VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

På egna ben

Av Lars Åke Augustsson

I ett vitt hus på en kulle i stadsdelen Anacostia i den amerikanska huvudstaden bodde Frederick Douglass (1818–1895) de sista decennierna av sitt liv.

Där kan man idag se hans violin, hans sovrum och bordet där han skrev otaliga artiklar och anföranden för jämlikhet mellan svarta och vita, men också mellan kvinnor och män, för republikanska presidentkandidater, liksom texter som argumenterade för självtillit och nykterhet. Från Cedar Hill, som kullen heter, kan man norrut se ända till Capitol Hill och kupolen på kongressens byggnad, och det finns en klar förbindelse mellan hela USA:s historia och Douglass, men lika klar är hans förbindelse till de profeter i Gamla testamentet som ännu citeras i grannskapets många baptistkyrkor.

Författaren James Baldwin skrev en gång: ”Frederick Douglass var i första hand en människa – ärlig men begränsad av sin karaktär och sin tid, ganska ofta missledd, ibland pompös, begåvad men inte alltid en hjälte och alls inget helgon”. 200 år efter det att Douglass föddes och på bortåt 800 sidor bekräftas dessa ord nu av David Blight, historiker med en rad verk om slaveriet och om amerikanska inbördeskriget bakom sig. Boken, som redan har utnämnts till ett standardverk, bärs av ett engagemang, som inte förminskas utan förstärks av att Blight ser klart också på sin huvudpersons mörka sidor och våndor.

Douglass föddes till en slavtillvaro nere i Maryland. Sin mor kände han knappast och han var sju år gammal då han såg henne sista gången. Fadern förblev okänd men kunde mycket väl varit mammans ägare – såväl den ljusa hudfärgen som ansiktsdragen hos Douglass tydde på vitt påbrå. Tillvaron som slav hade han tidigt svårt att finna sig i. Han var intelligent och lärde sig själv att läsa och skriva, han var stolt och råkade i slagsmål med uppsyningsmän. När han stod inför Chesapeake Bay och såg ut över havet där skeppen seglade förbi fylldes han av en längtan som han beskrev i den första av sina tre klassiska självbiografiska böcker: ”Era förtöjningar har lossats och ni är fria; jag är fast i mina kedjor och är en slav! Ni rör er muntert i den milda vinden, jag rör mig sorgset under den blodiga piskan! Ni är frihetens snabbvingade änglar som flyger världen omkring; jag hålls nere av band av järn. O om jag vore fri! O om jag vore där på ett av era ståtliga däck och under er skyddande vinge! Ack, mellan er och mig rullar djupa vatten.”

Tack vare vänligt inställda vita fick han en chans att komma till Baltimore, där han lärde sig till varvsarbetare och tog chansen att med falska papper och med hjälp av en viss Anna Murray fly till en relativ säkerhet i norr. Han hamnade i Massachusetts, där han och Anna gifte sig och snart hade barn på väg. Men de stora förändringarna hade bara börjat. När han i början av 1840-talet framträdde offentligt talade han med sådant språkligt mästerskap om sina erfarenheter att han omedelbart gjorde sensation. Snart turnerade han tillsammans med William Lloyd Garrison, ledande aktivist mot slaveriet, och gav 1845 ut sin första självbiografi, Narrative of the Life of Frederick Douglass, An American Slave, Written by Himself (En amerikansk slavs liv, 1991).Boken blev en omedelbar succé, trycktes i många upplagor, och han sålde den också under en omfattande turné på de brittiska öarna. Där stannade han i två år och med pengar från brittiska och irländska sympatisörer friköptes han ur slaveriet. Under tiden var Anna hemma med parets tre, snart fyra barn, under osäkra ekonomiska förhållanden.

Blight påpekar att hjälten samtidigt var sårbar: ”På ett sätt var han alltid kränkt och hade svårt att ta nya kränkningar, även om dessa härstammade från hans egna uppfattningar eller egen fantasi. Med fräscha vita skjortor under bonjouren, med fylligt hår som var prydligt benat, klädde sig Frederick med en elegans som i sällskapslivet vanligtvis dolde hans vrede mot slaveriet. Men denna bröt fram när han stod i talarstolen och ibland privat och mot hans närmaste bekanta.”

Med en sådan personlighet hade han med tiden svårt att finna sig i att underordna sig Garrisons idéer om ickevåld och att inte delta i den dagspolitiska kampen. Efter att upprepade gången utsatts för våldsamma överfall och efter att ha själv värjt sig med tillhyggen och fått permanenta skador blev Douglass alltmer militant, talade för att slavägare kunde dödas och insåg tidigt att USA var på väg mot inbördeskrig. När detta väl bröt ut år 1861 använde han sina sidor i tidningen North Star och sin talekonst för att mana folk att ansluta sig till unionstrupperna, dit också hans tre söner anslöt sig, och han mottogs också av den beundrade Abraham Lincoln.

Heroism kan vara problematisk. Hjälten kan mördas efter att segern är vunnen, som skedde med Lincoln. Hjälten kan, som Douglass, ställas inför frågor om vad han skulle göra för produktivt av sitt liv efter det att segern är vunnen. Särskilt när segern inte var så varaktig eller fullständig när allt kom omkring, som fallet var med USA. Under den första tiden efter unionens seger, den som kallas Reconstruction, garanterades de befriade slavarnas mänskliga och medborgerliga rättigheter av trupper som fanns stationerade i de forna slavstaterna. Men i takt med att nordstaterna togs över av politiker intresserade av försoning med de forna fienderna, rustades bevakningen ner och segregation och lynchningar tilltog snabbt i Södern.

Vad göra? Douglass använde de medel som stod honom till buds, framförallt orden. Han turnerade som talare, dels för att försörja sig och den familj han sällan träffade, dels för att han alltid hämtade sin inspiration från profeter som Jeremia, Hesekiel och den Jesaja som sade: ”Ni har blod på händerna. /Tvätta er, rena er! /Låt mig slippa se era illdåd. /Sluta göra det onda/och lär er göra det goda. /Sträva efter rättvisa, /stöd den förtryckte.”

Men retoriken var motsägelsefylld. Han insåg de enorma hinder som mötte frigivna svarta, som saknade egendom och jord, och som var omgivna av sina gamla herrar. Men samtidigt kunde han predika en individualism som hävdade att den nyss frigivne borde få klara sig själv och ta sig i kragen, så som han själv hade gjort. Hans ord ”om negern inte kan stå på egna ben, låt honom falla” var som gjorda för att tas ur sitt sammanhang och missbrukas, vilket också skedde. Han drog sig heller inte för att ibland använda rasistiska argument mot andra folkgrupper, som när han framställde irländare som berusade och godmodiga och när han ställde indianerna som ”inte ens kommer att imitera er klädedräkt, utan håller fast vid sin filt, bor i ihåliga träd och dör till sist” mot svarta som ”vill vara mitt i civilisationen”. Han stödde kampen för kvinnlig rösträtt, men menade att rösträtten för svarta (män) var viktigare, vilket ledde till ytterligare konfrontationer med kvinnliga rösträttskämpar, som menade att svarta, kineser och nyanlända européer inte var värdiga rösträtten och som istället allierade sig med vita nationalister.

Hans stolthet höll i sig, han var sin tids mest fotograferade amerikan, med kraftfullt ansikte, intensiv blick och håret kammat till en lejonman. Men tiden förändrades också hans retorik, han talade mindre om sig själv som representant för de svarta och mera om sig själv som representant för USA och dess demokrati, vilket också avspeglades i olika officiella utnämningar. Biografin skildrar Douglass också efter de heroiska åren, då han fick en post som Marshal, alltså ungefär polismästare i huvudstaden, sedan en post som registrator som gjorde det möjligt för honom att anställa ett par av sina söner som medarbetare. Han utnämndes senare till USA:s ambassadör på Haiti, republiken som grundats av svarta revolutionärer och som sedan dess (och som bekant fortfarande) har drabbats av kris efter kris. Det var en utnämning med prestige, men samtidigt en prövning, Douglass var dels tvungen att etablera en relation till en alltmer auktoritär inhemsk regim, dels fungera som representant för ett alltmer expansionistiskt USA som ville etablera en flottbas i den suveräna grannstaten.

Förtjänsten med Blights biografi är inte bara hans fullständighet utan också att han ger försummade vardagshjältar en rättvisare plats i historien. I första hand Anna Murray-Douglass, livskamraten som hjälpte till vid flykten, som var ankaret i familjen under årtionden, som aldrig lärde sig läsa och därför inte kunde konstatera med hur få ord, knappast några, han nämnde henne i sina tre olika självbiografier. Å andra sidan fick Douglass, med eller mot sin vilja, och i uppenbar konflikt med det budskap om självtillit han predikade som talare, ägna oerhörd mycket tid och ansträngningar åt att ordna jobb åt och ge ekonomiskt understöd till sina vuxna barn som aldrig tycktes få någon ordning på sitt liv: söner som inte kunde behålla jobbet, dottern med sitt trassliga äktenskap. Föredragshållarens predikningar om självtillit mötte privatlivets ironiska verklighet. Med Anna kunde han dock förenas i sorgen för en rad barnbarn som dog, det ena efter det andra.

Douglass omgavs av skvaller om sitt förhållande till de många kvinnor, många av dem vita, som sympatiserade med honom och stödde hans kamp. Klart är dock att han hade stort intellektuellt utbyte med den brittiska Julia Griffiths, som hjälpte honom redigera hans tidning, och den tyska skribenten Ottilie Assing, som gjorde sig till ständig gäst i Washington. Skandal blev det då han kort tid efter Annas bortgång år 1882 gifte sig med den 20 år yngre Helen Pitts, som hade arbetat som hans sekreterare under hans tid som offentlig tjänsteman. Hans barn och närmaste var oförberedda, både svarta och vita utslungade offentliga anklagelser för svek, Helen Pitts Douglass försköts av sin familj men var en orädd och jämställd medarbetare till Douglass under resten av hans liv, tills han föll ihop i en hjärtattack och dog hastigt.

Men inte förrän han hade utkämpat en sista strid, också den tillsammans med en kvinna, den unga svarta journalisten Ida B Wells, som under stora personliga risker ägnade sitt liv åt att rapportera om de alltmer tilltagande lynchningarna i Södern. Lessons of the Hour (”Stundens lärdomar”) var rubriken för Frederick Douglass sista stora föredragsturné, då han talade om hur brottet mot den enskildes mänskliga rättigheter inte är någons enskilda privatsak, utan något som till slut hotar oss alla: ”Då laglöshetens gift en gång finns i luften, liksom pestens smitta som vandrar i mörkret, tar himmelens vindar tag i det och sprider det. Även om det fäller den svage idag kommer det i morgon att fälla den starke.”

Frederick Douglass föregriper i sin person fler av senare tiders svarta ledargestalter som Martin Luther King, som också baserade sitt språkbruk på Bibeln, som Malcolm X, som också hävdade rätten till våld i självförsvar, och Barack Obama, som i likhet med Douglass insåg nödvändigheten av att arbeta inom den existerande politiska apparaten. Och i sina varningar för hur en återuppväckt rasistisk retorik, hur laglöshetens gift hotar oss alla, föregriper han en situation som vi känner igen.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) En ocean av nonsens av Margareta Melén

3) Digital sopsortering av Håkan Lindgren

4) Vår tid var då av Nina Lekander

5) Önskedrömmande av Thomas Steinfeld

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...