VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

En känsla av samhörighet

Av PM Nilsson

Norden är det geopolitiskt mest splittrade området i Europa. I en instabil tid står bara Tyskland kvar.

Om man går upp till Storgatan i Stockholm och pratar med företrädare för svensk industri är allt ganska klart. Att vara svensk är att vara en del i ett tyskt industribälte som sträcker sig från Niedersachsens slätter, upp till Hamburg, över till Danmark och Skåne och sedan vidare genom landet. En procent högre tillväxt där får omedelbart genomslag här. Ekonomin drivs i grund och botten av ungefär samma tekniska och finansiella strukturer. Vi tillverkar samma produkter, tänker ungefär likadant och har samma intressen: tillväxt, finansiell stabilitet, goda exportmöjligheter, konstruktiva relationer med Kina och amerikansk närvaro i Europa för att fransmännen inte ska få storhetsvansinne.

Delar av Tyskland är parodiskt lika Sverige, och tvärtom. Bayern är Sverige upp i dagen. Båda är sent och hårt industrialiserade bondeländer med stark dragning till fordonstillverkning. Båda är också urgamla monarkier och därför påfallande monolitiska med centralisering kring en stark stad, en stark finansfamilj och ett starkt parti.

Den enda fråga som avsevärt skiljer sig åt är skogen och skogsindustrins villkor, vilket märks i språket. Svenskarna säger att de ”går ut” i skogen, tyskarna använder ackusativ, in den Wald gehen, vilket anger riktning, det vill säga att de ”går in” i skogen, vilket får världen att snurra runt och man inser att ingen någonsin kommer att förstå den andra helt och fullt. Skogen i Sverige brukas och växer utanför stugknuten, i Tyskland är den en dunge bortom åkern, skyddsvärd, Grimmsk och numera helt säkert en kolsänka. I Sverige är en rejäl timmerstapel en redan uppgjord affär och ett kalhygge är ett hopp om tillväxt. I Tyskland är det en naturkatastrof.

Annars har vi lätt att dela ståndpunkt i EU-förhandlingar. Och båda länderna skäms för 1940-talets katastrof, vilket gör att de har svårt att hävda sina nationella intressen i internationella frågor som migration. Men plötsligt slår de över och alltid samtidigt.

Arbetarrörelsen inne på Sveavägen har på ett intressant sätt samma version av sig själv. Socialisten föddes som tysk, landsteg i Malmö och missionerade sedan upp genom Sverige. PO Enquist har skrivit sin kanske främsta roman om de skeptiska sågverksarbetarna längs Norrlandskusten som bestämt misshandlar socialdemokraternas utsände agitator Elmblad från Stockholm. De blev till slut medlemmar i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Men impulsen kom från Tyskland. Rhenlandskapitalismens avståndstagande mot den anglosaxiska har tydliga likheter med den svenska modellen. Tyska S-ledare har traditionellt haft goda kontakter med svenska. Olof Palme uppmärksammades tidstypiskt för sin dragning till USA men hade framförallt starka band till tyska ledare. De tre senaste svenska statsministrarna har alla känt ett slags hemhörighet hos den tyska kanslern och en känsla av ödesgemenskap.

Utan detta gemensamma minne om ett europeiskt ursprung hade socialdemokratin och näringslivet aldrig kunnat gå ihop om svenskt medlemskap i EU. Ingen identitet har varit så laddad med politisk makt. Ett gemensamt minne av tegelbruk, stångjärn och Östersjöhandel under Hansan kunde inom loppet av några år framkalla heta drömmar om en gemensam europeisk framtid med ett mynt, ett svärd, en flagga och en hymn. Magiskt. Sommaren 1994 röstade svenskarna in en regering som lovade en disciplinerad finanspolitik och senare under hösten sa de ja till medlemskap i EU. De ångrade sig sedan såklart och tog ett halvt steg tillbaka, men de tog också konvergenskriterierna på stort allvar och införde tysk penningpolitik. Kvar finns en avsikt att gå in i eurozonen, oklart när, och då och då uppflammande konferenser med högtidstal om en europeisk socialpolitik.

Om man lämnar Storgatan och Sveavägen och vandrar ner till restaurangerna kring Stureplan hör man en helt annan identitet. Den finansiella branschens bild av Sverige är mer brittisk än tysk, mer centrerad kring Nordsjön än Östersjön.

Alla nordeuropeiska länder med kristet kors i flaggan och ett eget kungahus håller Europa på respektavstånd. Man är inte med i euron och ingår inte i några fasta relationer överhuvudtaget. Kronan flyter fint bredvid pundet. Vad som helst kan hända, särskilt när det finns en avans. Papisterna vid Main ska hållas kort. Grekerna ska inte få en krona av våra pensionspengar. Fransmännen är hopplöst förlorade, EU spricker snart och lika gott är väl det. Världen är större än Bryssel, handelsförbindelser kan man ha utan unionssocialister.

Här odlar man en fascinerande kombination av nationellt självbestämmande och öppenhet. Man gillar hamnar, fartyg, världshav, stora flygplatser och London. Internationella marknader är toppen men släpp för guds skull inte ut sossarna i världen, de kan hitta på vad som helst. Här hemma kan vi åtminstone hålla dem i schack genom att hota om att lämna landet.

Också här drömmer delar av arbetarrörelsen sig bort tillsammans med borgerligheten, i en gemensam strävan att tämja varandra i nationens intresse för att sedan slå världen med häpnad. Planen är att hålla sig utanför eurozonens fördjupning och absolut inte gå med i Nato. Kontinentaleuropéernas breda och grumliga floder, deras tunga öl och inkokta karp är i längden inget för oss. Vi har ett annat och friare öde, och faktiskt fackföreningar som man kan göra upp med om man ska vara helt uppriktig. Vårt namn ärat flyger över jorden. Vi är störst i världen på tunga lastvagnar, mäklar då och då fred mellan palestinier och israeler och spänner ögonen i stormakterna när vi intar vår rättmätiga plats i Säkerhetsrådet. Vi ser fram emot att skåla för den blivande drottningen och ännu ett bra år på Stockholmsbörsen. Det är bättre att ha sossarna i regeringen än i opposition.

En variant på denna identitet hittar man hos alla trängre och vidare cirklar kring Försvarsmakten uppe på Lidingövägen och hos delar av den äldre moderatledningen, men den vänder sig österut istället för åt väster. När Ryssland hybridkrigar mot Sverige säger Sputnik News att vi sörjer slaget vid Poltava, och det finns ett korn av sanning i det. Det militära minnet av Sverige är ett horisontellt rike som sträcker sig från Örebro till Nyens fästning, från Mälaren till Ladoga, där vi självklart hade en insjöflotta med överbefälhavare och ett eget örlogsvarv. Moskva är något tillfälligt från Asien, detta skärgårdslandskap är vårt, i alla fall i geografisk och ekologisk mening. Sverige är en Östersjömakt och nu gäller det att mota bort ryssen.

I denna svenska identitet är Finland den viktigaste grannen och man läser Fältskärns berättelser för sina barn, eller i alla fall försöker. Estlands, Lettlands och Litauens frihet är en svensk landvinning. Swedbanks skyskrapa utanför Riga är ett svenskt triumftorn. Jungfrufjärden ska hållas, luftuppkok analyseras, flottan rustas. Att ha ubåtar är lika självklart som att ha ett nationellt hockeylag. Helst ska man ha jagare också.

Den militära identiteten kan tyckas slumrande sedan lumpen avskaffades, men har återupptäckt sig själv i Rysslands återkomst som europeisk makt och dominerar ibland riket. Det var lärorikt att försvara värderingar i Afghanistan, men vi hade hemlängtan till granriset, den steniga kusten, de stilla fjärdarna och frosten på skogsvägarna. Alla roller faller på plats. Moderaterna kan dundra mot en socialdemokratisk utrikesminister för att hon är vek mot ryssen. Socialdemokraterna kan pressa Moderaterna med högre försvarsanslag. Tidningarna kan publicera korniga bilder från Stockholms inlopp och intervjua skarpögda och trovärdiga kustartillerister och rita cirklar över rysk räckvidd i södra Östersjön. Kallinge flygflottilj ligger illa till.

Här säger man helt säkert nej till att under tysk eller ännu värre polsk ledning dö för Litauen, men planerar att slåss med britterna och gärna amerikaner för att värna Gotland och kanske Finland. För Estlands frihet upplåter vi vårt luftrum samt Göteborgs hamn för att västmakterna ska kunna göra sitt jobb, men troligen inte så mycket mer.

Det finns inget riktigt klart svar på var vi hör hemma och det är troligen skälet till att Norden är det geopolitiskt mest splittrade området i Europa. Hela det tyskeuropeiska projektets zoner delar Norden. Några är med i den europeiska unionen, andra inte. Några är med i den monetära unionen, andra inte. Några är med i Nato, andra inte. För ett normalt europeiskt land är det självklart att vara med i alla, men inte för de nordiska. Och i mitten tronar den forna stormakten med hela sin ambivalens och kan inte riktigt bestämma sig för något. Som alla ambivalenser är den svenska opportunistisk i förhållande till andra starka viljor. Ibland är vi med brinnande övertygelse med i ett tyskt system, ibland i ett brittisktamerikanskt och så plötsligt i svartsjuk splendid isolation, möjligen med undantag för det där Säkerhetsrådet.

I avsaknad av avgörande geopolitiska intressen har industrin ändå ett klart intresse. Exportsiffrorna talar sitt tydliga språk och det är tyska. Valutadopade bolagsvinster är trevligt men ändå opålitligt. Brexit skrämmer till och med sverigedemokrater. Nordsjön är kallt och stort. Frekvent direktflyg från Stockholm till Düsseldorf är mycket viktigt. Möjligen kan dessa ekonomiska fundamenta växlas in i skydd mot det kaos som kommer från Washington och London. USA och Storbritannien har varit ankarländer för hela det system vi kallar ”väst” eller ”efterkrigstiden”. De håller på att omorientera sig och har visat sig vara ytterst nyckfulla. Tyskland är den enda makten som står kvar.

PM Nilsson är politisk redaktör Dagens Industri.

Mest lästa just nu

1) När blev allt så komplicerat? av Susanna Birgersson

2) Kyrkans svartvita budskap av Annika Borg

3) När Postnord skjuter brevduvor av Katarina O'Nils Franke

4) Moderna tider av Emil Uddhammar

5) Hellre hederlig än moralisk av Jakob Sjövall

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Början på Sverige av Hans-Gunnar Axberger

2) Martin Heideggers krig av Svante Nordin

3) Pseudovetenskap tar över i skolan av Isak Skogstad

4) Regering, förklara dig! av PJ Anders Linder

5) Det kidnappade Europa av Ninna Rösiö

NR 1 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...