsglädje. Jag kan inte förklara det på något annat sätt.

Iman tillverkade tvålar i sina föräldrars hem och hon inbjöd mig att följa med dit. Hon visste, som nästan färdig kemiingenjör, vad hon höll på med och tänkte starta ett företag, sa hon. Tvålarna låg i små rosa mönstrade påsar och hade ingredienser från lokala olivodlingar, örter och honung. Konflikterna i regionen påverkade Imans liv och rörelsefrihet. Männen vi lyssnat till hade ett och samma ord för att beskriva alla bekymmer de mötte: Israel. Men det problem som inte nämndes, som sällan synliggörs överhuvudtaget, är dock ett helt annat: hederskulturen som begränsar flickors och kvinnors rörelsefrihet och liv.

Imans avgränsade tillvaro, som hon försökte hitta utvägar ur genom utbildning och tvåltillverkning i familjens kök, handlade betydligt mer om den hederskulturella tvångströja, som var knuten runt henne och åtskilliga av hennes medsystrar, än om en polariserad och infekterad konflikt. Studieresans ledare och männen i byn ville tala om bosättningar, Iman ville tala om helt andra svårigheter i hennes liv. Om hon någonsin kunde få sin kemiingenjörsexamen vet jag inte. Vårt samtal, som snabbt blev förtroligt och öppet, var samtidigt känsligt. Hon ville att andra skulle få veta, men var orolig över hur mycket hon berättade.

Iman delar sina livsvillkor med många andra flickor och kvinnor som växer upp i de palestinska områdena. De lever i en skuggtillvaro. Tvålarna jag köpte med mig hem bevisade att Iman hade rätt: Hon visste vad hon höll på med.

När jag reser i Israel gör jag vanligtvis samma promenad genom östra Jerusalem. Från Damaskusporten ut i det myllrande folklivet på affärsgatan Sultan Suleiman Street och sedan vänster, upp på Salah Eddin Street till The Educational Bookshop. Den välsorterade bokhandeln är även ett café, för den besökare som inte kan hålla sig från att öppna sina nyinköpta böcker går det utmärkt att sjunka ned i en av korgstolarna på gatan utanför med en kopp te eller kaffe. I hyllorna finner man såväl böcker författade av västerländsk intellektuell vänster som av palestinska och andra författare från arabvärlden.

Varje gång jag är där tänker jag att en dag kommer räkenskapens dag för de västerländska debattörer, akademiker och NGO:er (non-governmental organisations) som genom sina skrifter och sitt agerande bidragit till att upprätthålla en polariserande diskurs och på så sätt traderat svartvita bilder av konflikten. I bokhandeln finns även böcker som är skoningslöst kritiska till de palestinska regimerna i Ramallah och Gaza. Men de böckerna är inte skrivna av en västerländsk akademisk vänster, åtminstone har inte jag hittat någon sådan publikation vid mina besök. Det är inte heller västerländska pamfletter som intresserar mig, utan författare från regionen och deras beskrivningar, rapporter och reflektioner.

Under min senaste resa plockade jag ut en bok ur en av hyllorna, vars titel omedelbart hade fångat min uppmärksamhet: Menopausal Palestine. Women at the Edge av författaren och arkitekten Suad Amiry. Boken visade sig vara en svidande uppgörelse med Hamasregimen i Gaza, skriven ur svikna drömmar och slocknat hopp. Ur chock och besvikelse, som Amiry formulerar det. Hon beskriver hur hon och hennes jämnåriga väninnor tillhör PLO-generationen, de som stod fast förankrade i sekularism och i en förhoppning om demokrati och pluralism. Nu kan man ha starka invändningar mot Amirys beskrivning av ”sitt” PLO, dess förgreningar, aktiviteter och agenda – i boken finns en blindhet för såväl antisemitism som fanatisk aktivism. Men det lämnar jag därhän i detta sammanhang.

Det faktum att ett islamistiskt fundamentalistiskt parti på ”demokratisk” (citationstecknet är Amirys) väg har kunnat få makt i Palestina, resulterade i att hela hennes generations hopp slocknade, skriver Suad Amiry. Israels mur begränsar oss, men Hamas seger blåste ut det sista ljuset, sammanfattar hon. Hamas valseger sammanföll med Amirys egen medelålderskris, vilket förklarar bokens titel, och detsamma gällde för många av hennes kolleger och väninnor. Nästan hela deras liv, åren 1967–2006, har i retrospektiv enbart blivit ett förflutet bestående av ouppfyllda drömmar.

Amiry lyfter fram att hon, hennes vänner och deras strävan, som är typiska för deras generation, nu har blivit atypiska. Den stereotypiserade palestinska kvinnan av idag skapas genom den fundamentalistiska religionens blick. Amiry vägrar att bli en stereotyp, men jag kan konstatera att den kampen har hon på många sätt förlorat. När jag första gången besökte Israel och de palestinska områdena 1989 såg jag inte många stånd i de arabiska kvarteren i Jerusalems gamla stad som radade upp skyltdockors huvuden iklädda hijab. Idag är det ett dominerande inslag. Sekularism har ersatts med global religiös fundamentalism och lokal nationalism, menar Amiry.

Hamas seger är en konsekvens av ”våra misslyckanden” (”our failures”), läser jag. Suad Amiry skriver att situationen från 1967-års krig till Hamas seger 2006 har försatt Palestina i ett svårartat klimakterium, för tidigt. Hur ska man – lyder hennes retoriska fråga – annars förstå depressionen, oförutsägbarheten, bristen på kontroll, hysterin och självmordsbenägenheten som ledde fram till att en majoritet röstade på Hamas?

Boken består av elva kvinnors levnadshistorier, av de förhoppningar som fanns om en utveckling där kvinnor och män byggde ett samhälle tillsammans och hur förhoppningarna förtvinade. Konflikten med Israel är en fond, men fokus är levnadsteckningarna och den egna utvecklingen. Här finns beskrivningar av hur en födelse av en son firas, medan flickor från första början och genom livet förväntades hålla sig undan. Om hur tonårens kärlekshistorier fick drastiska konsekvenser när de upptäcktes av familjen. Här finns de kvinnor som i ord och handling stridit för PLO, men som chockades och tystnade när Hamas tog makten år 2006.

Amiry avslutar boken med en intressant iakttagelse om att Beirut, som en gång var centrum för PLO:s revolutionära tankar, idag är ett center för skönhetsindustrin, med dess ingrepp på och i kvinnors kroppar. Hon konstaterar att det i hennes generation ansågs antirevolutionärt med smink och möda nedlagd på kläder. Det är en träffsäker bild av en förskjutning av kvinnorollen under hennes livstid, en förskjutning man ser i gatubilden i såväl östra Jerusalem och som i Ramallah.

Jag drar mig till minnes Suha Arafats, Yassir Arafats änka, analys av Hamas. Hon anklagade dem för att göra Gaza till ett fängelse och för att islamisera området. Hennes make, menade hon, ville göra Palestina till en sekulär stat och han hade aldrig kunnat föreställa sig att en islamisk stat skulle växa fram. Suha Arafat speglar även hon den bild Amiry och gruppen kvinnor som hon benämner CRIME (Committee of Ramallah Independent Menopausal Enterprise) förmedlar. Och med religiös fundamentalism och radikalism förstärks och legitimeras en stereotyp, begränsande kvinnoroll.

Kollisionen mellan det islamiska projektet och det sekulära är en nyckel för att förstå den förändrade situationen. Nu har kvinnors begränsade livsvillkor i områdena givetvis en längre i historia än den som började år 2006, vilket också skildras av Amiry. Av en händelse läser jag på nytt spionthrillerförfattaren John le Carrés Den lilla trumslagarflickan strax efter att jag lagt ifrån mig MenopausalPalestine. Den stod närmast i bokhyllan en av sommarens varma och lata dagar. Förvisso är det fiktion, men med en ytterst välunderbyggd bas. En av huvudpersonerna, skådespelerskan Charlie, befinner sig under några dramatiska dagar i ett palestinskt flyktingläger. Den unga kvinnan Salima är henne behjälplig med olika ting. Det tar ett tag för Charlie att upptäcka att den tystlåtna Salima talar utmärkt engelska, eftersom hon har studerat i USA. Boken kom ut 1983 och Carré beskriver en situation som liknar den jag själv upplevde när jag träffade Iman på studieresan år 2016.

I ett annat flyktingläger än le Carrés, utanför Ramallah, tillbringade jag och journalistgruppen ett antal timmar en dag under vår resa. Överallt trånga betonggator med hus som byggts på mot höjden (eftersom lägret inte får utökas ytmässigt). Pojkarna var ute på gatorna, jag såg få flickor. Småflickorna var inomhus och vinkade från fönstren. Några män tog med oss till en samlingslokal och berättade om livet i området. Ett flertal pojkar serverade juice och läskedrycker. En av männen berättade att UNRWA – FN:s flyktingorgan för palestinier, som Sverige är världens största biståndsgivare till – inte längre betalade för lärare. Den palestinska myndigheten erbjöd då att stå för kostnaderna men männen hade avvisat förslaget. Efteråt gick jag fram till dem och undrade varför de motsatt sig erbjudandet, även om jag anade svaret. Då skulle vi underminera vår flyktingstatus, svarade en av dem. Att hålla fast vid den rollen var viktigare än att barnen fick skolgång. Vad områdets mödrar och flickor tyckte om det vägvalet för barnen fick jag aldrig reda på. De var inte närvarande.

Mest lästa just nu

1) Alexander den stores många roller av Lars Lönnroth

2) Plakatteater av Gunilla Kindstrand

3) Bifigurernas betydelse av Torbjörn Elensky

4) Stad i världen av Klas Eriksson

5) Digital jakt på tjuvjakt av Joakim Rådström

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En triumf för visionären av Louise Belfrage

2) Vägen ut ur källaren av Barbro Eberan

3) Framtiden som försvann av Henrik Höjer

4) Kulturångest av Katarina Barrling

5) Valuta för akademin av Anna Victoria Hallberg

NR 7 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...