VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

I vår tid

Vi fumlar oss vidare

Av Bengt Ohlsson

Jag kom körande upp ur Söderledstunneln, på väg mot Sveavägen.

Trafiken tjocknade, vilket inte var något uppseendeväckande, snarare tvärtom, korsningen Sveavägen/Kungsgatan är huvudvärkande trafikerad av stånkande bussar, sammanbitna cyklister och fotgängare med lattemuggar och styva papperspåsar från något av traktens varuhus. Man brukar ha gott om tid att kasta ett getöga i telefonen, bliga på förbipasserande eller studera medbilisternas scrollande och näspetande. Samt inte minst att stirra olyckligt på det röda trafikljuset där framme.

Den här dagen var annorlunda. Trafiken rörde sig långsamt framåt, i promenadtakt, men likväl rörde den sig, som Galileo Galilei hade uttryckt saken. När jag spejade efter rödljuset såg jag en slocknad stolpe. Det måste ha pågått vägarbeten någonstans. Signalerna var avstängda.

Det här kommer att gå åt helvete, hann jag tänka.

Men det gjorde det förstås inte. Bilar, bussar och långtradare vältrade sig in i korsningen och löste saker och ting allteftersom de uppkom. Inte ens högerregeln fanns att luta sig mot, om man nu lyckades erinra sig den. Allt som gällde var att ha ögonen på skaft och vara vaksam på sin omgivning. Visa hänsyn och släppa fram varandra, men inte hur länge som helst, utan också att bevaka sina egna intressen och inte tappa styrfarten, för då skulle man bli stående som en irriterande bromskloss.

När detta inträffade hade det gått två månader utan att Sverige fått någon regering.

Talmannens pumptermos hade gått varm. Ulf Kristersson mjölksyrade vidare mot sitt kakel, Jimmie Åkesson satt mysande och iakttog hans fruktlösa försök och Stefan Löfven upprepade likt ett gökur att blockpolitiken var överspelad och fördummande, för att i nästa andetag säga att det var självklart att de rödgröna ska styra Sverige eftersom de är ”det största blocket”.

Själv följde jag turerna som alla andra, och började snart märka att jag bävade för ögonblicket när den nya regeringen skulle vara på plats.

Jag oroade mig för vad K-G Bergström och Mats Knutsson skulle ta sig för när krisen var över. Framförallt kunde jag redan känna smaken av tomheten efteråt. Snopenheten och meningslösheten.

Talmannens kaffepumpande och K-G Bergströms snabbanalyser i sin kvällstidnings kackiga tv-kanal påminde mig om alla lördagskvällar när man suttit i soffan och följt rösträkningen i någon ”mello” – alltid under förevändningen att barnen ville titta – och man till sin förvåning upptäckte att trots att bidragen tangerade såna estetiska bottennoteringar att det kändes som att heja fram vilken åkomma man helst skulle drabbas av – jag menar, nagelsvamp är nog vid närmare eftertanke att föredra framför borrelia – satt man ändå där och blev engagerad.

Ju fler juryer som tröskades igenom av de krampaktigt leende programledarna, ju fler douze points som stänkte in, ju fler inklipp vi fick på hjärtslitande utspökade deltagare som höll händerna för munnen, spärrade upp ögonen och omfamnade sina fetlagda låtskrivare, desto mer kände man att man faktiskt hade börjat fatta tycke för sin nagelsvamp. Inte minst eftersom det var ens eget val, och det satt familjemedlemmar i soffan som tyckte att man var en idiot och talade sig varma för borrelian, sendraget eller kanske rentav analfistlarna. Det blev en social interaktion att samlas kring, och engagemanget växte i takt med att sendragets anhängare stödde sig på en växande skara meningsfränder runt om i Europa, medan borreliafansen blev en allt glesare samling.

Men när vinnaren hade korats infann sig den förfärliga tomheten.

Det jublades och kramades i tv-rutan, fanfarerna smattrade, champagnekorkarna ploppade och bekantskapskretsens alla lådvinslulliga lustigkurrar fumlade upp sina iphone och sluddrade ur sig någon mer eller mindre välfunnen oneliner på sina sociala medier.

Men i soffan spred sig en molande känsla av skam. Man vaknade upp som ur ett rus, och medan vinnaren förevisade sitt sendrag ännu en gång sänkte sig tystnaden över soffan, och blickarna flackade mellan smuliga chipsskålar och ljumma PET-flaskor, och man kunde inte begripa att man nyss hade suttit där och käftat och käbblat och himlat med ögonen och engagerat sig i något så skriande meningslöst.

Var det verkligen jag som nyss förbannade fuskröstandet mellan de östeuropeiska länderna och hotade att ringa betalnumret och lägga min röst på nagelsvampen?

Tillbaka till korsningen Sveavägen/Kungsgatan.

Mot all förmodan segade sig fordon efter fordon förbi varandra och tog sig vidare mot sina destinationer. Bara några dagar senare upplevde jag samma laglösa tillstånd i en ännu värre korsning, nämligen Ringvägen/Götgatan, samma avstängda trafikstolpe, samma avvägning mellan tilltagsenhet och hövlighet som förde mig vidare mot Johanneshovsbron.

Det kändes smått subversivt. Inga anvisningar någonstans. Men vi löste det.

Och har vi inte fått någon regering än så fumlar vi oss väl vidare i korsningarna.

Mest lästa just nu

1) Tystnadskultur av Jon Åsberg

2) Barnen byggs bort av Simon Westberg

3) En evig renovering av Peter Santesson

4) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

5) Den liberala idén av Lena Andersson

NR 9 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...