VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Riktig vetenskap

Av Bengt E Y Svensson

Steven Weinberg, Nobelpristagare i fysik 1979, är inte bara en av de ledande teoretiska fysikerna under andra halvan av 1900-talet. Han är också en osedvanligt produktiv och uppskattad populärvetenskaplig författare och medverkar flitigt i olika medier.

Bland annat skriver han ofta i The New York Review of Books. Han har också gjort sig känd som en ivrig förespråkare för vetenskapens roll i samhället och överhuvudtaget som samhällsdebattör, klart till vänster på den politiska skalan.

På listan över böcker han gett ut finns, förutom ett antal mera specialiserade och mycket uppskattade läroböcker och översiktsarbeten i teoretisk fysik och kosmologi, ett antal verk som vänder sig till en större läsekrets. Som den humanist han också är anlägger han i sina mer populära verk ofta ett filosofiskt och historiskt betraktelsesätt. Han drar sig heller inte för att citera strofer ur den globala diktskatten.

Weinbergs förstlingsverk i den populärvetenskapliga genren, The First Three Minutes. A Modern Viewof the Originof the Universe från 1977, var sålunda en av de första böckerna för en bredare publik om den då framväxande nya kosmologin. Den är en klassiker i branschen och har följts av flera.

Weinberg har tagit för vana att samla sina mer populärt hållna tidskriftsartiklar, föredrag med mera i bokform. Den som nu föreligger är hans tredje i det gebitet, därav titeln. Liksom de två tidigare samlingsvolymerna rymmer denna en blandning av många olika ämnen, från vetenskap och vetenskapshistoria – särskilt naturligtvis då inspirerade av hans professionella ämnesområden fysik och kosmologi – över mera politisk präglade alster till några personligt färgade essäer. De flesta artiklarna är rätt korta, från någon sida till högst ett tiotal. De kan utan vidare avnjutas var och en för sig och i den ordning läsaren själv vill. Någon mera tydlig innehållsmässig tråd som binder ihop dem finns inte.

När fan blir gammal blir han religiös, heter det. Så inte Weinberg. Han beskriver sig själv som ”hängivet sekulär”. Någon artikel som direkt tar upp hans inställning till religionen finns dock inte med i denna volym. Däremot kan man i överförd bemärkelse tillämpa samma sentens på Weinbergs stora intresse för vetenskapshistoria, något som han har blivit mer och mer engagerad i över tiden. Till exempel gav han 2015 ut en heltäckande bok om (natur )vetenskapens historia, To Explain the World (som jag anmälde här i Axess 4/2015). Den kom att väcka en hel del debatt och kritik, inte minst från många ”riktiga” vetenskapshistoriker.

Framförallt gällde detta Weinbergs sätt att beskriva hur naturvetenskapen utvecklats: att den hela tiden har gjort – och gör – framsteg. I den boken tillåter han sig till och med att bedöma gångna tiders naturfilosofer, som Aristoteles och Descartes, utifrån den kunskap vi idag har inom naturvetenskapen. Det, menar historiker av facket, är helt tokigt: vad som skedde i antikens Aten eller i 1600-talets Västeuropa, måste enligt de flesta professionella historiker bedömas utifrån den kunskap man hade och överhuvudtaget utifrån de omständigheter som rådde. Att, som Weinberg gör, beteckna Aristoteles som ”slarvig och enfaldig”, och Descartes som ”helt virrig”, faller inte i så god jord bland renläriga historiker. De har till och med en term för sådan historieskrivning: det kallas för ”whiggish” när behandlingen alltför mycket präglas av vad som har skett senare och när utvecklingen beskrivs som att ha gått framåt, mot allt djupare och allt mera generell kunskap. Varje tid, så ser man det, måste beskrivas och bedömas utifrån sina egna förutsättningar utan att betraktaren sneglar på vad som hänt efteråt.

I en av artiklarna i boken bemöter Weinberg denna kritik. Han håller helt med om att till exempel samhällsutvecklingen måste beskrivas med hänsyn till hur situationen är vid den epok som skall skildras. Samma sak gäller för kulturyttringar som litteratur och konst. Men, framhåller han, det är annorlunda för (natur-)vetenskapen. Realist beträffande naturen som han är, hävdar Weinberg med emfas att naturkunskapen beskriver en objektiv natur och att denna natur i grunden är densamma över tiden. Med andra ord: Det finns en måttstock, naturen själv, som avgör hur väl naturfilosofer genom tiderna lyckats beskriva den. Det är med den måttstocken man måste bedöma hur väl Aristoteles, Descartes och de andra stora tänkarna har lyckats. De har naturligtvis inte kunna förlita sig på de olika alltmer förfinade instrument som dagens naturvetare har att tillgå, men de måste åtminstone se till att de föreställningar de för fram inte direkt strider mot de iakttagelser man kunde förlita sig på under deras tid.

Om man trots allt skall försöka skönja något gemensamt för de olika artiklarna i boken, så är det Weinbergs stora tilltro till grundvetenskaperna, inte minste fysik i olika former (dit han också räknar alla grenar av astronomin). Inte minst var han en hängiven förespråkare för den jätteaccelerator för elementarpartikelfysik, SSC, som i början av 1990-talet var på väg att byggas i Weinbergs hemstat, Texas. SSC skulle ha blivit mer än tre gånger större och kraftfullare än den europeiska motsvarigheten LHC, som nu är i fullt bruk vid CERN utanför Genève. Han kämpade intensivt för att få den amerikanska kongressen – och den amerikanska allmänheten – att förstå att den forskning som planerades för SSC var av sådan dignitet att den motiverade de rätt avsevärda ekonomiska satsningarna. Det var ett stort misstag, anser han, att avbryta byggandet av SSC, vilket skedde 1993 bland annat till följd av budgetproblem.

Bemannade rymdfärder har Weinberg däremot inte mycket till övers för. Nasas enormt kostnadskrävande program för sådana företag, de må vara aldrig så visionära, ser han mer som politiskt motiverade än som vetenskapligt underbyggda. Dessa projekt, menar han, är till förfång för ”riktig” vetenskap, som blir utkonkurrerad av de mera politiskt favoriserade satsningarna när de begränsade resurserna tryter. Lite retoriskt frågar han: Hur mycket vetenskap värd namnet har kommit ut från den internationella rymdstationen, ISS? Som kontrast till vad ISS har levererat lyfter han fram resultaten från de obemannade astronomiska satelliterna. Resultat från dem har i verklig mening revolutionerat astronomin och kosmologin och därmed hela vår uppfattning om världsalltets utveckling och struktur, och detta till en bråkdel av vad ISS har kostat och kostar (även om också dessa obemannade rymdfarkoster är rätt dyra).

Merparten av essäerna i boken rör, naturligt nog, fysik. Weinberg är en mästare på att beskriva modern fysik så att även en bredare publik har behållning av framställningen. Han gör detta oftast helt utan hjälp av matematik. I en av essäerna i boken kommenterar han hur han ser på sitt värv som popularisator och vad som driver honom att ägna sig åt populärvetenskap. Han betonar en teknik som han drivit med stor framgång: i huvudtexten i en populär artikel/bok försöker han vara så enkel och elementär som det överhuvudtaget är möjligt medan han kan tillåta sig att i en serie appendix lägga ut texten för den lite mera insatta läsaren med hjälp av matematiska formler eller geometriska resonemang.

Föreliggande boks format tillåter dock inte denna teknik, så fysik- och matematikaficionados får söka sig till Weinbergs andra böcker för sådana fördjupningar. Det blir ändå några högtidsstunder att kunna följa Weinbergs beskrivning i elementära termer av vad ”standardmodellen för elementarpartiklarna” är för något och hur den vuxit fram. Detta är Weinberg på hemmaplan; han är själv en av förgrundsfigurerna när det gäller just utvecklingen av den moderna uppfattningen av mikrokosmos.

Inte minst intressant är hans betoning av den roll som ”symmetrier” har spelat i formulering av teorierna för atomernas mindre delar. En ”symmetri” under en viss förändring innebär att förändringen inte gör någon skillnad för det föremål eller det system som man betraktar: en helt jämn kula ser likadan ut från alla håll. Vad Weinberg särskilt betonar är att det viktiga i fysiken inte är symmetrier hos föremål utan symmetrier hos naturlagarna: även aldrig så oregelbundna föremål uppfyller Newtons tyngdkraftlag, som i sin grundformulering bland annat innebär att tyngdkraften från en punktformig massklump är densamma i alla riktningar. Från detta förhållande – denna ”symmetri” – kan man till exempel utan mera ingående beräkningar dra slutsatsen att en planet rör sig runt solen så att planeten alltid ligger i ett och samma plan. (Ja, några ytterligare, förenklande antaganden måste till; verkligheten är sällan så lätthanterad som teorin...). De ”symmetrier” som gäller i elementarpartikelfysiken är avsevärt mycket mera komplicerade, men grundidén är densamma: från en viss ”symmetri” följer ett antal intressanta samband, dessutom faktiskt ofta utan särskilt mycket detaljerade räkningar.

Läs Weinbergs utläggningar i hans bok och du blir åtskilligt klokare också kring dessa förhållanden!

Mest lästa just nu

1) Tystnadskultur av Jon Åsberg

2) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

3) En evig renovering av Peter Santesson

4) Från taktisk triumf till pyrrhusseger av PJ Anders Linder

5) Barnen byggs bort av Simon Westberg

NR 1 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...