För inte så länge sedan publicerade denne professor i tyska på universitetet i Ohio en bok med den hotfulla titeln Nietzsche’sJewish Problem (Princeton 2016). Här försöker han nyansera bilden av deras förhållande både till varandra och till omvärlden. Även om det ibland skar sig mellan dem, klipptes deras syskonband aldrig av. Angående tidens härskande anti-judiska stämningar visar Holub att Nietzsche själv var långt ifrån fri från de schabloner som förekom. Påståendet att Elisabeth skulle vara en proto-fascist som försökte införliva sin bror i nazismens intellektuella panteon avvisar han som en föga övertygande myt.

Till skillnad från Heidegger var systern, till exempel, aldrig medlem i NSDAP, och Holub ser hennes ingrepp i Nietzsches efterlämnade verk som i huvudsak motiverade av personliga snarare än ideologiska skäl; hon ville städa sin egen fasad snarare än att svartmåla sin bror.

De som suggererar att Elisabeth var en antisemitisk varg i fårakläder baserar sig på rykten och hörsägen som har spritts utan nämnvärt underlag i källorna. Visserligen har Nietzsche uttalat sig nedvärderande om den politiska antisemitism som omgav honom, men det betyder enligt Holub inte automatiskt att han var någon filo-semit.

Det finns flera exempel på stereotypa bilder av judar i hans efterlämnade verk. Så skulle de inte bara vara finansiella fixare; judarna hade också makten över tidningsvärlden, vilket otvivelaktigt var en av anledningarna till att Nietzsche tyckte så illa om tidningsläsande. Till råga på allt kan man läsa föga smickrande beskrivningar av Ashkenazys som både osmakliga och illaluktande! Detta är enligt Holub särskilt tydligt i de brev och notiser som inte var ämnade att publiceras och alltså inte något som Elisabeth hade blandat sig i.

Att hennes man – som grundade den misslyckade kolonin för arier i Paraguay – var en tvättäkta rasist är det ingen som betvivlar. Men hur långsökt det än låter, kanske tiden nu är inne för en rehabilitering av Elisabeth Nietzsche-Försters besudlade renommé.

Det är påfallande att Nietzsches odemokratiska, antifeministiska och andra olägliga tankesätt har välkomnats av så många olika personer och partier. Från höger till vänster har man gjort sitt bästa för att införliva hans brokiga tänkande i det egna partiets fana. Att han beundrades av Heidegger är kanske inte så konstigt men att en stor del av intelligentian på vänsterkanten, särskilt i Frankrike, har fallit som ett enda stort block för Nietzsche är desto mer förvånansvärt.

Ofta ses Nietzsche som en revolutionär förnyare, men han kan lika gärna läsas som en reaktionär tänkare med en stark böjelse för arkaiska sinnebilder och aristokratiska ideal. På så sätt kan Nietzsche både betraktas som en modern visionär och som en ultrakonservativ romantiker.

Att den så kallat progressiva vänstern omfamnat Nietzsche är någonting Ronald Beiner har svårt att förstå. Titeln på hans senaste bok leder omedelbart tankarna till Mark Lillas klassiska The Reckless Mind (2006). Lilla reflekterar här över intellektuella som har blandat sig i den offentliga debatten och ibland även tagit del i samhällets maktstrukturer, som till exempel Heidegger och Alexander Kojève (som var Kandinskys brorson och senare ingick i Frankrikes regering). Men Lilla ägnar sig även åt vänstermänniskor som Benjamin och Derrida. Kort sagt: irrationella och ansvarslösa tendenser känner inga partigränser.

Beiner hyser inga tvivel om att Nietzsche trots sin poetiska metaforik och sina litterära skenmanövrer har ett övergripande politiskt program i bakfickan. Han tvekar heller inte att kalla detta reaktionärt. Från Nietzsche går vägen via Heidegger, menar han, till dagens nynazism, Alt-right och allehanda andra högerextremistiska grupperingar. En viktig skillnad mot förr, enligt Beiner, är att extremhögern inte bara styrs av magkänslor och ressentiment, utan att man idag både läser böcker och studerar politisk teori. Bilden kompletteras med ett effektivt utnyttjande av sociala medier.

Forna tiders marscherande brunskjortor har ersatts av ett gäng snitsigt klädda unga män som med ett glas Chablis i ena handen och pamfletter av Ayn Rand och Carl Schmitt i den andra utlovar sin (virtuella) publik en bländvit framtid.

Det har förstås aldrig varit någon brist på kritiker av Nietzsche. I boken Interanimations (2015) citerar Robert B Pippin ett uttalande av Leo Strauss där denne säger att Nietzsche uppmanar till ett hänsynslöst utrotande av människomassor och i förbifarten smugglar in ordet Führer, trots att Nietzsche inte använde sig av det. Hans typiskt Straussianska slutsats är att Nietzsche bär lika lite ansvar för nazismen som Rousseau för franska revolutionen – men samtidigt naturligtvis lika mycket.

Strauss skall för övrigt ha uppmanat sin lärling Stanely Rosen att han visst kunde ordna ett möte med Heidegger, man att han inte borde skaka hand med honom!

Det finns många sätt att interpretera Nietzsche, men Beiner är övertygad om att hans ideér utgör en koherent helhet. Nietzsches antidemokratiska tänkande utgör en fruktbar grogrund för alla möjliga åsiktsriktningar men enligt Beiner löper det en röd – eller rättare sagt brun – tråd från Nietzsche till dagens extrema högerrörelser.

Böcker av Walter Laqeuer, Thilo Sarrazin och Michel Houellebecq är enligt Beiner signifikativa för ett förändrat kulturklimat. På 1960-talet var allt vänstervridet; nu blåser vindarna från andra hållet. Förr var högern både politiskt och moraliskt suspekt och nu är det precis tvärtom. Dåtidens vänstersinnade intellektuella förväntas be om ursäkt för Gulag och Pol Pot, medan dagens högerpolitiker gör sig till högljudda talesmän för den kulturella identiteten och nationens förflutna. (För att spara utrymme bortser vi här från de röster som gör gällande att skiljelinjen höger/vänster har upphört att existera…)

Richard Spencer – mest känd för sin Hitlerhälsning under Trumps presidentkampanj – och andra mer eller mindre ljusskygga figurer har fått ett anseende som bara för några år sedan hade varit otänkbart. Bland inflytelserika whitesupremacists riktar Beiner sin sökarlykta särskilt mot Alexander Dugin och Trumps tidigare högra hand, Steve Bannon. Dugin har inte mindre än fyra publikationer om Heidegger på sitt samvete och ingår dessutom i Putins innersta kretsar. I Holland har han uppträtt som gästtalare vid en prestigefull konferens år 2017, anordnad av Nexus, som under de senaste åren har utvecklats till ett forum för världsomspännande möten mellan författare och andra intellektuella som till exempel Simon Schama, Wole Soyinka, Mario Vargas Llosa och Marilynne Robinson.

Beiners försök att reducera Nietzsches tankeflykter till en retorik med en reaktionär eller till och med ultrareaktionär kärna, är inte alltid lika övertygande. Som han själv erkänner, finns det många som överhuvudtaget inte ser Nietzsche som en ideologiskt driven filosof; vissa betraktar honom rentav som opolitisk.

För att underbygga sin tes, för Beiner fram Stanley Rosen som varit Pippins mentor. (Stamträdet är Strauss–Rosen–Pippin.) Men Rosen betraktar inte Nietzsche som en uteslutande konservativ filosof. Denne är tvärtom revolutionär, låt vara en revolutionaryof the right. Erkännas skall att begreppen reaktionär, konservativ och revolutionär för evigt slingrar sig om varandra som i en väldig Laokoongrupp.

Det må vara hur som helst med denna begreppsförvirring, säkert är att Rosen ser saken annorlunda än Beiner. Nietzsche längtar inte alls, påpekar Rosen i The Ancients and the Moderns, tillbaka till ett förment idylliskt förflutet. Det är, enligt Rosen, ett misstag att tolka Nietzsche som en reaktionär talesman för den klassiska grekiska elitkulturen eller den italienska renässansen. Det är alldeles för enkelt att reducera Nietzsches stolta fregatt till ett smalspårigt ekipage…

Detta för oss till frågan om en eventuell förorening av, inte bara en filosof men av filosofin själv. Denna tvistepunkt har återigen aktualiserats i förbindelse med publikationen av Heideggers så kallade SchwartzeHefte (efter deras svarta omslag). Detta var notiser han skrev ända in på 1970-talet, möjligen ämnade att bli publicerade, och hittills har de endast delvis blivit tillgängliga för allmän publik.

Inte oväntat är meningarna delade; en del tycker att publiceringen inte ändrar någonting väsentligt i Heideggers filosofi, andra anser att det nu definitivt är tid att ta avstånd från denne dubiöse filosof. Ordföranden i Heideggersällskapet, Günter Figal, har sagt upp sig och andra föreslår att man skall slopa all vidare undervisning i Heideggers filosofi. Det mest kärnfulla uttalandet kommer från Habermas: Martin Heidegger? Nazi, ja sicherein Nazi!

Den engelske konsthistorikern Malcolm Bull skrev för några år sen en intressant bok där han ger uttryck för sin kritik av Nietzsche på ett ovanligt sätt. Han föreslår att vi skall läsa honom som om vi var losers, så att säga nerifrån. Vi känner igen oss just i dem som Nietzsche nedvärderar, det må vara svaga kvinnor och borgarbrackor eller övriga jordens fördömda. Snarare än att beundra tappra fältherrar, stora tänkare eller geniala konstnärer känner losern igen sig i gemene man. För den som inte vill bli rekryterad i Cesare Borgias armé och dessutom inte alls är intresserad i att skapa en Ny Människa, borde det inte vara så svårt att identifiera sig med fotfolket.

Kruxet är att losern måste acceptera Nietzsches argument utan vidare och ta konsekvenserna av texten som riktar sig mot förloraren själv. Istället för att vara för eller emot Nietzsche borde vi ta honom på hans ord. När han pratar om dynamit finns det all anledning att befara svåra explosionsskador… Detta sätt att läsa texten ligger i rät vinkel mot de sedvanligt ”hjältemodiga” tolkningarna.

Hur man än väljer att tolka Nietzsche anser Beiner att en filosofs tankesystem, hur invecklat det än må vara, kan sammanfattas i en huvudtanke. I Nietzsches fall blir det till hans reaktionära politiska agenda, som dessutom intagit en central plats ända från början i hans oeuvre. Detta kallar vi reduktionism.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Det betyder inte nödvändigtvis att Beiner misstar sig på de politiska tendenser som i Nietzsches och Heideggers namn tar sig allt hotfullare former. Lärjungar och efterföljare är som bekant ofta strået vassare än aposteln själv.

Emellanåt leder Beiners tankegångar till överdrivna uttalanden. Enligt honom skulle Trump jämförd med Nietzsche framstå som föredömligt civiliserad och eftertänksam. Ironi i all ära men någon måtta får det vara!

Beiner sällar sig härmed till den selektiva skara skogvaktare som inte kan skilja en tomte från ett troll. Visserligen går the Donald även under namnet the Shakespeare of Twitter, men frågan är om han någonsin har kommit längre än till hälften av den förhöjda gränsen på 280 tecken.

Visst, skälla kan de alla men om jag får uttala mig är det ändå ingen som mäter sig med Martin Luther…

Avslutningsvis anser Beiner att den självgoda liberala konsensus som främst förespråkats av Rawls och Habermas, knappast räcker till för att stoppa den extrema högerns frammarsch. Det räcker inte att lojt konstatera att historien har nått sin slutstation. Det liberala samhällets managementkultur doesn’tmove the soul, medan däremot Nietzsches och Heideggers panoramavyer lockar i dessa tider av andlig tomhet. Det skall mer till, men vad? En av Beiners föredömen, den defaitistiskt inställde John Gray, är i detta fall knappast rätt man att vända sig till.

Dessutom citerar Beiner Kants kända uttalande om att ingenting rakt och vackert kan snidas ur det mänskliga virket. Det är däremot tveksamt om Kant därmed skulle ha en fatalistisk uppfattning om den mänskliga naturen. Han talar tvärtom om vikten av ett ordnat samhälle med lagar och regler som skall kunna bevaka individens frihet. Mänsklighetens kollektiva öde ligger inneslutet i en samhällsordning där träden tvingas att växa rakt och högt mot ljuset för att där kunna sprida sina kronor…

Enligt denna tolkning är Kant inte bara liberal men också en tvättäkta utopist. Huruvida Kants dröm om ett förenat Europa kommer att hålla stånd mot de uppryckande horderna, återstår att se.