VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Hög vantrivselfaktor

Av Martin Lagerholm

Sigmund Freuds inflytande på såväl samtid som eftervärld går väl knappast att överskatta. Och det är inte bara divanen på Berggasse 19 i Wien, begrepp som oidipuskomplex och överjag, eller psykoanalytikerns drömtydningar som blivit ikoniska.

Lika bekant har han blivit som uttolkare av bildkonst och litteratur, och där den psykoanalytiska litteraturkritiken under 1900-talet har utvecklats till ett självständigt litteraturvetenskapligt fält, med särskilt framskjuten position i USA och i Frankrike. Går det exempelvis att tänka bort Sigmund Freud när man läser Franz Kafka? Eller Marcel Proust eller Virginia Woolf (minnet)? Eller James Joyce (medvetandeströmmarna)? Eller när man betraktar Salvador Dalís målningar (drömmarna)? Med titlar som Vi vantrivs i kulturen har Freud dessutom haft en – förvisso ständigt omstridd – inverkan på kulturstudier och civilisationskritik i vid mening.

Danska Judy Gammelgaard, lektor emeritus och praktiserande psykoanalytiker, vill i sin nya bok Efter Freud, med underrubriken Erindringsforstyrrelser [minnesstörningar] og andre normale mærkværdigheder, just understryka hur den freudianska psykoanalysen efter sin upphovsmans död fortsätter att göra intryck på oss, också långt bortom den tillämpade psykologin och psykoanalysen. I de nio essäernas resonemang och kommentarer utgår hon från både välkända och mindre omtalade (icke-akademiska) skrifter av Freud.

Gammelgaards första tre texter uppehåller sig vid förgänglighet, minnesstörningar och das Unheimliche (det kusliga, det ohyggliga), medan de tre mellersta särskilt fokuserar på klinikern Freud, om minnets funktioner och det omedvetna, om narcissism och drömmar. Och hon avslutar med att fritt reflektera över den freudianska psykoanalysens utökade användningsområden, om kulturens, konstens och litteraturens personliga betydelse för Freud, och hur han där fann belägg för sin vetenskap utanför den snävt terapeutiska verksamheten. Särskilt intressanta är de passager där Gammelgaard pekar på Freuds egna privata erfarenheter och deras betydelse för hans hypoteser, och hur han ur till synes obetydliga händelser eller detaljer utvecklar komplexa idéer om människans psyke, i synnerhet de som är inriktade på de beständiga huvudtemana minne, sorg och upprepning.

Efter Freud driver inga vetenskapliga teser och presenterar heller inte några häpnadsväckande nya perspektiv på den framstående analytikerns spekulationer, men med hjälp av överlag kloka och intressanta iakttagelser, och genom att både fördjupa sig i och gå i clinch med Freuds texter, erinrar Gammelgaard läsaren om den än idag verkningsfulla sprängkraften i och behållningen av hans kritisk-humanistiska tänkande. ”De mest originella och insiktsfulla resultaten av Freuds vetenskapliga arbete har skapats i gränsområden”, är en grundtanke Gammelgaard gärna återkommer till: ”angränsande till andra forskningsfält som biologi, filosofi, arkeologi och språkvetenskap och till kollektiva kulturfenomen som religion, konst och litteratur”.

I essän med titeln ”Förgänglighet” påtalar Gammelgaard också en annan tänkvärd – och problematisk – aspekt av forskaren Freuds särskilda inlevelse i just konsten och litteraturen. Hans egna skrifter vittnar om att han själv gärna uttryckte sig litterärt och i överensstämmelse med det hans vetenskap sökte svar på. ”Men denna drivfjäder har samtidigt stått i motsättning till den sanning han genom sin vetenskap strävade efter, och som inte tålde för mycket svärmeri och erfarenhetsmystik.” Freud var fullt medveten om predikamentet, men även om han i hög grad lyckades hålla sig kall, rationell och systematisk i sitt arbete, visste han att det alltid fanns något i det han undersökte som motsatte sig bindande vetenskapliga metoder.

I synnerhet litteraturen står i centrum för Gammelgaards studie, och hennes skärpta läsningar av såväl Freuds egna texter som de litterära verk han gärna åberopade när han ville åskådliggöra sina teorier hör till bokens främsta förtjänster. I ett avsnitt resonerar hon om en särskild sorts upplevelse som Freud nämner i sin bok Vardagslivets psykopatologi – en företeelse som Romain Rolland valde att kalla ”den oceaniska känslan” – och som hon beskriver som en sensation av starkt sinnlig karaktär och som får oss att momentant träda ut ur oss själva, i ett ögonblicks klarsyn. Redan här förstår vi att hon syftar på de ”epifanier” som inte minst James Joyce laborerade med under hela sitt författarskap, bland annat i den lilla skriftsamlingen med samma namn, bestående av ett antal lyriska passager, uppenbarelser och små dramatiserade vardagsscener som framställer ett slags förhöjd närvaro i tiden och rummet.

I en av bokens centrala essäer går Gammelgaard mer på djupet i sina analyser av Freud som uttolkare av litterära texter, och där drar hon sig inte heller för att korrigera honom där hon anser att han har dragit fel slutsatser eller slarvat med läsningen. Detta inte minst i anslutning till hennes betraktelser över det verk som gav upphov till begreppet das Unheimliche, nämligen E T A Hoffmanns berömda berättelse Sandmannen. Inför åsynen av den mekaniska dockan Olimpia – en varelse med änglaansikte men med stirrande ögon som verkar sakna förmågan att se – överväldigas romanens centralfigur Nathanael av såväl åtrå som fasa. Den ohyggliga känslan av att stå inför något som befinner sig mellan liv och död, mellan fantasi och verklighet, inför något nästan bekant, är ju ett ultrafreudianskt motiv och tangerar psykoanalytiska fenomen som projektioner, illusioner och speglingar.

Men Gammelgaard pekar alltså också på brister i Freuds läsningar, där han enligt henne generellt tar alltför litet hänsyn till de litterära verkens rent formmässiga kvaliteter. ”Hans begeistring över konsten är begränsad av att han tvunget måste förstå den på sitt eget vis”, alltså enbart i förbindelse med sin forskning och sina teorier. När han inte lyckas med det, verkar han nästan oförmögen att kunna njuta av den, menar hon.

Gammelgaard låter betydande diktare och för Freud centrala litterära verk ledsaga de tematiskt ordnade kapitlen, där hon exempelvis under rubriken ”Ni lider av minnen” inte helt överraskande resonerar om psykoanalytiska huvudmotiv i Prousts På spaning efter den tid som flytt, Virginia Woolfs Mot fyren och Søren Kierkegaards skrifter, och i dessa inte minst avhandlar kopplingarna mellan minne och sorg. I kapitlet ”Kulturens obehag” (Vi vantrivs i kulturen), om kulturens börda, den kollektiva skulden och den ”fetischistiska förnekelsen av denna skuld”, dyker förstås Kafka upp, hos vilken de märkliga romanernas och historiernas utgång är en följd av ”den andres blick” som uttryck för ett ”sterilt och obscent överjag som stänger av alla flyktvägar”.

När Gammelgaard särskilt dröjer vid den problematiska sexualmoralen i sekelskiftets Wien är det dock synd att hon inte utnyttjar tillfället att belysa Freuds teorier med saftiga exempel från hans generationskamrat och landsman, wienaren Arthur Schnitzlers samtidsberättelser, som inte sällan kan beskrivas som rena rama tillämpningen av Freud. Där hade hon kunnat hitta många litterärt finfina exempel på Freuds antagande att ”huvudorsaken till vår olycka är detsamma som det som gjort oss till kulturmänniskor”.

Men detta är bara randanmärkningar till en genomgående spännande och stimulerande textsamling. Övertygande erinrar den oss om att Freud själv aldrig begränsade psykoanalysen till blott och bart behandlingen av psykiskt lidande människor, utan i lika hög grad lät den påverkas av hans passionerade förhållande till vetenskap och konst, och på den vägen kom fram till häpnadsväckande insikter i det mänskliga psyket.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Friheten står på spel av Erik Helmerson

3) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

4) Den största tomheten av Joel Halldorf

5) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...