VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Visa omdöme

Av Emil Uddhammar

Människor är varken ofelbara eller änglar. Betoningen av normer och regler och förtroende för samhälleliga institutioner är därför central för konservativa.

En ganska märklig sak med konservatismen är att den i vissa fall kan ses som en trygg och lugn uppfattning av samhället och hur förändringar bör genomföras, medan den i andra sammanhang uppfattas som en närmast reaktionär politisk åskådning. Socialdemokrater som Widar Andersson åberopar inte sällan den ”goda konservatismen” som beteckning för ett slags pragmatisk eller reformistisk hållning inom socialdemokratin. I allmänt språkbruk används exempelvis ett ”konservativt mått” i betydelsen återhållsamt eller försiktigt.

Bortom dessa mer vardagliga beteckningar finns en känd historia av uppfattningar och ställningstaganden i politiska och samhälleliga frågor, först formulerade av tänkare som Edmund Burke, Joseph de Maistre och Hegel som en kritik mot upplysningens och franska revolutionens överdrifter och fanatism. I Tyskland utvecklades den så kallade historiska skolan inom nationalekonomin, med kommunitära förtecken, liksom en pragmatisk och tidig socialpolitik.

Det har slagit mig, då det är tal om konservatism, hur sällan man hänvisar till en av den moderna samhällsvetenskapens mest framträdande skolbildningar, som också fått brett genomslag – den institutionella teorin. Med denna har konservatismen i det tysta vunnit en stor seger på det akademiska fältet i vår tid. Därmed inte sagt att det finns skäl att utropa något slags vetenskaplig konservatism, i stil med vad Karl Marx hävdade för sina läror. Konservatismen förblir ett slags modus, ett sätt att reflektera över människans villkor i samhället, ett prisma att betrakta verklighetens skiftningar genom. Den är inte en ideologi eller ett vetenskapligt system. Låt oss ändå se litet närmare på den institutionella läran i samhällsvetenskapen och dess kopplingar till konservativa tankar.

I modern statsvetenskap slog dessa teser igenom inte minst med James G Marchs och Johan P Olsens bok Rediscovering Institutions 1989. Jag minns ännu när den först omnämndes på det Skytteanska seminariet i Uppsala, då jag var doktorand. Det var en numera ganska känd statsvetare, då nyss aktiv i vänsterpartiet kommunisternas studentorganisation, som talade sig varm för boken. En orsak var sannolikt besvikelsen över marxismen och ett sökande efter alternativ till dess ekonomistiska grundsyn. En doktorandkollega, som förut varit clartéist, men vunnit frälsning som pånyttfödd liberal, hävdade på samma seminarium att nej, den teorin har ingen framtid, det är public choice, byggd på tankar om egenintresset, som kommer att vinna världen. Där hade marxismens grundantaganden inte övergivits, utan endast fått en annan form.

March & Olsen lanserade en teori som hävdade att institutioner är centrala för att förstå hur samhället fungerar. Dessa är inte bara de organiserade – socialstyrelsen, kyrkan eller kungamakten – utan även de normer som omgärdar och understöder dem, framhölls det. Rutiner, procedurer, konventioner, roller och strategier formar de institutioner som ligger till grund för politisk organisering, hävdade de.

Våra handlingar baseras vanligen på hur vi identifierar det normativt lämpliga beteendet i olika situationer; vi följer institutionella rutiner, även när det inte ligger i vårt snäva egenintresse att göra det, menade March & Olsen, med hänvisning till sociologin. Det är inte nödvändigt att handla enligt dessa normer, men vi gör det som regel. Det gäller vare sig vi står i kön på Ica, kör bil eller pläderar i en domstol. Bryter du mot reglerna, till exempel genom att gå före i kön, måste du i allmänhet utstå ett slags socialt straff; andra blir arga och du riskerar en utskällning.

March & Olsen framhåller att vi bedömer våra handlingar i ljuset av deras lämplighet och i en kontext av identitet – hur vi identifierar en institution. De regler som vi identifierar reflekterar en historisk erfarenhet inom en institution, en erfarenhet som individen inte nödvändigtvis själv har. Regler kan också vara motstridiga, så vi kan komma att behöva reda ut vilka som är hållbara och rimliga, eller inte.

Slutligen är det de nätverk av normer och regler vilka bygger upp institutionerna, som ligger till grund för deras legitimitet och det förtroende vi har till dem. Detta förtroende innebär att vi också förväntar oss ett lämpligt beteende från dem som företräder institutionen. Vi tar för givet att läkaren följer de senaste rönen inom sin vetenskap i yrkesutövningen, liksom att domaren eller revisorn fullföljer sina uppdrag med noggrannhet och oväld.

Ett exempel från politiken är att en moderat väljare förväntar sig att partiledaren i vått och torrt stöder ett starkt svenskt försvar. När vederbörande inte gör det – som då Fredrik Reinfeldt famöst utpekade försvaret som ett särintresse, ett slags kulmen på många års ointresse för denna kärnfråga – kan förtroendet för partiet snabbt erodera.

Statsvetaren Elinor Ostrom utvecklade den institutionella teorin genom att hävda att det är väsentligt att utforma institutioner för felbara människor. Vi är inte änglar utan ofta svaga, inte sällan lättledda och alltid ofullkomliga, varför det är dumt att utforma samhällets institutioner med överdrivet optimistiska grundantaganden om människan. Det var klokt av de amerikanska grundlagsfäderna att bygga in kontroller och motverkande makter i författningen, på samma sätt som 1809 års män i ganska stor utsträckning gjorde det i Sverige.

Institutionell teori kan också hjälpa oss att förklara varför konservativa brukar betona att auktoritet är en väsentlig del av ett fungerande samhälle. I ett sådant har exempelvis socialtjänstens företrädare, åklagare och polis en given auktoritet, de blir normalt åtlydda. Det är inte normalt eller i enlighet med lämplighetslogiken att mordhota tjänstemän, bland annat därför att man då avviker från den grundläggande regel för samhällsfred – formulerad av Max Weber – som säger att staten och det offentliga har monopol på våldsmakten.

När jag första gången besökte Kenya 1999 for vi med bil från Nairobi mot Naivasha utmed den stora vägen mot Uganda, och på flera ställen var det poliskontroller. Dessa kontroller genomfördes med utlagda spikmattor på båda körfälten och med tungt beväpnad polis. Det chockade oss något den gången att se så kraftfulla potentiella våldsåtgärder blottade för alla i en vanlig vägkontroll. Vi var vana vid att en sådan genomförs så att en enskild polis stiger ut i vägen och vinkar in fordonet med handen. Enligt lämplighetslogiken i det svenska samhället blir polisen normalt åtlydd.

I Kenya fanns uppenbarligen inte detta tysta samhällskontrakt; lämplighetslogiken understödde inte polisen som institution. Den slutsats vi drog var att förtroendet för statsmakten var svagt. Hela bilden av spikmattorna och de beväpnade poliserna gjorde att vi blev mer på vår vakt, vilket är en rationell reaktion.

I Sverige har vi länge på gott och ont haft ett stort och utbrett förtroende för centrala offentliga institutioner, vilket i vart fall gjort att de inte behövt understödja sitt maktmonopol med ostentativa uppvisningar av maktmedel. Det har funnits ett allmänt förtroende mellan medborgare och myndigheter.

Idag, när kriminella nätverk bildar enklaver i förortsområden, fungerar inte det lågmälda, hävdvunna uppträdandet från sjukvård, ambulans, brandkår och polis. Det förekommer att de blir attackerade av stenkastande gäng så att skadade inte kan få vård, eller att rivaliserande klanmedlemmar vill avsluta sina vendettor inne på sjukhusen. Det är ett tecken på att samhällskontraktet inte fungerar i relation till dessa grupper. Den lama responsen från Myndighets-Sverige och politiker visar att man inte förstått vad som hänt.

Konservativa har länge hävdat att det ofta är svårt och tar lång tid att bygga upp institutioner, men att de snabbt kan raseras. Därför bör man tänka efter en extra gång innan man tillåter åtgärder som underminerar förtroendet för dem.

En annan del av teorin om institutioner talar om hur förändring sker. Sådan påbörjas enligt denna lära vanligen med en kritisk vändpunkt. En liten regeländring kan på sikt få stora konsekvenser.

Ett prosaiskt exempel på sådan förändring är då fondsparande i aktier blev gynnat efter den borgerliga valsegern 1976. Det skedde delvis som ett politiskt drag mot löntagarfonderna, delvis för att öka tillgången på riskkapital. Detta fortsatte sedan även under de socialdemokratiska regeringarna – normen hade satt sig, fondsparande i aktier sågs som lämpligt. Detta bidrog successivt till att aktiesparande blev en bred folklig rörelse, från att tidigare ha varit begränsat till en elit.

Ett mer ödesdigert exempel är Olof Palmes och Lennart Geijers proposition, om avskaffandet av det särskilda ämbetsansvaret för statliga och kommunala tjänstemän från 1975. Straffansvaret för tjänstefel skulle bortfalla, liksom straffen avsättning och suspension. En tanke var att anpassa lagstiftningen till de nya reglerna om anställningsskydd, som också skulle gälla för offentliga tjänster. Med min gamla klockarkärlek för riksdagens protokoll, letade jag upp justitieutskottets betänkande, som följde propositionens linje. De moderata reservationerna gick inte emot de bärande delarna av lagförslaget. I kammaren ventilerades frågan kort den 28 maj, innan beslutet fattades. Debatten ryms på tio sidor i protokollet; en fråga om riktlinjer för älgvården, som behandlats tidigare samma dag, upptar 100 sidor. Inte för inte har perioden 1965–1975 kallats det galna årtiondet i svensk politik. Vi har de senaste åren sett ett antal exempel på ytterst betänklig tjänsteutövning inom statlig och kommunal verksamhet, utan att de ansvariga kunnat ställas till svars.

Det är en fördel med konservatismen, att den inte är en ideologi där verkligheten är en gång för alla fixerad. Konservativt tänkande tog, som nämnts, sin början i opposition mot upplysningens överdrifter och mot franska revolutionen. Man var kritisk till utopier – det bör man vara – men också generellt till möjligheterna att enligt upplysningens program förbättra människan och samhället. Det har dock visat sig mer möjligt än vad dåtida konservativa skeptiker antog. Harriet Taylors och John Stuart Mills argumentation till förmån för kvinnors rättigheter och möjligheter är ett slående exempel på att den liberala framstegstanken har givna poänger. Den har ofta fungerat som en välbehövlig förändringsmotor. På många sätt har teknikutveckling, vetenskapliga framsteg och ekonomins organisering utvecklats positivt, vilket i vår tid bland annat Steven Pinker och Hans Rosling framhållit. Konservatismen tar denna verklighet och dessa erfarenheter i beaktande, men behåller en skepsis mot möjligheten att helt göra om människan och tänka bort hennes mörka sidor.

En central tanke inom konservatismen är den enskildes ansvar för sig själv, sina nära gemenskaper och sin omvärld. Detta ansvar kan hanteras klokt, men kan också missbrukas. Du kan aldrig själv svära dig fri från ditt ansvar. Du är satt att på bästa sätt ta hand om den tid du befinner dig i verkligheten. Livet, också i vår moderna tid, innehåller besvikelser och sorg, det måste var och en lära sig att hantera. Genom ett ensidigt betonande av våra rättigheter – eller, som i den amerikanska kontexten, rätten att söka lyckan – glömmer vi lätt vår skyldighet att i första hand själva anstränga oss, för att göra det bästa av varje given situation och de gemenskaper där vi ingår.

Den grekiske filosofen Platon formulerade våra skyldigheter i form av dygder: visdom, mod, måttfullhet eller besinning. Vi kan nå dessa genom god uppfostran, utbildning och träning, men vi kan aldrig bli perfekta. De tre dygderna, rätt utövade, kan leda fram till den högsta dygden: rättrådighet. Det är inte detsamma som rättvisa eller att ha rätt, det är en förmåga till omdöme, till att kunna fatta väl avvägda beslut med det gemensamma bästa för ögonen, beslut som är något bättre än alternativen. Det är en karaktärsegenskap.

Det här kan låta högtflygande men har egentligen en helt vardaglig tillämpning i exempelvis olika professionella yrken. En konservativ tanke – den går tillbaka till romarnas syn på vad som krävdes för att vara medborgare, det vill säga en högt bildad och väl tränad person – är att de som är väl skolade och kunniga i sina yrken – läkare, brandman, sjuksköterska, domare, lärare – också skall ha ett förtroende att utöva det genom sitt omdöme. Sedan länge är denna professionella självstyrelse trängd, genom alltmer detaljerade föreskrifter för hur man i varje situation bör agera, utifrån olika mallar som antas kunna förutse specifika situationer. Sannolikt är detta ett valhänt sätt att från marknadsmodeller låna in olika ”benchmarks” för att säkerställa något slags kvalitet, i ett vakuum efter det borttagna ämbetsansvaret.

Det går som bekant inte att förutse alla händelser. På sikt underminerar dessa regleringar professionernas möjlighet att utvecklas. De som utövar dessa roller bör i första hand tränas i sitt omdöme. Genom att frånta de yrkeskunniga denna frihetsgrad under ansvar, undermineras också auktoriteten för de institutioner där de är verksamma: skolan, sjukvården, polisen, rättsväsendet.

Troligen definieras konservatismen till stor del av vad den inte är, vad den ställer sig kritisk till. En sådan tankeriktning har länge varit liberalismen. Medan konservatismen är pragmatisk och gärna bygger på historiska erfarenheter, är liberalismen ideologisk och principiell. Konservatismen kan ofta nöja sig med stegvis förbättring, medan liberalismen kräver att de rättigheter den identifierar respekteras direkt, utan dröjsmål och utan undantag. Detta har ibland gjort liberalismen kompromisslös, till och med fanatisk.

Nationalism är en annan ideologi som i mina ögon inte har någonting med en tänkande konservatism att göra. En förpliktelse att göra värntjänst för sitt land och vara stolt över dess framgångar är något helt annat än ideologisk nationalism. Nationalism eller identitetspolitik – vänsterns alternativ, som bygger på samma tankefel – är i grunden ett slags okritisk, kollektiv självbelåtenhet.

Socialism i alla dess former, nationell eller internationell, är anatema för en konservativ åskådning. En kommunitär uppfattning om gemenskapernas betydelse är väsensskild. Efter att ha varit ordförande i en studentdebatt nyligen fick jag som gåva Göran Greiders Liten bergspredikan för socialister (2018). Det är en välskriven bok och försöket att återuppliva det direkta tilltalet från möteskulturens dagar är lyckat. I början finns ett politisk-filosofiskt principprogram i tolv punkter.

Många av dem är mig främmande, men några innehåller tankar jag som konservativ ser poänger med. ”Utgå från att den sociala människan alltid är större än den ekonomiska människan” – ja. ”Bejaka det universella förnuftet, följ med i naturvetenskaperna, var teknikoptimist.” På det stora hela – ja. ”Se all politik som planetär. Varje beslut vi fattar lämnar ett avtryck i den för allt liv gemensamma biosfären.” Där finns en ansvarstanke, som jag finner tilltalande. ”Betrakta den offentliga sektorn som socialism.” Det kan jag givetvis inte bokstavligt hålla med om, men jag kan se en poäng – stat och kommun är offentlig förvaltning, med sitt specifika etos, och bör inte styras som privata företag med marknadslogik. Tanken om ämbetsansvar är relevant också i detta sammanhang. ”Nyformulera en reformism för vår tid. Gör klart att det aldrig finns en enda lösning på problemen utan alltid många lösningar.” Ja, reformism är socialdemokratins form av ”god konservatism”, för att återknyta till Widar Andersson; inget fel i en sådan pragmatism. Den sista punkten talar om statsanarkism. Det låter vid första anblicken befängt. Den fortsätter dock med att statens resurser bör fördelas jämlikt ”men så mycket autonomi som möjligt ges till alla nivåer därunder, från arbetsplatser till kommuner”. Här skönjer jag vagt en parallell till kristdemokratins tanke om subsidiaritet, att beslut bör fattas på lägsta möjliga nivå.

Debatten om konservatismen är igång igen, och det är bra. Den förtjänar att förstås bättre, än de försök att sjanghaja den som gjorts av nationalismen.

Emil Uddhammar är professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet.

Mest lästa just nu

1) Inte att lita på av Axel Odelberg

2) Akademisk frihet på riktigt av PJ Anders Linder

3) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

4) Sårbar okunskap av Annika Borg

5) Arketypen i Staffanstorp av Malcom Kyeyune

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Tro inte på spöken av Håkan Lindgren

2) "Den som finge möta en sådan kvinna" av Anna C Rédei

3) En ofiltrerad mänsklighet av Alfred Sjödin

4) Men vad är en bra värld? av Fanny Forsberg Lundell

5) Omsluten av en diktatur av Ulf Lindström

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...