VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Ideologin på marsch

Av Svante Nordin

Marscher för vetenskap och kunskap innebär inte en återupprättelse av fakta och objektivitet. De är ett uttryck för politiseringen av vetenskapen.

Under 2017 exploderade plötsligt ett nytt fenomen - marscher för vetenskapen (”marches for science”). Mer än en miljon människor runt om i världen från Washington i USA till Abuja i Nigeria deltog i dessa manifestationer.

Också i Sverige gick marscher av stapeln på universitetsorterna. Man tog ställning för vetenskapen och för, som det hette, ”ett samhälle där vetenskap och fakta har en särställning i planering och beslutsfattande”. Under 2018 firade man årsdagen med nya marscher, om än med något reducerat deltagande. ”Jag kan knappt tro att jag marscherar för att rädda verkligheten”, utbrast en deltagare. ”Vetenskapen är politisk!” konstaterade en annan entusiast. Att fenomenet utgick från USA var tydligt. Lika tydligt var det mot vem det riktades – USA:s nye president Donald Trump. Det var kampen mot Trump och mot den nya populismen runt om i världen som gav upphov till dessa marscher.

”Marches för science” ingick i ett kluster av nya begrepp och fenomen. År 2016 utnämnde Oxford Dictionaries ”Post- truth” till årets engelska ord. Det hette att ”adjektivet beskriver en värld där känslor och personliga övertygelser har större betydelse än fakta”. Också här var Donald Trump den primära måltavlan. Det gällde att försvara sanningen som omistligt värde, menade man. Vanligt i samma sammanhang var att vända sig mot ”faktaresistens”. ”Faktaresistens” definierades som en ”attityd som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot den egna uppfattningen i en specifik fråga”. Faktaresistens förklarades vara ”den nya folksjukdomen” och det ansågs vara en viktig uppgift för forskare att motverka den.

En ny diskurs hade med ens uppstått där man förespråkade ”verklighet”, ”evidens”, ”sanning” och ”fakta”. De som under ett antal år följt den akademiska debatten måste bli häpna. Under decennier hade debatten inom samhälls- och humanvetenskaperna regerats av vad som med ett visserligen vagt ord kunnat kallas ”postmodernism”, det vill säga av tanken att det inte existerar någonting sådant som fakta, verklighet, sanning, evidens eller vetenskap. I decennier hade man brännmärkt de reaktionärer som vågat hävda någonting annat. Det som förr kallades objektiv verklighet var bara sociala konstruktioner, ansåg en stark forskaropinion, åtminstone inom dessa discipliner.

Postmodernismen, hade man förklarat, innebar just en ifrågasättande hållning till sådant som förnuft, experimentell metod, noggranna empiriska studier, objektivitetssträvanden och objektiv kunskapstillväxt. Man hade velat visa på ”manscentrerarad, etnocentrisk eller heteronormativ snedvridning i resultaten av äldre och nyare forskning”. Den feministiska forskningen sades ha samma mål och ideal ”som övrig postmodernistisk forskning”. En inflytelserik historiker deklarerade att han ville ”utmönstra sanningsbegreppet från historieforskningen”. En ekonomhistoriker konstaterade: ”Begreppet objektivitet används sällan i den gängse diskursen – då snarast med ett löje på läpparna.”

Nu har löjet stelnat. Man har gjort helt om. Alla råkorna har med ens flyttat från en trädtopp till en annan. Iakttagaren står förbluffad. Ett epistemiskt klimatskifte har ägt rum, åtminstone skenbart. Har verkligen Donald Trump lyckats omvända hela världens akademiska population till att tro på verkligheten? Har han lyckats mobilisera hela världens akademiska elit i kampen mot sig själv? Står numera universiteten och högskolorna mangrant på barrikaden i den stora kampen mot populismen?

Har vetenskapen slutgiltigt blivit politisk?

För att förstå detta fenomen måste man förstå den transformation som den akademiska kulturen har genomgått under en längre tid. Denna transformation är mer eller mindre global, men de amerikanska elituniversiteten har varit ledande. Västeuropa inklusive Sverige har följt efter. Den innebär anslutning till den politik av globalisering och mångkulturalism som blivit ideologin för den styrande eliten i hela västvärlden efter 1990 och som nu brutits genom populismens framgångar, inte minst genom valet av Donald Trump.

Låt oss titta en smula på de modebegrepp som är karaktäristiska för de nya genompolitiserade universiteten. Till en del hade de sin utgångspunkt i 1968 års neokommunistiska studentuppror med dess krav på ”engagemang”. Men sedan dess har också liberala strömningar kommit att bidra till konceptet. Ett sammanflöde av nyvänster och nyliberalism har ägt rum som blev plattformen för en ny elit, inte minst inom den akademiska världen. Detta kan iakttagas hos begrepp som ”normkritik” och ”trigger warning”, vilka blivit riktningsgivande för den nya universitetskulturen.

Normkritik ”handlar om att synliggöra, kritisera och förändra strukturer (exempelvis ojämlika maktförhållanden), sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller under det som betraktas som normalt i samhället”. Kritiken kan handla om kön, ”könsöverskridande identitet eller uttryck”, om etnisk tillhörighet, sexuell läggning, funktionshinder, ålder, familjestruktur samt plats (varmed avses stad versus andra platser). Normkritisk pedagogik, som tillämpas inom det svenska skolväsendet, går ut på att ”undvika och ifrågasätta språkliga och sociala normer som innebär att människor kategoriseras i normala och avvikande identiteter”.

”Trigger warning” går, populärt sammanfattat, ut på att ingenting som kan uppröra eller störa genom att uppfattas som politiskt inkorrekt bör få lov att yttras. Högskolan skall vara en ”safe space” där analyser eller fakta som kan störa känsliga personer inte får förekomma, åtminstone utan en tydligt uttalad varning i förväg.

För att förstå hur normkritik och trigger warnings fungerar åtminstone på den svenska högskolan måste man förstå även ett annat nyckelord – ”värdegrund”. Det finns sedan några år en tydligt formulerad statlig värdegrund som gäller även högskolan. Dessutom brukar de olika högskolorna var för sig formulera en värdegrund som skall styra verksamheten. Universitetsanställda utbildas numera i värdegrundtänkande.

Det handlar om ”hållbar utveckling”, ”alla människors lika värde” med mera, som kan verka mycket oskyldigt, men som i praktiken fungerar som kodord för en speciell politik, som högskolan förutsätts stå för.

På en punkt förefaller den statliga värdegrunden ha kommit i otakt med tiden. Det är när den proklamerar ”att all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Just på denna punkt förefaller den svenska eliten, inte minst inom högskolan, numera sväva på målet. Demokratin är hotad, säger man. Och det finns ingen tvekan om varifrån det upplevda hotet kommer. Det kommer från folket. Demokratin hotas av väljarna. Det är dessa som framställs som faktaresistenta (”den nya folksjukdomen”), som anses leva i ”det postfaktiska samhället” och ha lämnat sanningen bakom sig. Istället kräver många ”evidensbaserad politik” där vetenskaplig metod, med andra ord de vetenskapliga experterna, skall bestämma politiken. Väljarna förknippas med känslor, vanföreställningar och irrationalitet, eliten med vetenskap och förnuft.

Men finns det då inte, hör jag någon invända, en skillnad mellan fakta och värderingar, mellan vetenskap och politik? Svaret är – inte i den nya högskolan. I själva verket har högskolan, inte minst i Sverige, sett framväxten av hela forskningsgrenar som är ideologiskt/politiskt definierade till själva sin grundläggande karaktär. Fredsforskning, genusforskning, mångfaldsforskning, humanekologi och ”mänskliga rättigheter” utgör exempel på den nya typen av vetenskaper i politisk korrekthet. Det handlar om forskningsgrenar som vuxit fram ur politiska rörelser – fredsrörelse, kvinnorörelse, miljörörelse med flera – och som har till uppgift att serva dessa rörelser – och framförallt den offentliga byråkrati som vuxit upp i deras spår – med resultat och synpunkter. Olika ”teorier” där respektive ideologi finns inbyggd ligger till grund för denna sorts forskning.

Max Webers gamla distinktion mellan fakta och värderingar, mellan vetenskap och politik är bortglömd. Så är även Axel Hägerström och hans skola som på sin tid i Sverige predikade något liknande. Det är därför man kan marschera för ”vetenskap”.

Svante Nordin är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Mest lästa just nu

1) Tystnadskultur av Jon Åsberg

2) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

3) En evig renovering av Peter Santesson

4) Från taktisk triumf till pyrrhusseger av PJ Anders Linder

5) Barnen byggs bort av Simon Westberg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

2) En lång historia av Svante Nordin

NR 1 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...