För senare existentialister var ateismen en filosofisk grundpelare. Sartre sa i sin berömda föreläsning ”Existentialismen är en humanism” (1946) att det är just för att det inte finns någon gud som människan är helt fri.

Men Sartre talade också om en ”konversion” som var och en måste genomgå för att undgå ”ond tro”, eller som Heidegger tidigare hade uttryckt det: för att korrigera det ”fallna” tillstånd som är vårt naturliga. I sin bok The Religion of Existence hävdar Noreen Khawaja, lektor i religionskunskap vid Yale, att existentialismen faktiskt har sin grund i ett religiöst etos, nämligen 1700-talets protestantiska pietism.

Kierkegaard förkunnade vid flera tillfällen att målet med hans författarskap var att visa vad det innebär att bli kristen. Samtidigt verkar han alltid utgå från att hans läsare är troende. Han var nämligen inte ute efter att övertyga ateister eller människor med andra religioner att konvertera till kristendomen, utan syftet var att få de läsare som ansåg sig vara kristna att etablera ett djupare förhållande till religionen.

På så sätt kom han att ingå i en lång protestantisk tradition. Pietiströrelsen uppstod ur missnöjet med vad man ansåg vara ett alltför passivt religionsutövande, och själva protestantismen var ju ursprungligen en protest mot en kristendom där stor vikt lades vid religionens yttre, såsom ceremonier. Liksom pietisterna, liksom Luther och Calvin, förespråkade Kierkegaard en mer ”innerlig” tro som inte nödvändigtvis behövde ges något yttre uttryck. Samtidigt utgjorde denna strävan mot innerlighet en livsfilosofi som kom att attrahera också ateister.

Khawaja visar hur detta intrakonfessionella konversionsbegrepp sedan återkommer hos Heidegger och Sartre. Det mest centrala begreppet för Heidegger var vad han med en neologism kallade Eigentlichkeit, och som via engelskan och franskan har blivit mer känt under termen ”autenticitet”. I Heideggers ursprungliga term ska man dock höra roten Eigen, ”egen” – på svenska liksom på tyska besläktat med ägande.

Detta ideal fick under årtiondena efter andra världskriget en enorm genomslagskraft inte bara i filosofin utan även i populärkulturen och det allmänna medvetandet. Men enligt Khawaja kom det snart att förvrängas och blandas ihop med den romantiska idén om att människan kan och bör skapa sig själv, samt den mer traditionella föreställningen om att varje människa har ett bestämt och permanent jag, ett slags personlig essens, så att autenticiteten består i att vara trogen detta ursprungliga jag.

Enligt Heidegger blir man inte sin egen vare sig genom att skapa ett jag eller genom att ge uttryck för sitt sanna jag. Istället måste man ta ansvar för det man är i den konkreta situation man för tillfället ”kastats” in i, och där man påverkas av otaliga yttre faktorer. Det handlar alltså om den paradoxala uppgiften att anamma sin identitet, trots att man inte har fått välja hurdan man ska vara och inte är sin egen grund. När man således bejakar sig själv eller tar ansvar för sig själv, är man på ett sätt exakt densamma som tidigare. Men på ett annat sätt är man helt förändrad. För nu har man ett annat förhållande till sig själv – nu är ens identitet genomsyrad av vilja och självmedvetenhet. Autenticitet innebär på så vis en pånyttfödelse.

Sartre lade ju liksom Kierkegaard och Heidegger stor tonvikt vid människans frihet, men samtidigt är viljans spelrum starkt begränsat i hans världsbild. Individen känner sig ständigt trängd. Människans frihet kan utövas på marginalen: hon kan välja hur hon ska reagera på det som händer henne. Att leva autentiskt, enligt Sartre, är att vilja ha det man redan har givits, att frammana en lust till det som redan är ett faktum. Genom att läsa Sartres anteckningar från krigstiden förklarar Khawaja Sartres existentialism som ett alternativ till den stoiska hållning han drogs till i sin ungdom. Men hon påpekar inte att just idén om att anpassa viljan efter världen snarare än att försöka anpassa världen efter viljan är en av den klassiska stoicismens viktigaste motton.

Varken hos Sartre, Heidegger eller Kierkegaard ger denna ”medvetna konversion” någon slutgiltig produkt. Eftersom tiden fortsätter att gå och individen konfronteras med nya situationer som han måste förhålla sig till, kommer han aldrig fram till något sant och permanent jag. Den andliga mödan resulterar inte i en autentisk människa, utan en autentisk existens består i ständig ansträngning. Det är därför Kierkegaard frågar vad det är att bli kristen, inte att vara det. Konversionsprojektet är oändligt. Som Khawaja noterar är det väl Camus som bäst har fångat detta genom att åkalla Sisyfos och dennes absurda uppgift att rulla en stenbumling uppför en backe, bara för att sedan låta den rulla ner, och påbörja arbetet igen.

När vikt läggs vid processen snarare än resultatet kan det tyckas att Gud Frälsaren blir mindre viktig. Kanske är det därför Kierkegaard har fått så många ateister till anhängare. På samma sätt kan vi förklara varför protestantismen ofta tycks bana väg för ateism, så att Europas protestantiska länder är mer sekulära än de katolska. Å andra sidan kan man känna att en normativ filosofi som Sartres behöver men saknar en auktoritet. Khawaja påpekar att konventionell moralfilosofi var passé, enligt Sartre, eftersom den förutsatte en gud som dikterade moraliska förbud och påbud, som utlovade belöningar och hotade med bestraffning, och som kunde se huruvida individen djupt inne i hjärtat var god eller ond.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Men samma invändning kan riktas mot Sartres existentialism, där autenticitet är ett normativt laddat begrepp. Varför ”måste” jag ta ansvar för mig själv, när det inte är någon där uppe som tittar ner och håller räkningen? Kanske är det just här Khawajas tolkning är mest övertygande, trots att hon själv inte tar upp problemet. För Sartres moralistiska tonfall när han fördömer ond tro saknar grund i hans filosofiska system. Istället verkar ”plikten” att eftersträva autenticitet vara en kvarleva från ett religiöst tankesätt som han inte har lyckats vänja sig av med. Kierkegaard må vara en anomali bland existentialisterna, men han är mer konsekvent: inom hans ramverk är autenticitet ett sätt att ära Gud, erkänna sin synd, och förbereda sig på frälsning.

Den koppling som Khawaja gör mellan existentialismen och protestantismen ger också ett nytt djup till det starka, negativa draget i Kierkegaard, Heidegger och Sartre. I och med upphöjningen av reflektion och vilja nedvärderas känsla, sensualitet och instinkt, och med dem vår omedelbara upplevelse av världen och våra spontana handlingar. På många sätt är existentialismen en pekpinnarnas filosofi, där vi hela tiden uppmanas vara misstänksamma mot våra känslor och tankar, hela tiden måste skola om vårt naturliga sätt att vara. Vanliga nöjen och begär betraktas som ytliga och fördöms som försök att fly från uppgiften att vara människa. Det sanna livet är ett asketiskt liv.

Men ligger det inte en djup lycka just i stunder där vi rycks med i världen och bort från oss själva: när vi blir berörda av skönhet eller skrattar åt något absurt, när vi promenerar i skogen försjunkna i minnen eller fantasier, eller – varför inte? – när vi i kyrkan håller andan i vördnad för den rituella transubstansiering som prästen utför vid altaret medelst en nästan hypnotiserande liturgisk ramsa, i en atmosfär av stearinljus, myrra och rökelse. Denna lycka kan lätt förstöras av reflektion, eftersom den inte kan förklara sig själv i ord och principer. Men som tur är behöver dessa upplevelser reflektion lika litet som de behöver viljans innerliga godkännande. I sådana stunder är livet sin egen bejakelse.