VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Varken svart eller vit

Av Carl Rudbeck

Om en bok ligger rätt i tiden just nu, så är det Whiteshift. För vilka problem och frågor står högre på den politiska agendan än populism och immigration?

Båda är i full färd med att förändra den politiska och demografiska verkligheten, och det till mångas förfäran. Och kanske till nästa lika mångas förtjusning.

Med begreppet whiteshift syftar Eric Kaufmann, som är professor i statskunskap vid Birkbeck College i London, på den demografiska förändring, för att inte säga revolution, som just nu äger rum på båda sidor av Atlanten. Europa, USA och Kanada har alla varit vita länder. Gruppen av vita invånare har varit störst, den har dominerat politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Snart är detta sakernas tillstånd ett minne blott.

De delar av världen som mest intresserar författaren håller i många fall på att bli vad han kallar majority-minority områden, det vill säga områden, det kan vara länder men än så länge gäller det vanligen städer, där ingen grupp längre är den klart dominerande utan där en mängd minoriteter – etniska eller religiösa – tillsammans utgör en majoritet. Storstäder som London och Toronto är redan där, och vi har bara sett början på en allt snabbare demografisk förändring.

Inte att undra på att den hittills dominerande gruppen börjar känna sig som en främling i sitt eget land. Men det är inte första gången i världshistorien som stora demografiska förändringar upplevs som skrämmande och hotfulla.

I ett par kapitel blickar Kaufmann tillbaka på USA:s historia under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal då man – Mutatis mutandis – upplevde något som påminner om dagens situation. USA var då dominerat av så kallade WASP:s, white anglo-saxon protestants. Denna grupp började frukta att deras ställning skulle hotas av en våg av nya invandrare som inte passade in i hävdvunna demografiska mönster. Nu kom katoliker från Irland och Italien, judar från Östeuropa, kineser och japaner från Fjärran Östern. Farhågorna skulle komma att visa sig obefogade. Dessa nya grupper lät sig integreras i den vita majoriteten; de blev så att säga WASP trots att de var varken protestanter eller anglosaxare.

Men helt lätt var det inte. Så sent som på 1960-talet florerade fördomar mot dessa grupper, inte minst mot katoliker. När John F Kennedy valdes till USA:s president fruktade många att papisterna skulle ta makten och att Vita huset skulle styras från Vatikanen.

Trots vissa paralleller mellan då och nu är ändå situationen en annan, och den kommer att kräva andra lösningar. Kaufmann ser fyra olika scenarier framför sig som inte alltid behöver utesluta varandra utan, om vi har tur och kan hantera situationen, kan komplettera varandra. Inspirerad av Albert Hirschmans trio av strategier – exit, voice and loyalty – som innebär att när vi inte gillar läget så flyttar vi eller så protesterar eller också finner vi oss. Kaufmanns kvartett av strategier är fight, repress, flee och join, alltså slåss mot förändringen, förneka den, fly från den eller att på olika sätt anamma den.

2016 är året som Kaufmann kallar annus horribilis, det hemska året, för västerländska liberaler. Den 26 juni röstade Storbritannien för att lämna EU, några månader senare valde USA Donald Trump till president. Det liberala systemet chockades och har ännu inte hämtat sig. Genast började folkviljans fiender propsa på en ny omröstning (man hade uppenbarligen lärt sig av EU som ser till att de folk som röstar fel tvingas rösta om och om igen tills de begriper sitt eget bästa och röstar rätt). I USA började motsvarande krafter tala om impeachment – riksrätt – i stort sett redan innan Trump hade tillträtt sitt ämbete. Att på alla tänkbara och otänkbara sätt underminera demokratiska val blev ett lika vanligt som acceptabelt sätt att resonera och agera för den liberala elit som dittills hade tagit det som en självklarhet att deras vilja och världsbild aldrig fick ifrågasättas.

Orsakerna till dessa populistiska jordskred är förstås flera. I USA var en orsak att demokraternas kandidat Hillary Clinton genomförde en riktigt usel kampanj, men den kanske avgörande orsaken var att allt flera väljare oroade sig för den ökade och till synes helt okontrollerade invandringen som, tyckte de, hotade inte bara deras jobb utan kanske ännu viktigare deras livsstil och traditioner. Kaufmann visar med massvis av statistik och diagram att frågor som handlar om traditioner och sätt att leva ofta är långt viktigare än ekonomiska intressen. Visst, den så omtalade polske rörmokaren kanske tog några arbetstillfällen från sin brittiska konkurrent, men det centrala var att han uppfattades som ett hot mot engelska traditioner.

När en brittisk minister tillfrågades om vad han ansåg vara en typisk engelsk maträtt och då svarade chicken tikka masala visade han att han inte förstod vad som hände utanför London och några universitetsstäder. Hillary Clinton begick ett liknande misstag när hon beskrev Trumps väljare som deplorable and irredeemable, beklagansvärda och förtappade.

I stora stycken överensstämmer Kaufmanns analys med David Goodharts uppdelning av folk mellan någonstansare och varsomhelstare, det vill säga: mellan dem som känner sig rotade på en viss plats och de andra som känner sig hemma överallt. Den förstnämnda gruppen hade inget annat val än att slåss – fight; de hade ingen lust att undertrycka sina önskemål eller möjligheter att bli en del av eliten, de kunde inte heller flytta. Populismen blev det naturliga alternativet för dem, något som politiker med känsla för vad som rör sig i tiden inte var sena att utnyttja.

Till skillnad från så många böcker i denna genre fördömer aldrig Kaufmann den populistiska tsunamin som har blivit resultatet av utvecklingen, utan försöker istället förklara den. Mycket av skulden lägger han på vad han kallar left-modernism, den elitistiska, globalistiska ideologi som dominerar inom universitetsvärlden och de flesta massmedier. Denna ideologi lyckades länge att framgångsrikt stoppa all öppen debatt kring många av de frågor som verkligen engagerade vanligt folk. Den som ens vågade mumla om att okontrollerad massinvandring kanske skulle komma att orsaka problem som vi inte är kapabla att hantera stämplades omedelbart som rasist och därmed tog debatten slut. Få vågade längre ifrågasätta detta debattparadigm. Ordet ”rasist” satte punkt för varje diskussion.

Vita män framställdes alla som syndare och rasister. Som exempel nämner Kaufmann den i vida kretsar beundrade Ta-Nehisi Coates. Dennes vita läsare får veta att de är rasister, de insuper girigt anklagelsen och dyrkar honom för det. Kaufmann säger att Coates analys egentligen aldrig dissekeras eller kritiseras. Den enda passande och tillåtna responsens är ett samfällt amen.

Länge kunde eliten upprätthålla denna diskursiva konsensus, men till slut blev det folkliga missnöjet för stort; när skyddsvallarna en gång hade brutit samman så var det visserligen inte fritt fram för den populistiska högern men det var inte längre möjligt att förse den med vare sig yrkesförbud eller munkavle. Vi ser resultatet runt om i världen – Frankrike, Österrike, Italien, USA och till och med i det Sverige som länge levde i den fromma illusionen om att vi skulle vara vaccinerade mot den populistiska smittan eller, annorlunda uttryckt, mot legitimt folkligt missnöje. Signifikativt nog har högerpopulismen inte nått Japan, men där har man heller inte öppnat gränserna på vid gavel.

Kaufmann menar att dagens situation är en kanske ganska långvarig men antagligen övergående fas i en värld som är på väg mot det whiteshift som innebär att dikotomin vit eller svart kommer att bli överspelad, eller som han själv uttrycker saken: där det finns varken svart kaffe eller vit mjölk utan bara caffellatte.

Kaufmann vill visa att det är kontraproduktivt att som hittills skuldbelägga vita grupper; det är inget brott att vara vit och att uppskatta gamla traditioner och sin egen historia. Dessa grupper ska ha rätt att efter bästa förmåga och så länge de inte kränker andra grupper utforma sitt liv och vårda sin kulturella och sociala egenart.

Med stöd av statistik gör han det sannolikt att flera av dessa vita minoriteter kommer att växa. Han nämner amish och mormoner i USA, ultraortodoxa judar i Brooklyn och i Israel. Gruppen av amish växte mellan 1992 och 2013 med förbluffande 120 procent medan USA:s befolkning som helhet ökade med endast 23 procent. Om det fortsätter så kan halva USA:s befolkning var amish om 200 år, men det är förstås inte särskilt troligt. Tilltagande sekularisering och minskat barnafödande kommer att sätta stopp för en sådan utveckling för dessa, i Kaufmanns terminologi, vita fundamentalister som har valt strategin att fly från det moderna samhället.

Det är – och ska vara – deras rättighet och de ska inte behöva kallas rasister för att de väljer att stå utanför och vägrar att beblanda sig med omvärlden. I Kaufmanns tillåtande värld ska man faktiskt ha rätt att föredra en livsstil som går tvärt emot den som vanligen förespråkas i den moderna världen. Samma sak gäller salafister, som också de ska ha möjlighet att sluta sig samman och leva sitt liv efter egna idéer. Men dessa fundamentalister av olika typer kommer i framtiden att leva i sina egna bubblor och bli något av ett exotiskt men långt ifrån utrotningshotat inslag. En liberal måste tolerera en sådan utveckling men behöver för sakens skulle inte se den som något positivt.

Att utvecklingens huvudspår går mot strategin ”join” är ovedersägligt, menar Kaufmann, alla kurvor pekar i den riktningen. I och med en allt mobilare befolkning som flyttar från landsbygden till städer ökar kontakterna mellan olika grupper, och med kontakter ökar också, hoppas och tror Kaufmann, förståelsen mellan dessa. Han fäster stora förhoppningar vid äktenskap mellan medlemmar av olika etniska grupper och religioner; de kommer att bli allt vanligare och allt mindre remarkabla och då sudda ut hittills till synes skarpa motsättningar.

Så här ser han framtiden: ”Jag är för whiteshift, en modell i vilken dagens vita majoriteter sömlöst och gradvis utvecklas till blandrasmajoriteter som tar till sig vita myter och symboler.” Morgondagens vita kommer inte att se ut som dagens, och dagens ofta tydliga gränser mellan olika minoriteter kommer att bli porösa och suddiga. Hur lång vägen till denna nya sköna caffellattefärgade värld är finns det väl ingen som vet, men nog kommer det att dröja ett par generationer innan vi är där.

När Kaufmann skisserar sin framtidsvision blir han, kanske med nödvändighet, lite vag och menlöst välmenande; hans ser framför sig en värld där alla goda ting tycks vara möjliga att förena. Men det förtar inte bokens värde eller relevans för dagens situation. Han avstår från att fördöma populister eftersom han inser att de är här för att stanna för överskådlig framtid. Det är till stor del det liberala etablissemanget som har skapat högerpopulismen genom sina högdragna översittarfasoner. Istället lyssnar Kaufmann till populisterna och tycks nästan vilja trösta dem genom att förklara att vita människor inte ska behöva be om ursäkt för sin hudfärgs skull.

Mest lästa just nu

1) Den omoraliska vanmakten av PJ Anders Linder

2) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

3) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...