Det är en vacker och påkostad bok, med åtskilliga bilder och fotografier. Många års forskningsarbete är nu sammanfattat och paketerat. Det är välskrivet och konkret berättat – det är klassisk arkeologi utan någon större teorianknytning.

Boken följer inte direkt någon röd tråd mer än kronologin – vendeltid, vikingatid, medeltid – som håller ihop redogörelsen. Vi får veta mycket om offer och begravningsritualer, om hästar och måltider, om vävstugor och smedjor, om byggnader och gravfält samt om spåren efter de människor som har levt i området. Detta gör att boken snarare blir en dokumentation över ett antal arkeologiska utgrävningar än en berättelse i sin egen rätt.

Kristina Ekero Eriksson har intervjuat åtskilliga arkeologer vilket resulterar i ett antal citat, eller så kallade pratminus. Personligen tycker jag inte att detta reportagegrepp fungerar helt och hållet. Att kasta in pratminus av olika intervjuade arkeologer här och där är kanske tänkt att lätta upp texten. Och ett sätt att hänvisa till informanterna som källor. Men resultatet blir lite konstigt och osjälvständigt. Varför inte lista och tacka arkeologerna som Kristina Ekero Eriksson talat med i källförteckningen – och berätta om forskningen om Gamla Uppsala med egen röst?

Ett annat rent stilistiskt grepp är de många frågorna i texten. Vissa frågor fungerar som retoriska grepp, men man bör som författare vara ekonomisk med sådana. ”Kanske följde även kvinnor med på jakten, som de gjorde på kontinenten?” frågar sig författaren när hon beskriver en jakt med rovfåglar. Ja, kanske. Eller kanske inte. På ett annat ställe skildras en persons båtgrav i England, som liknar de uppländska båtgravarna. ”Fick han sin utrustning av en sveakung? Ingen vet.” ”Kanske vistades de mäktigaste sveakungarna oftast på Birka, Adelsö eller i Sigtuna?” Ja, vem vet. Jag förstår detta grepp inför de många luckor i informationen man som forskare ofta står inför, men i längden blir det tröttande med alla dessa frågor som ställs och som sedan inte får något svar. Och så måste det kanske vara. Men låt läsarna själva ställa sig dessa frågor när materialet inte kan säga mer.

Kanske låter dessa invändningar griniga, men de ska inte läsas så. Boken är utan tvekan lättsamt skriven och utgör en driven dokumentation av ett stycke avgörande svensk historia. Det omfattande bildmaterialet är imponerande, och skisserna och teckningarna är värdefulla för förståelsen.

Dagens arkeologiska forskning i Sverige är synnerligen livskraftig. Bland annat har dna-tekniken vitaliserat forskningen, precis som annan naturvetenskaplig inbrytning i ämnet. Det kommer hela tiden nya spännande resultat – men än så länge saknar i alla fall jag de verkligt goda arkeologiska berättelserna. Kanske är det inbyggt i själva ämnets begränsningar. Där historia berättar om människor som har levt, berättar arkeologin om människor som har dött. Och kanske söker sig inte de främsta berättarna till den mer tekniska arkeologin? Jag vet inte, men förhoppningsvis kan denna bok uppvisa några av de senaste årens forskning inom arkeologin för en större allmänhet.

Än så länge saknar dock ämnet sin Peter Englund eller sin Karin Johannisson – forskare och författare som genom sin formuleringskonst och berättarglädje tog ut resultaten till allmänheten, och blev folkkära på köpet. Arkeologins begränsningar till materiella lämningar kan medföra en inbyggd svårighet att nå upp till dessa höjder. Men med tanke på all spännande forskning som pågår så hoppas jag att fler antar utmaningen och skriver bredare om arkeologi för en större allmänhet.