I de allra flesta fall är det inte fråga om en plötslig och drabbande insikt som avgör allt, utan en process. Ingen föds till färdig konstnär. Utkast, fragment och skisser formar sig efter hand till en hållning som varar livet ut. Misslyckanden och bristande framgångar blir rätt förvaltade ovärderliga lärpengar.

Engelsmannen Anthony Powells författarbana inleddes löftesrikt men aldrig sensationellt. Vid andra världskrigets slut hade han gett ut några väl mottagna romaner som man med lite god vilja kan påstå sålde hyggligt. Men han kunde inte, till skillnad från generationskamraten och gode vännen Evelyn Waugh, leva på sin konst. Under många år höll han sig flytande med journalistik och frilansuppdrag. Han var väl etablerad i förlagsvärlden och hade skrivit filmmanus som det aldrig blev något av.

Powell tillhörde en generation intellektuella och konstnärer som dominerade Londons kulturliv särskilt under mellankrigsperioden. De var välutbildade, illusionslösa och kände sig helt främmande inför den viktorianska och edvardianska erans ideal och värderingar: ett bohemeri som dominerades och präglades av modernism och masskultur i film, musik och medier. Powell, född 1906, var en av dessa bright young things som hämningslöst och utan en tanke på morgondagen festade sig igenom 1920-talet i Mayfair eller på herrgårdar och lantliga gods.

Själv hade han en konventionell medelklassbakgrund och uppväxt. Pappan var officer i någorlunda hög ställning. Det fanns litet pengar och kontakter som gjorde resor och utbildning möjliga. Han hade inga syskon och var redan som barn något av en ensamvarg. Men Eton blev mer givande och betydelsefullt än Oxford, som Powell mest verkar ha längtat bort från. Det var här, skriver Hilary Spurling i biografin Anthony Powell, som han började skönja konturerna av ”ett liv dominerat av böcker och konst”. Det var också på Eton som han, ofta ensam och ständigt observant, lärde sig att iaktta och dra slutsatser av mänskliga drivkrafter och beteenden, om än denna förmåga då ännu befann sig i sitt embryo. I brist på stabilt familjeliv gav Eton – och det är på ett plan en hjärtskärande upplysning – honom en känsla av gemenskap och bas.

Man kan säga att Anthony Powell bidade sin tid. Att vad han hade sett och lärt först i mogen medelålder kunde kanaliseras i ett litterärt storverk, A Dance to the Music of Time. Titeln är hämtad från Nicolas Poussins målning från 1630-talet som hänger på Wallace Collection i London och som Powell djupt beundrade. Det föreställer tre unga kvinnor och en man som dansar hand i hand i strålande solsken. Musiken spelas av en äldre man med klassisk banjo. I målningens båda nedre hörn leker två små pojkar: den ene med ett timglas och den andre med en lerpipa ur vilken han blåser bubblor. Längs en dramatiskt upplyst himmel far en triumfvagn fram, ledd av grekiska gudar. För Powell, skriver Spurling, var det alldeles uppenbart att de fyra figurerna dansar till en tidens sång. Vad som etsade sig fast hos honom var blandningen av skärpa och ständig rörelse i kombination med mångtydighet och ambivalens.

Livet som en aldrig upphörande dans. Partner kommer och går, musiken växlar i tempo och tonart, men dansen tar aldrig slut.

Anthony Powells dans inleddes 1951 med A Question of Upbringing och avslutades 1975 med Hearing Secret Harmonies. I tolv delar och med hundratals medverkande (i Invitation to the Dance. A Guide to Anthony Powell’s Dance to the Music of Time räknar Hillary Spurling ut att det rör sig om fler än 400 partner) drar ett helt samhällsskede under dryga 60 år förbi: från första världskriget till slutet av 1960-talet. Jämförelsen med Marcel Proust är oundviklig. Först och främst har vi de många orden och de många karaktärerna. Och i likhet med Prousts På spaning efter den tid som flytt står tiden i centrum. En annan överensstämmelse är draget av memoarer: en medelålders man ser tillbaka och minns. Och liksom hos Proust blir stämningarna och människoskildringen efter hand mörkare och mer pessimistisk. Men på en central punkt skiljer sig de två författarna åt. Prousts avsikt var att skildra en konstnärlig utveckling: hur huvudpersonen blir författare. Powells huvudperson, Nicholas Jenkins, är i stort sett renons på personlighet. Men det är också avsiktligt. Genom en neutral och saklig rapportör hamnar de övriga karaktärerna tydligare i fokus.

Romanserien kan uppdelas i tre sviter: Ungdomsåren fram till giftermål och familj. Krigsåren. Efterkrigstiden. Varje del har ungefär samma längd. Alla Powellfans har sina favoriter och jag kan bara konstatera att tiden – jag fyller 61 i år – inte heller undgått att påverka mig. Nu läser jag helst trilogin om krigsåren och de tre sista romanerna. Så kändes det, glädjande nog, inte för 30 år sedan.

Många som börjar med Dance läser den först och främst som en komedi. (Och bara för att hålla fast vid jämförelsen: Powell betraktade Proust som en stor humorist.) Det är fullt förståeligt. Var och varannan sida innehåller situationskomedi, ironi och fantastiskt underhållande personkaraktäristiker. Men Powells ton är behärskad, emellanåt kylig. Han iakttar och iscensätter. Alla dessa människor som vandrar in i och ut ur handlingen bidrar till den rörelse som är livet självt. Särskilt utmärkande för handlingen och Powells berättarteknik är draget av skenbar slump och oförutsägbarhet. Möten och situationer uppstår utan att någon som helst avsikt ligger bakom. Men så enkelt visar det sig inte vara. Cirklarna skär in i varandra och verksamheten i de kretsarna vi rör oss påverkas av impulser och skeenden som vi först långt senare kan tyda och förstå innebörden av.

I det personmyller som utgör Dance to the Music of Time förekommer bara två personer i samtliga tolv delar. De ene är Nicholas Jenkins, den andre Kenneth Widmerpool. I Widmerpool har Powell skapat en av de mest monstruösa, groteska och deformerade personligheterna i brittisk litteratur. Till att börja med är han löjeväckande och nästan ömkansvärd: helt i avsaknad av integritet. Men med tiden – tiden! – blir han mer sinister. Han är strebern och manipulatören personifierad, ständigt beredd att stå till maktens förfogande. I bokens sista del har han sålt ut allt och alla – hans undergång är ödesbestämd.

Widmerpoole och många andra karaktärer i Dance har på olika sätt motsvarigheter i verkligheten, människor som Powell lärde känna under sitt långa och innehållsrika liv (han blev 94 år). Men är de intressanta idag? I en bildad brittisk medelklass för femtio år sedan var han självklar läsning. Hans erfarenheter var deras. Men vem läser Anthony Powell 2019?

Hillary Spurling ställer inte frågan. Kanske faller det henne som gammal god vän till Powell inte in. Men självfallet lägger man inte ned år av arbete på något irrelevant. Anthony Powell lär säkert vara den definitiva biografin i sitt ämne: ytterligt välskriven, djupt imponerande i dokumentation och forskning. Man lär sig väldigt mycket om Dance, men kommer aldrig själva studieobjektet in på livet. Som person verkar Powell ha varit sina vänners vän, men samtidigt plågad av långa depressionsperioder som gjorde skrivande och normalt familjeliv omöjligt. Han var konservativ och gifte in sig i en familj med anor.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ett elitistiskt drag i attityder och perspektiv kan heller inte förnekas hos Powell. Anthony Burgess lät Dance finnas med på listan i sin underhållande bok om de 99 viktigaste brittiska romanerna mellan 1939 och 1983, men han stördes av att arbetarklassen aldrig togs på allvar. De var en del av möblemanget, men inte mer.

Det är delvis sant men beror förstås på att Powell rörde sig i kretsar och i en tid där klasskillnaderna var avgrundsdjupa. Samtidigt ger han i böckerna om andra världskriget – Powell var själv officer och låg inkallad under krigsåren – psykologiskt inträngande och sympatiska porträtt av män med bakgrund i de enklaste miljöer. Christopher Hitchens, vänsterman och hyperkänslig för alla former av nedlåtenhet, var till exempel en Powellfan.

Men också Hitchens tillhörde en generation med andra referenser och erfarenheter än någon av dagens 25–30-åringar. Läsekretsen och försäljningssiffrorna måste nästan med logisk nödvändighet ha krympt under årens lopp. (1997 gjorde dock BBC en, ganska hygglig, tv-serie av Dance. Romanerna trycks i nya upplagor. Powell är långtifrån bortglömd.) Man får nog ändå förmoda att de nytillkomna läsarna till största delen främst är litteraturvetare eller anglofiler (som det trots allt fortfarande finns en hel del av).

Frågan är egentligen inte vilka som 2019 läser Anthony Powell, utan om man överhuvudtaget ska läsa honom. Mitt svar är ja. För stilens skull. För den psykologiska realismens skull och inte minst för sällskapet. Många, väldigt många, av de dansörer som bjuder upp blir slutligen del av bekantskapskretsen. De blir riktmärken och symboler för ens egen tid och liv. Jag är glad att jag lärt känna dem.