VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Omsluten av en diktatur

Av Ulf Lindström

Förmodligen, och intill full visshet i fredstid, har någon annan radiostation aldrig haft 90-procentigt förtroende hos lyssnarna, som RIAS i Berlin hade 1946. Därtill var även namnet suspekt, Rundfunk im amerikanischen Sektor. Och egentligen var det inte heller fredstid.

RIAS förmedlade en berättelse och en Weltanschauung tillrättalagd av nätverket Frihetens Utpost. Detta nätverk vilade på tre ben: tysk-amerikanska intellektuella, USA:s ockupationsmakt, samt socialdemokratiska återvändare ur exilen. Uppdraget, att försvara stadens ”frihet” mot den ”enighet” som förespråkades från östra sidan av Brandenburger Tor, kan tyckas som en promenad i vad som fanns kvar av parker i den illa åtgångna staden utan kratrar och blindgångare.

För märk väl, Röda armén hade i sju veckor ensamt fått styra Berlin efter kapitulationen i maj. Än värre, radiostationen Berliner Rundfunk, förvaltad av Sovjetunionens ockupationsmakt, hade från den 13 maj monopol i etern i ett år innan RIAS kom i sändning.

Det räckte för att sedan lämna efter sig en massiv illvilja bland befolkningen. Marskalk Zjukovs felsteg ifråga om urvalet av trupper – närmast epoksättande – innebar att civilbefolkningen utlämnades åt soldateskens övergrepp, plundring och fylleri. När Röda arméns andravåg med elitförband några dagar senare ordnar utdelning av bröd och utspisning från soppkök till berlinarna är effekterna av illgärningarna irreparabla. US Army kommer med Juicy Fruit och Lucky Strike. I ruinerna formateras den politiska arenan, agendan är dock förutsägbar efter att Walter Ulbricht och dennes kamrater är tillbaka från sin exil i Moskva. Uppdraget är att eliminera det som Ulbricht kallar ”den österrikiska faran”. Kommunistpartiets 5 procent av rösterna i Österrikes val i november 1945 får inte upprepas. Därför ska tyska kommunistpartiet KPD och socialdemokraternas SPD slås samman.

detta – snart nog förvrängt av Berliner Rundfunk – är förutsättningen för det fortsatta narrativet i Scott H Krauses lysande bok om hur kampen om demokratins återkomst i och till Berlin blev öppnings- respektive slutakter i kalla kriget. Mellanakterna – luftbron 1948, 17 juni-revolten 1953, muren 1961 och borgmästarval i Västberlin – blev världsnyheter. Att man i en doktorsavhandling, vars kudos vanligtvis vinns för svada och uttråkning, tycker sig skönja skuggor av figurer ur Le Carrés romaner är lästips nog.

Tysklands minne av kupper och omvälvningar, senast den i januari 1933, återuppväcktes i april 1946. Till Sovjetmaktens missräkning höll SPD medlemsomröstning om sammanslagning med KPD, 72 procent deltog: 82 procent av dessa röstade mot. Otto Grotewohl fick bära evig skam för sveket att ändå godkänna SPD:s tvångssammanslagning i Sozialistische Einheitspartei Deutschlands, SED. Västberlin valde SPD:s Ernst Reuter, åter från exilen i Turkiet, till folkvald borgmästare.

Medlemsomröstningen – som hölls innan RIAS var luftburen, före självaste luftbron, som mötte invändningar också inom delar av den amerikanska ockupationsmakten för att den störde enigheten i fyrapartsalliansen – blev det legitima underlaget för nätverket Frihetens Utpost. Förvisso var Berlin ojämförligt som geopolitisk materia, en ockupationsstyrd enklav omsluten av en diktatur som hade besegrat en annan diktatur. Aktörerna kom till förhandlingsbordet i Potsdam med blandat bagage: fransk revanschism, brittisk utmattning och amerikansk hybris skulle stångas mot Sovjetunionens raka anspråk. Alliansen USA-SPD överraskar endast i tillbakablick. I amerikanska demokraternas New Deal och västeuropeisk socialdemokrati sammanföll synen på framtiden, med sedvanlig reservation från franska vänstern.

Med det svepte USA kristdemokraterna åt sidan. CDU i Berlin blev bondfångat av SED, enrollerat under en nationell folkfront tillsammans med andra marionettpartier. Inte förrän i Västberlins kommunalval 1958, när Willy Brandt valdes till borgmästare (53 procent), skulle SED pröva lyckan i ett fritt val: partiet fick 2,0 procent av rösterna. SED:s centralkommitté kommenterade valet som resultat av ”… starkt stöd av de amerikanska ockupanterna för Brandts gäng”.

Frihetens Utpost, i vilken amerikanska officerare efterhand ersattes av civila i enheter med omväxlande förkortningar (inte bara CIA), hade en pendang i den transatlantiska kultur- och bildningselitens Congress for Cultural Freedom. Även denna finansierades av amerikanska stiftelser som Ford Foundation, av federala bidrag och till slut CIA. Gemensamt, först som sist, var antikommunismen. Därefter kunde politikområden skilja deltagarna inbördes: marknadsekonomins omfattning, demokratins byggstenar, finansiering av socialförsäkringar och så vidare.

Det amerikanska samarbetet med ”socialister” kom till Joseph McCarthys kännedom. Ännu återstod SPD:s partikongress 1959 i Godesberg och uppgörelsen med marxismen, som om det för McCarthy hade spelat någon som helst roll. Hans korståg sände spanare till Berlin för att avslöja kommunister i amerikansk tjänst. Som hemmavid i Washington var US Army obeveklig, medan personal i Berlin kopplad till utrikesdepartementet lämnades att uthängas av McCarthy.

Nätverket Frihetens Utpost fortsatte att erövra stödjepunkter i tysk politik i en omfattning som överträffade det som grå eminenser normalt åstadkommer. Utöver och förstärkt av innebörden gentemot öst – DDR:s Ulbricht och Sovjetunionens Chrusjtjov – förvaltade Västberlins SPD sin gräsrotsseger 1946 som alternativ linje i partiets Tysklandspolitik.

Ausgang, Stimme, Loyalität? SPD:s ordförande Kurt Schumacher förväntar sig lojalitet mot partiledningen för tysk återförening och landets neutralitet mellan USA och Sovjetunionen. Naivt, menar Willy Brandts rådgivare, statsvetaren Richard Löwenthal, och myntar uttrycket ”finlandisering” i en replik. Konrad Adenauers CDU överväger utträde, att ta enbart västtyska Förbundsrepubliken in under skydd av Vatikanen, EEC och Nato. För Frihetens Utpost är utfallet egalt: Västberlin skall kastas under den kommunistiska bussen. Brandt väljer igen omröstning i frågan, nu via Bonn och nu även som kanslerskandidat inför valet till förbundsdagen 1961.

Ännu som borgmästare inleder han valrörelsen redan i februari 1959. Brandt åker i öppen bil nedför New Yorks Femte aveny, pyntad i vad virvlande konfetti som regnet medger. Inte långt därefter tas han emot av president Kennedy i Vita huset. CDU, i partiets frustration, inspireras också av amerikanska kampanjmetoder: skitkastning. Vad gjorde egentligen Willy Brandt i landsflykten i Norge och Sverige? Hur utövar han sin måttlighet vad gäller vin och kvinnor? Och var inte Reuter, liksom hans efterträdare Brandt och rådgivare Löwenthal, i grunden kommunister?

Garderobsdörrar öppnas och blir svängdörrar. CDU och Bayerns CSU hade givetvis alltför många förtroendevalda med förflutet i Tredje riket. Att Reuter och Brandt sedan 1953 hade klarat granskningen och den löpande övervakningen av amerikanska regeringens tyngsta namn, bröderna John Foster och Allen Dulles, varefter Brandt under sin USA-turné 1959 setts vid middagsbjudningar med CIA-chefen Allen – presbyteriansk antikommunist – borde ha lett till att CDU:s rödmålning blev avblåst.

Frihetens Utpost når vägs ände i Willy Brandts tal i förbundsdagen i Bonn den 19 juni 1991 inför voteringen om huvudstadens återflyttning till Berlin: ”Dessutom, skulle ingen i Frankrike ha fått idén att stanna kvar i det ganska idylliska Vichy efter att utländsk makt inte längre stod i vägen för återvändande till huvudstaden.” För: 338 röster. Mot: 320 röster.

Invändningen mot Krauses ansats – om livskraften och den sårbara elegansen i berättelsens spann över 46 år – har sin osökta plats. Vid de upprepade kriserna i Berlin finner han återigen aktörer, veteraner som arvtagare till Frihetens Utpost i centrala roller. Den löpande politikens handlingsutrymme, om alternativa öppningar, utvägar och blindgator, överlåts åt läsaren att tillfoga. Må vara. I sin iver att sälja sin berättelse, sitt narrativ, lämnar Krause efterbörden av sitt avgörande forskningsfynd understuderat: SPD:s medlemsomröstning våren 1946 om tvångssammanslagningen med KPD till SED.

Det tyska forskarsamhället röjer fortfarande sin ideologiskt laddade miljö genom att strida om huruvida det ”egentligen” var tvång inblandat: 82 procent mot räcker alltså inte. Även den annars förträffliga Deutsche Post tolkade siffrors elasticitet 2008 [sic!] med att utge myntet ”Nystart och partienighet” till minnet om sammanslagningen, med porträtt av Grotewohl och Pieck. ”Smaklöst”, var domen från Frankfurter Allgemeine. Myntet indrogs.

Medlemsomröstningar – och likartade ”wildcat polls,” jfr Åland, Israel, Skottland, Katalonien – i anslutning till statsbyggande inför Timmen Noll är ett forskningsvärt moment. Vad enkannerligen om järnridåns förspel? Var i så fall höll även ”vildkatter” sina omröstningar, i Tjeckoslovakien kanske? Varur hämtade SPD lokalt ledarskap och kraft att mobilisera kadrer och massorna efter tretton års förtryck, mindre än ett år efter VE-dagen och sedan tusentals socialdemokratiska aktiva i Sovjets ockupationszon arresterats? Demokratin biter, ibland släpper den inte taget! Att resultatet blev fundamentalt bekräftades: 82-84-86.

Luftbron, Västalliansens beslut att undsätta Berlins invånare efter Sovjetunionens avspärrning av landbaserad trafik i juni 1948, lyfte bildligt på folkets tilltro. 84 procent litade på att den osannolika logistiken skulle lyckas! Nästa 80-procentiga gensvar kom i valet 1949, det som Sovjetunionen åter uppmanade folk att bojkotta, nu understruket av att deltagande kunde innebära ett ”återupptagande av nätter av bombningar”. 86 procent röstade. Ett år senare hölls val till DDR:s Volkskammer, 98,5 procent röstade, 99,7 procent på Nationella fronten. Nätverket Frihetens Utpost delade rimligtvis välmenat och med medlidande äran respektive förstämningen bland dessa namnlösa.

Vid Brandts sista val som kansler 1972 fick SPD 46 procent av rösterna, vid partiets senaste val 21 procent. Europas socialdemokratiska partier trivdes under kalla kriget, i vadhelst som kunde uppstampas av det egna och lånade ”Västberlin”, deras nätverk och dess berättelser. I dagens sektionaliserade sektorer finns allt färre berättelser, ”väggåskådning” ersätter världsåskådning.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Friheten står på spel av Erik Helmerson

3) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

4) Den största tomheten av Joel Halldorf

5) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...