Det rör sig om kungen och hans moder Lovisa Ulrika och de båda framstående adelsmännen Axel von Fersen (väl att märka den äldre) och Carl Fredrik Pechlin. Tillsammans stod de för intriger och ett lurpassande som skulle kunna vara ett bra manus för en medryckande film. Det allvarliga är förstås att de höll Sveriges öde i sina långt ifrån varsamma händer i ett skede då andra europeiska spelare hade intresse av att påverka utvecklingen här uppe i norr.

Gustav III är ju en framstående gestalt i vår historia och behöver inte någon närmare presentation. Klart är att han har fått mycket skiftande eftermälen; lejonparten negativa. Lovisa Ulrika var en minst lika komplicerad person med ökad makt åt monarken som ständigt mål, särskilt tydligt sedan maken Adolf Fredrik hade tillträtt tronen. De första åren som drottning engagerade hon sig dock främst åt att sprida kultur – musik, litteratur och teater – i ett onekligen sent utvecklat Sverige.

Den i eftervärldens ögon mest sympatiske i kvartetten är nog von Fersen. Han tillhörde en av landets äldsta adelssläkter, var socialt mycket kompetent och kunnig på en rad sakområden. Han hade också en ovanlig förmåga till långsiktigt tänkande. Många år ledde han som lantmarskalk arbetet inom adelsståndet på Riddarhuset och var därmed en av dåtidens politiska nyckelspelare.

Minst bekant i kvartetten är sannolikt Pechlin. Skam till sägandes kände jag bara till honom genom Uppsalaspexet Gustav III, där han – lysande spelad av Jan ”Moltas” Erikson – framställdes som en i högsta grad opålitlig och listig intrigmakare. Detta var tydligen historiskt korrekt. Obesvärat bytte Pechlin hemvist mellan hatt- och mösspartierna, hela tiden i syfte att lyfta fram den egna personen.

Dessa fyra kontrahenter spelade alla stundtals direkt avgörande roller i en lång serie dramatiska och fascinerande händelser. Perioden såg först makten ligga i riksdagen och dess fyra ständer – framförallt just adeln. Till och från handlade det om en dragkamp och spänningar mellan kungaparet och riksdagen, men i lika hög grad gällde det en utdragen strid på liv och död mellan hattar och mössor. I vissa fall gick det så illa att några på förlorarsidan dömdes till döden och avrättades.

Därefter följde tjugo år som bestod av ”tjusarkungen” Gustav III:s allt klarare väg mot en sorts upplyst despoti. Man häpnar över hur lätt det var för honom att ta över makten vid statskuppen 1772. Mycket berodde det på att folket hade tröttnat på partisplittringen och riksdagens oförmåga att sköta ekonomin. Härtill kom en utbredd korruption och ett förnedrande inflytande från främmande makt, särskilt den ryska arvfienden. Men efter riksdagen 1778–1779 ökade oppositionen mot kungen, inte minst via pamfletter och tidskrifter. Han svarade med att successivt och systematiskt minska utrymmet för tryckfriheten – av det upplysta återstod snart inget. Bakom mordet på maskeradbalen 1792 stod som bekant olika adelskretsar som hade sett sitt inflytande kraftigt beskäras genom kungens agerande.

Författaren Göran Norrby är ekonom och disputerad historiker med inriktning på adelns historia, inte minst släkten von Fersens uppgång och fall. Han är väl hemmastadd i det dåtida Riddarhuset, där sålunda makten länge hörde hemma. Med van hand låter han läsaren få möta olika gestalter som agerade där; en avskild samhällsgrupp med rader av ingiften, intrikata släktrelationer och beroenden.

Norrbys bok är, med sina trettioen korta kapitel, en utmärkt guide till den period han själv träffande kallar ”inte vår stoltaste tid”. Bokens färgtryck har hög kvalitet. Men man skulle gärna velat se en bättre källredovisning; notapparat saknas alldeles och listan över referenslitteratur är på tok för kort.