VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Mellan djur och övermänniska

Av Göran Frankel

Vår makt över den omgivande miljön ökar drastiskt, samtidigt som teknologin nu når in i våra egna kroppar. Men därmed uppstår en mängd svåra frågor om vad människan är och bör vara. Göran Frankel studerar en ny humanism som befinner sig i trans.

Föreställningarna om hur den ideala människan borde vara tog form redan i antikens Grekland. En frisk och vacker kropp skulle omsluta en levnadsvis och sund själ. Det förstnämnda kunde man få genom enträgen fysisk fostran. Det andra kunde uppnås med en målmedveten skolning under uppväxtåren och genom umgänget med kloka medborgare som Sokrates. Människan kunde förändra sig själv om hon verkligen så önskade. Humanismen, som vi vanligen förknippar med renässansen, har alltså sina rötter redan här, ändå nere i antiken.

Men ämnet för denna betraktelse är inte humanismen, utan den samtida företeelse som går under namnet transhumanism. Varför slitsam fysisk träning och mångårig skolning? Det är definitivt low tech jämfört med plastikkirurgi och snabb uppkoppling. Det kommer att finnas en teknisk lösning på allt – gärna i form av en produkt som konsumenten kan lägga i shoppingkorgen.

Med andra ord handlar det om teknologiska utopier, och dessa liknar inte alls klassiker som Samuel Butlers Erehwon. Klassiska utopier är nowhere, saknar lokalisering. De transhumanistiska utopierna riktar in sig på vår framtid, där tekniken likt Aladdins lampa ska kunna leverera allt vi kan önska oss.

Den mänskliga naturen kan, enligt detta synsätt, bara förstås i förhållande till sina verktyg; den har evolverat tillsammans med dessa. Med allt kraftfullare verktyg har människans makt över den omgivande miljön ökat. Teknologin sträcker sig nu inte bara utåt utan även inåt, in i våra kroppar. Cyborgen är redan en realitet, Du har kanske ett cochleaimplantat, en pacemaker, en artificiell höftled eller konstgjord ögonlins? Det är bara början på hur tekniken kommer att invadera våra kroppar. Vad det enligt transhumanisterna de facto betyder är att människan håller på att ta kontrollen över sin egen biologiska evolution. Vi är inte längre utlämnade åt naturkrafternas godtycke.

Den tekniska utvecklingen har accelererat och kommer att rusa på ännu snabbare. Datorerna kommer att bli allt kraftfullare; det är kanske de som bygger nästa generation av superintelligenser, inte vi. Inom en nära framtid gör medicinska framsteg det möjligt att med god hälsa leva tills man blir ett par hundra år gammal. Vi kommer också att kunna manipulera våra kroppar och våra medvetanden efter eget gottfinnande. Man vill ha bättre minne och effektivare inlärningsförmåga och skarpare intelligens, eller också vill man ge våra kroppar extrem styrka och snabbhet. Kanske kan detta uppnås med ett gränssnitt som gör det möjligt att koppla upp oss mot en alltmer avancerad elektronik. Evigt liv blir möjligt den dag hjärnans totala informationsinnehåll kan kopieras och köras på en dator. Inte ens döden kan begränsa människans potential. Döden, säger somliga transhumanister, är ”en skandal”, ”en skymf” mot det mänskliga.

Människan befinner sig således i transit och på väg mot en posthuman existensform. Transhumanisterna citerar med gillande Nietzsche. Människan är en brygga, ett rep, mellan djuret och övermänniskan. Att Nietzsche enbart hade en moralisk förvandling i tankarna tycks inte störa någon.

År 2013 hölls en internationell konferens om transhumanism vid Karlsruhes Teknologiska institut med deltagande av filosofer, vetenskapshistoriker, teologer, sociologer och bioetiker. Detta har resulterat i en diger volym av essäer under redaktörskap av J Benjamin Hurlbut och Hava Tirosh-Saumelson: Perfecting Human Futures. Transhuman Visions and Technological Imaginations. Det bjuds på rätt snårig läsning där mycket överlappar vartannat och där upplägget inte alltid är så överskådligt – vilket i någon mån kompenseras av ett ambitiöst och omfattande index. Men den tålmodige läsaren kommer att belönas rikligt, för här finns många spännande tanketrådar och idéer att ta till sig. 14 essäer är indelade i tre block. Den första handlar om teknologiska visioner i förhållande till vår egen tid och den andra om visionernas politiska, etiska och religiösa implikationer. Den tredje består av några fallstudier.

Med tanke på de spekulativa inslagen i transhumanististernas visioner kan man fråga sig om det är värt att lägga så mycken lärd möda på dem som dessa forskare har gjort. Finns det några korn av fakta i något som mest av allt liknar science fiction? Dessutom är det ju ingen stor rörelse, även om det finns aktivistiska representanter i många länder och till och med en världsorganisation som kallar sig Humanity Plus.

Här är några av de motiv som anförs i essäerna. Hur fantastiska de teknologiska visioner än är, har de sin egen dynamik och kan mycket väl påverka såväl forskarvärlden som allmänheten. De kan inte bara få genomslag i forskningsinriktningar, utan också aktualisera frågor om vår egen tid och hur vi ser på oss själva. Var går gränsen mellan människa och maskin? Finns det en mänsklig essens, något en gång för alla givet? Vad är normen, vad är avvikelserna? Man ska också beakta att det egentligen mer är en gradskillnad än en artskillnad mellan transhumanisten och folk i allmänhet. Vi lever ju alla i en värld som vetenskap och teknik totalt har omvandlat, och vår tro på teknikens möjligheter är grundmurad. Det spelar ingen roll om vi är teknooptimister eller teknopessimister. I det senare fallet tror man kanske inte på att tekniska lösningar kommer att bromsa klimatförändringarna. Men på teknikens kraft tvivlar man inte. Och det är en intressant kontrast till hur många för bara trekvarts sekel sedan var övertygade om att mänskliga aktiviteter inte skulle kunna rubba planetens ekologiska jämvikt. Då var inte begreppet antropocen uppfunnit.

Man ska också akta sig för att undervärdera den transhumanistiska rörelsen och betrakta den som perifer. Transhumanismen är något av en statsreligion i Silicon Valley, och därför har den också finansiella muskler. Techmiljardärer donerar gärna pengar till transhumanistiska projekt och har bekostat lärostolar även vid mycket anrika universitet. På filosofiska institutionen i Oxford finns t ex Future of Humanity Institute. Dess chef Nick Bostrom är svensk, har ett aktivt förflutet inom transhumanismen och är en av dess ledande filosofer. Han figurerar flitigare i massmedierna än de framtidsforskare som biträder myndigheter och politiska organ. I det senare fallet är ju inte heller utredningarna lika färgstarka.

Det finns såväl motsägelser som blinda fläckar i den transhumanistiska världsbilden. Rörelsen är förvisso brokig och innehåller allt från extrema teknoradikaler till måttfullare element. Googles utvecklingschef Ray Kurzweil hävdar att både biologisk och teknologisk evolution utvecklas exponentiellt. Sett som en graf med tiden som horisontell axel får man en allt brantare uppåtstigande utvecklingskurva. Det tog kanske en miljard år eller mer för livet att gå från encelliga till flercelliga organismer. Homininerna har funnits i tio miljoner år; evolutionen av tekniken sträcker sig maximalt över 100 000 år. Och nu rusar alltså utvecklingen på så att det som tidigare tog 1 000 år nu uppnås på bara några enstaka år! Vi närmar oss det som Kurzweil kallar singulariteten, en punkt där olika former av teknik och vetenskap löper samman och befruktar varandra. Vid det laget hänger människan inte med längre. Vi har gjort vår sista uppfinning. Nu tar maskinintelligenserna över och det är omöjligt för oss att förutsäga vad som händer bortom singulariteten.

Kurzweil och många av hans transhumanistiska meningsfränder har en bakgrund som mjukvaruingenjörer. De kommer från ett teknikområde där utvecklingen har varit explosiv. Förvisso har IT befruktat många andra teknologier, men den exponentiella kurvan låter sig inte skönjas överallt. Tekniken lever i deras ögon ett eget liv. Det är inte vi som styr tekniken, utan tekniken som styr oss. Och det är underligt med tanke på transhumanismens ursprung. Rötterna finns i upplysningstidens strävan att befria individen från kyrkans och den auktoritära statens järngrepp – en äkta humanism. Men hur autonom är den posthumana individen? Vad blir kvar av henne efter singulariteten?

Teknikfixeringen medför också att de visionära framtidsscenarierna tenderar att fungera i ett politiskt, ekonomiskt och kulturellt vakuum. Man bortser från de krafter som bromsat utvecklingen inom en rad områden. Det var tekniskt möjligt men ekonomiskt ohållbart med masstransporter med överljudsflyg. Concordeprojektet lades ner. Och utvecklingen av kärnkraftstekniken gick i stå när riskerna ansågs oacceptabelt stora.

Kulturella skillnader mellan Europa och USA sätter sina spår även i transhumanismen. Den amerikanska versionen är libertariansk. Det är individens rätt att forma sin person som är det centrala. Samhället är trög kraft som bromsar utvecklingen. Detta belyses i Perfecting Human Futures och kontrasteras mot hur man ser på teknisk utveckling inom EU. Här är det allmännas intresse i utvecklingen som betonas, och man försöker också stimulera en offentlig debatt om teknologier. Ett exempel är de livliga diskussionerna om genetiskt förändrade grödor i livsmedel, något som amerikanerna hade lättare att acceptera än européerna. Andra försök att få igång debatt har inte varit lika framgångrika; få orkade t ex intressera sig för nanotekniken och dess framtid.

Den amerikanska synen har också ett revolutionärt romantiskt drag. Det är grabben som mixtrar hemma i garaget som har kraften att förändra samhället med sina omstörtande innovationer. Marknadskrafterna, inte samhället, kommer att avgöra ödet för sådana innovationer. Vad amerikanske visionärer i förlängningen ser är en globaliserad värld där staterna håller på att tappa kontrollen. Tyvärr är det ingen i Perfecting Human Futures som tar upp de amerikanska transhumanisternass älsklingstema: digitala kryptovalutor. Poängen med bitcoin och dess efterföljare är att de eliminerar mellanhänder som diverse statliga myndigheter och banker.

Som arvtagarna till upplysningen är de flesta transhumanister ateister. Men hur sekulariserade är de? Titlarna på flera av deras klassiker har en alldeles speciell klang. Vad sägs om The Engines of Creation, The Age of Spiritual Machines och The Singularity is Near (halleluja! frestas man tillägga i det sistnämnda fallet)? Flera av författarna i Perfecting Human Futures intresserar sig för de religiösa arketyper som dyker upp i den transhumanistiska föreställningsvärlden. Här finns inte bara paradiset och löftet om evigt liv. Här finns också apokalyptiska visioner om vad som kan gå snett i den teknologiska utvecklingen. Det finns mörka krafter som motarbetar teknikoptimisterna – de som inte är starka i tron och förordar en alltför stor dos försiktighet. En ledande transhumanist som Max Moore – föreståndare för kryonikinstitutet Alcor – kallar dem ”Antikrist”. Ironiskt nog menar han med Antikrist religiöst konservativa element.

Man kan således tala om en medveten sekularisering av religiösa föreställningar. Människan ska inte längre passivt hoppas på Paradiset; nu kan hon aktivt delta i Paradise-engineering. Döden är inte en förbannelse lagd på oss på grund av syndafallet eller en del av Guds plan med skapelsen. Transhumanisterna är motståndare till varje försök att integrera döden i livet som en naturlig del av den mänskliga naturen. Sjukdomar ska bekämpas, och döden är också en sjukdom.

Också på detta teologiska plan uppstår motsägelser. De flesta transhumanister beskriver sig i god rationell anda som materialister. I väntan på det eviga livet kan de kanske snart ladda ner sin hjärnas informationsinnehåll på en hårddisk och hoppas att det finns tillräckligt med säkerhetskopieringar. Man kan alltså skilja medvetandet från kroppen; många materialister skulle värja sig mot en sådan dualism.

Det som gör det så svårt att diskutera teknoradikala utopier är att man faktiskt inte vet vad man talar om; det rör sig ju om fantasier och önskedrömmar. Eventuellt kommer de att realiseras, men i vilken form har vi ingen aning om. Men det finns åtminstone en teknologi som är på väg mot ett genombrott: genmodifiering. Man kan i vissa fall klippa bort eller ersätta gener på dna-strängen med hjälp av vissa enzymer och virus. Det är emellertid osäkra och svårhanterliga processer. För några år sedan dök ett nytt och effektivt redskap upp: CRISPR-cas 9. Med denna ”gen-sax” kan man klippa var som helst i genomet. En rad experiment har redan bekräftat dess användbarhet på växt- och djurgenom, och många trodde i höstas att CRISPR skulle leda till 2018 års Nobelpris i medicin.

Om människan så att säga kan uppgraderas är naturligtvis genselektion en tänkbar väg. Det är egentligen bara en uppsats i Perfecting Human Futures som utförligt diskuterar detta. I den anförs Jürgen Habermas kritik mot designade spädbarn. Habermas tar avstånd från sådana tekniker eftersom man då har förvandlat barnet från en naturens gåva till en vara, en produkt. Efter massteriliseringarna i förra seklet och det som skedde i Tredje riket är eugenik ett laddat ämne. Mer om detta kan man läsa i The Bioethics of Enhancement. Transhumanism, Disability and Biopolitics av Melinda C Hall, en filosofidocent vid Stetsonuniversitetet, samt i Enhanced Beings. Human Germline Modification and the Law av juridikprofessorn Kerry Lynn Macintosh vid Santa Clara University. Båda handlar om eugenik och bioetik – och kommer till helt olika slutsatser.

Melinda C Hall menar att det som är kärnan i debatten om en förbättrad människa är densammes antites: den funktionsnedsatte. Bioetik handlar om hur man dör, vilka reproduktiva val man har, vilken hälso- och sjukvård man har tillgång till och mycket annat. Allt detta bestäms av vilka antaganden man gör om vem som har rätt att leva och vad som gör livet värt att leva. Vad transhumanisterna tänker i dessa frågor och vad professionella bioetiker tänker överlappar delvis vartannat. Det föranleder Melinda Hall att ganska detaljerat redogöra för olika bioetiska skolor. Det innebär tung läsning för den som mest är intresserad av transhumanismen, men säkert givande för den som vill orientera sig mer inom bioetiken.

Ännu finns inte möjligheten att redigera gener hos ett embryo i samband med en provrörsbefruktning. Men de etiska problemen med selektion föreligger ju redan idag i form av prenatal diagnostik, något som kan leda till att de presumtiva föräldrarna väljer att abortera ett foster med någon form av genetisk defekt. Hall diskuterar också den svåra balansgång en genetisk rådgivare måste gå för att ge objektiv information till föräldrarna. Det handlar om negativ eugenik – att välja bort något. Men den transhumanistiska visionen handlar om både att välja bort och att välja till, det vill säga: positiv eugenik.

Melinda Halls främsta måltavla är den kontroversielle etikprofessorn Julian Savulescu i Oxford. Föräldrarna har enligt denne en moralisk plikt att se till deras barn föds utrustade med de bästa egenskaperna, avpassade för det bästa möjliga livet, och detta åstadkommer man bara med hjälp av dagens allra mest avancerade teknologi. Tack vare den biotekniska utvecklingen är reproduktionen inte längre ett roulettespel.

Självfallet medför Savulescus inställning en rad problem. Vad betyder ”bäst”? Och vad är normalt och vad är avvikande? ”Funktionsnedsättning” är ett relativt begrepp. Hur nedsatt rörlighet eller förståndshandikapp slår beror på hur myndigheter, sjukvård, opinionsbildare, föräldrar och medmänniskor agerar. Det kan dessutom vara svårt att bedöma hur en funktionsnedsatt uppfattar sin livskvalitet. Den som har Downs syndrom kan själv tycka sig leva ett gott liv.

Men Savulescun nöjer sig inte med att förorda negativ eugenik. Så snart möjligheterna finns bör vi se till att vår avkomma utrustas med skarpaste möjliga intelligens, största möjliga minne och snabbaste möjliga inlärningsförmåga. Dessutom gäller det att ha gener som befordrar hälsa och ger ett långt liv. Med dessa egenskaper ökar ens valfrihet. Individen blir autonom och kan forma sitt eget liv. Den funktionsnedsatte är däremot alltid beroende av andra. Melinda Hall anammar inte utan vidare denna dikotomi. Hon påpekar att ingen i vårt samhälle kan sägas vara autonom; då har man glömt bort sin familj och alla andra som bär upp ens liv.

Det centrala i Halls bok är den stigmatisering som de funktionsnedsatta utsätts för. Detta kan man naturligtvis demonstrera utan att frammana den transhumanistiska filosofin. Men om man gör det blir kontrasten desto mer skärande. Och skarpast blir den i transhumanistenas syn på kognitiva funktionsnedsättningar. Ett skärpt intellekt är för dem nyckeln till det goda livet. Som James Hughes uttrycker saken: ”Transhumanismen är kampen för en smartare värld.” Och när Nick Bostrom ska förklara värdet av ett långt liv gör han det i intellektuella termer: ett långt liv kan kvantifieras i antalet artiklar och böcker man hinner skriva… Det ligger också i detta synsätt ett slags förakt för kroppen. Den är skröplig, det är som att ”bo i en hydda av papper”. Bättre då att fly till en hårddisk.

Kerry Lynn Macintoshs Enhanced Beings är mer koncis och mer översiktlig än Halls bok. Men det bioetiska perspektivet är ett annat. Liksom Hall bekymrar sig Macinthosh för den stigmatisering som utvecklingen mot den uppgraderade individen kan medföra. Men det är inte stigmatiseringen hos den som känner sig funktionellt mindervärdig som Macintosh diskuterar; den saken klarar hon av på mindre än en halv sida med en hänvisning till vad lagen säger om diskriminering. Nej, Macintosh oroar sig för hur den som genomgått genetisk modifiering kan stigmatiseras av avundsamma ”mindervärdiga”! Författaren kan inte heller hitta några hållbara moraliska skäl för att stoppa modifieringen. Man förbryter sig varken mot Gud eller Naturen. Hon underkänner också resonemanget att genetiskt modifierade embryon omvandlas till produkter. Inte heller ser hon någon risk för att samhället på sikt skulle stratifieras i biologiska kaster. Hon står i dessa avseende nära transhumanismen utan att någonstans nämna den vid namn eller hänvisa till transhumanistiska tänkare.

För egen del har jag inga problem med argumentet att man inte ska sätta sig över en gudomlig världsordning; den debatten får den som tror på en sådan ordning föra. När det gäller att inte sätta sig över naturen har Macintosh rätt i att naturen själv inte är ofelbar och att den ingalunda ordnar allt till det bästa. Civilisationens historia handlar ju om hur vi har förhållit oss till naturen genom att utnyttja respektive anpassa oss till den. Vi ska inte underordna oss den, men en viss ödmjukhet hade nog varit klädsam. Vi vet aldrig tillräckligt mycket, och därför ska vi vara försiktiga.

Påståendet att människan med genetisk selektion och modifiering blir en produkt kan bemötas med hur vi beter oss som fostrare och föräldrar. Vi uppmuntrar barnen att utbilda sig och drömmer om de högstatusyrken de ska kunna välja, vi stimulerar dem till aktiviteter vi själva kanske hade velat göra karriär inom men misslyckats med: idrott, dans, musik osv. Är inte det också att designa ett barn? Jo, och därför kan man kritisera när detta förhållningssätt drivs så långt att det skadar barnet. Genetisk modifiering av barnet är att gå mycket längre; embryot kan inte protestera men mycket väl ha synpunkter i vuxen ålder. Det fjärde argumentet mot en genmodifiering som ärvs och förs vidare i generationer är att det kan skapa ett samhälle där klass är ersatt med genom och där en intelligensaristokrati urholkar demokratin. Men så länge man har rätt att välja vilken partner man vill, kommer de gener som ger ett kognitivt försprång att utspädas. Man kommer ofta att gifta sig utanför ”klanen”.

Det finns en tung invändning mot genselektion och genmodifiering som både Macintosh och Hall anför. Vanligen baseras den här typen av resonemang på genetisk reduktionism – ett slags ödestro – som genetikerna själva inte delar. Gener är inte allenarådande. De samspelar med miljön. De behöver inte heller alltid vara aktiva; det finns ”inre strömbrytare” som slår av och på dem. Dessutom är det vanligen flera gener som måste samverka för att ett visst anlag ska uttryckas. Låt oss trots allt anta att det föreligger en tvingande genetisk nödvändighet att en viss genkombination ger bättre minne och en klart förhöjd inlärningsförmåga. Det innebär dock ingen som helst garanti för att den som har begåvats med dessa anlag kommer att bruka dem. Barnet visar sig av olika skäl inte vara det minsta intresserad av studier. Inte heller finns det någon garanti för ett långt liv med motsvarande genkombination. Olyckor och andra oförutsedda händelser kan förkorta livet.

Om man till denna osäkerhet lägger kostnaderna för operationer, screening och genmodifikation samt eventuella medicinska risker, är det svårt att förstå hur någon skulle vilja satsa på gen-vägen. Ingen nation och inget sjukförsäkringssystem skulle klara av den bördan. Men som mitt husorakel Falstaff, fakir har sagt: Det är svårt att sia. I synnerhet om framtiden.

Macintosh går också igenom det legala läget för implantering av genförändrade embryon. Eftersom det handlar om USA, är situationen komplicerad. Det finns ett federalt ramverk men också skiftande bestämmelser på delstatsnivå. Det finns inget generellt förbud mot att forska på genförändrade embryon så länge de inte implanteras i reproduktionssyfte. Detta kan dock, enligt författaren, förändras om en genmodifierad baby föds i ett annat land. Och det är precis vad som har hänt sedan Enhanced Beings skrevs. I november 2018 meddelade He Jiankui vid Södra universitetet för vetenskap och teknologi i Shenzhen att han med CRISPR har avlägsnat några mutationer i genen CCR5. Denna gen svarar för immunitet mot hiv-infektioner. Det har resulterat i födseln av ett par friska tvillingflickor. Flickornas far är hiv-positiv.

He Jiankui blev suspenderad. Men det är ingen tillfällighet att detta har skett just i Kina. Det var också i ett kinesiskt laboratorium som man för ett par år sedan gjorde det första försöket att modifiera mänskliga könsceller med CRISPR. IVF – provrörsbefruktning – har varit omfattande i Kina. I samband med detta är det tillåtet att lagra embryon upp till fem år, vilket förmodligen är en följd av enbarnspolitiken. Under förutsättning att föräldrarna tillåter det saknar kinesiska läkare inte forskningsmaterial.

För 40 år sedan föddes den första provrörsbabyn. Många trodde att det skulle vara en själlös fabriksprodukt. Nu vet vi bättre, och sedan dess har miljontals provrörsbarn fötts. Men vad det för slags bebisar framtiden bär i sitt sköte vet vi mindre om.

Mest lästa just nu

1) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

2) En kapitulation av Mats Bergstrand

3) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

4) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

5) Helt oromantiskt av Anders Mathlein

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...