VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Den stora moralisten

Av Thomas Steinfeld

Angela Merkels politik har byggt på både moraliska principer och maktpolitik. Det är en hållning som lär försvinna med henne.

I september 2015 var tusentals flyktingar framförallt från Mellanöstern på sin flykt mot norra Europa så långt komna som till Budapest. Viktor Orbàn, den ungerske presidenten, hade vid det laget förklarat flyktingarna för ett ”tyskt” problem, för att sedan låta dem dra vidare, mot Österrike och Tyskland. I denna situation uttalade Angela Merkel sin mest berömda sats: ”Wir schaffen das” – ”vi klarar detta”.

Ett uttryck för empati och välvilja har satsen dock aldrig varit. Ty den tyska regeringen stod däremot inför två stora problem: För det första var hundratusentals flyktingar på väg mot norr, och Ungern hade redan börjat att befästa gränsen. Vad skulle ha hänt om alla dessa människor hade blivit tvungna att stanna där de var, i ett politiskt på ingalunda sätt stabilt område som klarade sig enbart på grund av massiv hjälp från Europeiska Unionen? Skulle det upprättats läger, i Makedonien, i Serbien, i Albanien eller i Kosovo? Och vad skulle sedan ske?

För det andra hade Dublinförordningen, som sedan år 2003 skulle reglera förfarandet med flyktingar (första asyllandsprincipen), uppenbarligen spruckit, för att aldrig igen kunna återupprättas. Att Angela Merkel förklarade sig vara redo att ta emot flyktingarna, betydde framför allt att hon tog ansvar för hela Europa, i en på alla sätt ohållbar situation. Tyskland agerade som kontinentens centrala makt, och det var uppenbart från början att denna politik skulle få konsekvenser för alla andra länder inom Unionen.

Det är föga troligt, att någon annan stat i Europa, kanske med undantag av Sverige (som dock skulle ha saknat de materiella förutsättningarna), med en likadan självklarhet skulle ha tagit sig an en kris av globala mått. Men Tyskland trodde sig, på grund av sin ekonomiska ställning i världen, kunna definiera denna kris på egna villkor, och därmed till och med göra anspråk på att medverka i nyordningen av Mellanöstern – med en humanitär insats som fundament för rätten att vara med, när USA och Ryssland, Israel, Iran, Turkiet och Saudiarabien bestämde om Syriens framtid. Moralen har alltså en tung politisk baksida, och den försvinner inte för att Angela Merkel överskattade den egna befolkningens beredskap att acceptera mörkhyade människor som grannar och medborgare. För att nu inte tala om de flesta stater inom Europeiska unionen, som inte alls ville inse att de, på grund av Tysklands världspolitiska agerande, skulle ta emot var sin kvot främlingar, men som mycket väl förstod att en ny europeisk flyktingpolitik skulle betyda ett kraftigt ingrepp i deras suveränitet till förmån för ett gemensamt Europa enligt tyska villkor. Förmodligen är det rätt som numera påstås, framför allt i tyska tidningar, att flyktingkrisen var vändpunkten i Angela Merkels karriär. Men en enbart humanitär insats har detta engagemang aldrig handlat om.

Betydligt större framgång hade Angela Merkel fyra år tidigare, när hon, bara dagar efter härdsmältan i Fukushima, skärpte det redan befintliga beslutet att Tyskland skulle avskaffa atomkraften som energikälla. I motsats till det gröna motståndet mot kärnkraft, som under många år hade betraktats som verklighetsfrämmande, stöddes hennes initiativ inte bara av den tyska befolkningen, utan också av industrin, energisektorn undantagen. Och mer än det: Stängningen av hela 17 atomkraftverk tillhörde en politisk rörelse, kallad för ”Energiewende” (”energivändningen”), som på sikt och på alla sätt och vis skulle leda till att Tyskland blir självförsörjande på energi: Ekologi och ekonomi skulle inte bara höra ihop, utan tillsammans bilda fundamentet för en tysk framgång av globala mått. Det är alltså lite annorlunda när Tyskland talar om att bli självförsörjande på energi än när Sverige gör det. För i Tyskland drivs en politik som med visst fog utgår från att industrin är kapabel att driva genom en radikal förändring på internationell nivå, med hänsyn både till industrins tekniska möjligheter och till investeringarnas storlek. Skulle ansträngningarna ändå inte räcka till, skapar redan försöken ett försprång som blir svårt att inhämta.

Än en gång framstod Tyskland i detta sammanhang som den goda staten, men också den här gången har moralen en politisk baksida: När världens mäktigaste stater enas om att reducera utsläppen av koldioxid, så bromsar man kanske klimatförändringarna – men fördelarna för den tyska industrin går det inte heller att ta miste på. Det krävs inte bara ett gott självmedvetande utan också en väldig politisk och ekonomisk makt för att överhuvudtaget komma på tanken att självmant sätta den internationella standarden för hur ett ekologiskt orienterat industrisamhälle skall kunna se ut. Samtidigt har Angela Merkel aldrig varit så oförsiktig som att begränsa sig själv till enbart en option. Det gäller flyktingkrisen, där tiden för de slopade gränskontrollerna inte varade mer än några veckor och följdes av en restriktiv flyktingpolitik, där enbart vissa grupper – framförallt flyktingarna från Syrien – välkomnades emedan de flesta andra avvisades lika bestämt som före krisen. Det gäller också för klimatpolitiken, där det radikala beslutet att lämna kärnkraften ledsagades av en mycket flexibel hållning gentemot emissionshandeln energiföretagen emellan samt ett näst intill generöst förhållande till brunkolen. Mer än av moral kännetecknas därför Angela Merkels politik, av en internationellt sett ovanlig förmåga att långsamt men enträget slita ner öppna motsättningar: genom att bryta ner dem till enstaka områden, som tas itu med var för sig, med lite diplomati, med lite (eller också: med lite mer) ekonomisk utpressning och med mycket tillit till administrativa rutiner.

I denna bemärkelse var Angela Merkel fulländningen och höjdpunkten på en politik som hade präglat Tysklands roll i världen allt sedan Förbundsrepublikens tillkomst år 1949 – en politik som inleddes med att steg för steg förvandla ett besegrat, moraliskt fullständigt diskrediterat land först till en värdig medlem av den västliga alliansen och sedan till Europas största makt – en större makt än Storbritannien eller Frankrike, krigets segerstater, hade haft möjlighet att bli. Tyskland skulle aldrig ha kunnat gå den vägen utan att agera moraliskt, utan att ta på sig ansvaret för både andra världskriget och för Förintelsen och utan att gång på gång bekänna sig skyldig till mänsklighetens värsta förbrytelser. Men om ett totalt nederlag så småningom kunde förvandlas till en historisk brytlinje som alltmer liknade en befrielse, så berodde det på att det var Tyskland självt som tog på sig ansvaret, mer eller mindre självmant och innefattande till exempel ett mycket aktivt stöd för Israel. Med sådana förutsättningar lades grunden till det märkliga samspelet mellan moral och maktintressen som kännetecknat hela den tyska utrikespolitiken under de senaste sjuttio åren – ett samspel som också lade grunden till en statlig suveränitet som så småningom och på ett mycket försiktigt sätt till och med kunde kritisera USA:s intressen.

Så skedde när den socialdemokratiske kanslern Willy Brandt år 1970 inledde avspänningspolitiken mot Sovjetunionen och det kommunistiska blocket, en historisk vändning som för Tyskland betydde, att landet så småningom och mycket långsamt kunde lämna sin funktion som frontstat för att återta sin traditionella roll som central länk till östra Europa. Och så skedde i ännu större utsträckning när det sovjetiska blocket bröt samman efter 1989, när Tyskland blev Europas främste gynnare av de före detta socialistiska staternas utveckling till moderna, mer eller mindre demokratiska stater samt av Europeiska unionens utvidgning österut. Tysklands makt blev dock aldrig stor nog för att verkligen kunna driva dessa enorma företag på egen hand – utan Unionen, men framförallt utan USA och Nato hade det aldrig kunnat ske. Och även om Tyskland framförallt under senare år flera gånger öppet motsatte sig amerikanska intressen, till exempel under konflikterna i Ukraina (där Tyskland, i numera god tradition, satsade på en politik med pengar och förhandlingar som främsta medel), så förblev dock uppgiften som USA främsta partner på den europeiska kontinenten själva fundamentet för både den tyska utrikespolitiken och den tyska exportindustrin.

Detta fundament löses numera upp, i samma takt som att USA upptäcker Europeiska unionen som en icke alls välkommen konkurrent, både inom politiken och inom ekonomin – som en konkurrent dessutom, som utnyttjar den amerikanska skyddsmakten för att bedriva sina affärer på dess bekostnad. Storbritanniens avskedstagande från Unionen är ingen katastrof för den amerikanske presidenten, utan en lyckoträff. När framförallt Polen, Ungern, men också Slovakien eller Tjeckien bedriver var sin radikalt nationalistiska politik, står Donald Trump alltid på nationalisternas sida. Blandningen av moral och intressepolitik, som under alla dessa år präglade Tysklands roll i världen, biter inte på sådana fundamentalister, och Angela Merkels tydligen ännu kvarvarande förhoppning att amerikanerna förr eller senare trots allt kommer att upptäcka Tysklands nytta för de egna intressena, lär inte infrias. Samtidigt återkallas hennes moraliska landvinningar på hemmaplan: ”Välkomstpolitiken” gentemot flyktingarna avslutades för länge sedan, och också ordet ”Energiewende” hörs knappast längre – Tysklands upprustning med vindkraftverk och solceller planar av, och den massproducerade eldrivna bilen är definitivt ännu ingen tysk framgång.

Ändå framstår Angela Merkel fortfarande, inte bara i Europa utan också i USA, som den enda stora världspolitikern som håller fast vid de gamla ”västliga” värdena: vid diplomati och förhandling som politikens främsta medel, vid ett samarbete styrt av fasta, demokratiska regler som dess fundament, vid välvilja och pragmatism som en politikers främsta dygder. Men visst har hon förstått att hennes tid är över: ”Die Zeiten, in denen wir uns auf andere völlig verlassen konnten, sind ein Stück weit vorbei”, sade hon i juni 2018 efter att Donald Trump hade förstört en överenskommelse om frihandel, som G 7 trodde sig hade uppnått: ”Tiderna, när vi kunde förlita oss helt på andra, är bitvis förbi.” Också denna sats är typisk för Angela Merkel, inte bara för att hon undviker att nämna USA eller Donald Trump. Opretentiös, nykter, lågmäld står hon där – och är fullständigt hjälplös gentemot en politik, som utan betänkligheter använder sig av öppen ekonomisk utpressning och som inte förtiger att det alltid också finns en militär option. Inte ens Emmanuel Macrons visioner om en europeisk emancipation gentemot USA, inklusive en europeisk armé, verkar hon ha förståelse för. Visionerna avfärdas med luftiga ord som ”på sikt” eller ”i sinom tid”, som om det inte vore självklart att den långa freden som stora delar av Europa åtnjöt hade någonting att göra med en västlig försvarsallians under amerikansk ledning i en världspolitisk konfrontation.

Det är troligt att vi någon gång under en icke fjärran framtid kommer att minnas Angela Merkel som en av efterkrigstidens största och sista politiker. Men med henne kommer också den tyska blandningen av moral och maktintresse att tillhöra det förflutna.

Thomas Steinfeld är journalist och författare.

Mest lästa just nu

1) Frankrike löses upp av Ulf Öfverberg

2) Svenskarnas oväntade ursprung av Axel Odelberg

3) Början på Sverige av Hans-Gunnar Axberger

4) Regering, förklara dig! av PJ Anders Linder

5) En känsla av samhörighet av PM Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Svenskarnas oväntade ursprung av Axel Odelberg

2) Början på Sverige av Hans-Gunnar Axberger

3) Regering, förklara dig! av PJ Anders Linder

4) En känsla av samhörighet av PM Nilsson

5) Frankrike löses upp av Ulf Öfverberg

NR 1 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...