Föreställningen om en kollektiv ”tankestil” har han hämtat från medicinhistorikern Ludwik Fleck. Tankestilen är en sorts överenskommelse om vad som är gångbart inom ett intellektuellt projekt.

Är han då ute efter att besanna ordstävet ”Ju fler kockar, desto sämre soppa”? Nej, inte alls. I själva verket betonar han att framväxten av en tankestil är en förutsättning för att alls kunna åstadkomma något inom ramen för ett stort och komplicerat kollektivt projekt.

Vad han vill visa, utan att själv ta ställning, är hur en tankestil etableras i arbetet med bibelöversättningen. Han försöker göra detta genom att ta upp ett centralt översättningsproblem, nämligen hur hebreiskans antropologiska begrepp översätts. Antropologiska begrepp är i detta sammanhang ord för olika delar av människan, sådana som exempelvis hjärta, ögon, händer, kropp och ande. Helst vill Pleijel tala om antropologiska ”ordfält”, snarare än begrepp i egentlig mening.

”Lyften upp era ögon till höjden och sen: vem har skapat allt detta?” Sådana ögonlyftningar förekommer i 1917 års översättning. Detta är vad den nya Bibelkommissionen kallade en ”hebraism” och strävade efter att helst undvika. Redan Gustav III:s bibelkommission hade från början siktet inställt på att undvika stilblommor av detta slag. På den tiden kallades de ”idiotismer”, faktiskt redan i instruktionerna för kommissionens arbete. Gustav III:s kommission genomsyrades i början av upplysningsideal och var inte konservativ i vare sig stil- eller trosfrågor, men medarbetarna i pionjärgruppen hann dö innan de hade kommit tillräckligt långt. Dessutom blev de stegvis alltmer utsatta för kritik, främst av Johan Olof Wallin. Och fler kritiker tillkom, översättarna kom snart att arbeta i motvind och tvangs att öppna gruppen för medarbetare som hade helt andra ambitioner. Och så blev det som det blev! 1917 års bibel blev ett misslyckande och kom att bli hårt kritiserad för sin uppstyltade ”pratighet” redan då den stadfästes efter 144 år (och flera generationer av medarbetare). Efter ett tiotal år restes högljudda krav på en ny översättning.

Först 1973 etablerades den nya Bibelkommissionen. Direktiven formulerades av kyrkoministern Alva Myrdal. Enligt dessa skulle översättningen bygga på vetenskaplig textkritisk grund och leda till en idiomatisk översättning. Målspråket, svenskan, betonas i direktiven mer än de båda källspråken, grekiska för NT och hebreiska för GT.

I arbetet med GT var en viktig föresats att undvika ”hebraismer”. Denna föresats utmanades i början av de båda översättarparen Helmer Ringgren och Tomas Tranströmer respektive Tryggve Kronholm och Sten Malmström. Varje översättarpar bestod av en hebraist, expert på källspråket, och en stilist, som skulle vaka över att det blev så idiomatiskt som möjligt på målspråket. De nämnda översättarparen stötte på patrull i GT-enheten och fick sina förslag grundligt reviderade, eftersom de, med Pleijels perspektiv, inte låg i linje med GT-enhetens ”tankestil”.

Pleijel gör närstudier av fem texter i Psaltaren, en i Predikaren och en i Samuelsboken för att utreda ”tankestilens” inverkan på GT-enhetens arbete. Det är inget fel på närstudierna i sig, men de är för få – och framförallt är de tagna från en och samma period, alldeles i början av verksamheten vid 1970-talets mitt. Han borde ha följt även det arbete som gjordes på 1980- och 90-talet, av andra översättarpar och även av de ovan nämnda, för att utröna om dessa anpassade sig till ”tankestilen”.

Hans material håller inte för de långtgående slutsatser han drar. Till yttermera visso finns inte alltid i arkivet ett stilistens utkast eller hebraistens första version av de texter Pleijel dryftar. Därför saknas viktiga pusselbitar.

Däremot redogör han i bokens första del förträffligt för bibelöversättningarnas historia i Sverige. I andra delen beskriver han ur ett makroperspektiv hur den senaste bibelkommissionen arbetade. De båda första delarna av studien är stoffrika och välskrivna. Det är i den tredje delen, i närstudierna av hur hebreiskans ”antropologiska ordfält” har omvandlats till svenska, som det blir för tunt.