VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Då som nu för alltid

Av Karin Henriksson

Alla författare hoppas naturligtvis att de har tur med tajmningen. Eller att de tack vare sina unika känselspröt skrivit rätt bok vid rätt tidpunkt. För Deborah Lipstadt är det mer komplicerat.

Tajmningen är förvisso perfekt, men hon hade kanske gärna sett att hennes nya bok skulle vara hopplöst inaktuell vid publiceringen.

Titeln är kortaste och rakaste tänkbara, men ändå laddad. Antisemitism. Här och nu. Deborah Lipstadt, professor i modern judisk historia och Förintelsestudier vid Emory University, förekom i rubrikerna i Storbritannien, USA och andra länder för drygt 20 år sedan.

Lipstadt stämdes då för förtal av den brittiske författaren David Irving, som i sina böcker framställde Hitler i sympatisk dager och minimerade antalet offer i Förintelsen. Han hävdade att hon hade förstört hans rykte som historiker när hon pekade ut honom som ”en av de farligaste talesmännen” för Förintelseförnekarna i boken Denying the Holocaust.

Målet David Irving v. Penguin Books and Deborah Lipstadt avgjordes i Lipstadts och förlagets favör efter en lång rättegång och skildrades senare i filmen Denial. Domaren fastslog i ett bitande skarpt utlåtande att Irving inte bara var Förintelseförnekare, utan även antisemit, rasist och medbrottsling till nynazister.

Minnena från den uppslitande perioden återkommer ibland på sidorna i den nya boken. Antisemitism är en saklig och pedagogisk genomgång, med början före medeltiden. Lipstadt inleder med att vittna om svårigheterna. Att skriva, forska och föreläsa om Förintelsen som hon har gjort så länge var enklare. ”Oavsett hur fasansfull Holocaust var” hör den till det förgångna. Dagens antisemitism utspelas i nuet, ”vad många gör, säger och utsätts för”, och än värre, det handlar om framtiden eftersom antisemiter blåser upp detta urgamla hat och dessa urgamla vanföreställningar återigen. Om de nu någonsin försvann, nästan hörs en suck från boksidorna.

Strukturen med fiktiva brev från lika fiktiva judiska studentskan Abigail och den icke-judiske universitetskollegan Joe kan man ha olika åsikter om. Det är ett effektivt sätt att ta tag i en aspekt eller en händelse, men det blir lite krystat med ungefär samma språk i både de brev där diverse frågor ställs och i de svar som författaren ger. De senare riktas till både Abigail och Joe, och någon gång även till Abigails lika fiktiva kurskamrater.

Lipstadt lättar upp framställningen med anekdoter och skämt. Om någon går vilse i jakt på en judisk sevärdhet någonstans är det bara att följa efter basebollkepsarna som de för säkerhets skull har gömt sina kippor under. Och hon återger det slitna, men lika fullt träffande 1930-talsskämtet:

”Två judar sitter på en av de få parkbänkar som avsatts för judar. Den ene bläddrar i Berliner Gemeindeblatt, en judisk lokaltidning, den andre i den hätskt antisemitiska nazipublikationen DerStürmer. ”Varför i hela friden läser du den blaskan?” frågar den förstnämnde. Han får svaret: ”Jo, när jag läser judiska tidningar handlar det bara om vårt elände och hemska öde. I Der Stürmer får jag veta att vi kontrollerar bankerna, medierna, regeringar i hela världen och hur mäktiga vi är. Jag gillar det mycket bättre.”

Antalet antisemitiska utfall och hatbrott som kan rubriceras som antisemitiska ökar i Europa. Som svensk bosatt i USA skäms jag när nyheten om sådana incidenter når hit. Likaså skäms jag över det faktum att judiska skolor i Sverige måste ha beväpnade vakter. I Sverige! Beträffande USA är det inte så länge sedan judar var utestängda i vissa sammanhang, men i takt med de skärpta antidiskrimineringslagarna och en allmänt större tolerans för minoritetsgrupper förpassades antisemitismen till några unkna fickor som sällan vändes ut och in.

Men det har ändrats, vilket syntes i vit makt-fackeltåget med budskapet ”Jews will not replace us” i Charlottesville i Virginia i augusti 2017. President Donald Trump, som hade slirat tidigare, fick nu chansen att en gång för alla fördöma antisemitismen, något han inte gjorde. Attentatet i oktober mot synagogan Tree of Life i Pittsburgh, med elva döda, ägde rum efter det att Lipstadt hade lämnat in sitt manuskript. I en tv-intervju strax efter dådet upprepade hon sina anklagelser om att Trump ägnar sig åt ett ”blink-blink”-godkännande av fördomar som grasserar i delar av hans ”bas”.

Vinkeln med sociala medier som ny megafon, oftast utan kontroll, förekommer givetvis på flera ställen med vittnesmål om signalspråket mellan cyberantisemiterna. Till exempel när de ringade in namnen på förmodat judiska journalister som var kritiska mot Trump med ((())). En anmärkning, dock. Lipstadt motsätter sig bestämt jämförelser med 1930-talet. Den gången var det statligt sanktionerad antisemitism som myndigheter och akademiska institutioner ”deltog i med stor entusiasm”.

Deborah Lipstadt katalogiserar flera typer av antisemiter: extremisterna; påskyndarna; judar som riskerar att göra klichéer legitima genom att svänga sig med sådant som ”Jewish American Princess” förkortat JAP; de aningslösa som inte fattar att de har anammat de stereotypa uppfattningarna; ”middagsbjudnings”-falangen som säger Jag har massor av judiska vänner, alltså kan jag inte vara antisemit (eller, bättre, som Trump, ha en judisk svärson och en dotter som har konverterat). Och så ”ja-men”-gruppen som resonerar att ”ja, det är hemskt det som skett, men betänk varför”. Här drar Lipstadt en parallell mellan icke-muslimer som visade förståelse för fatwan mot författaren Salman Rushdie och med inställningen att antisemitism och antisionism bland muslimer är tillåtna reaktioner på västerländsk kolonialism.

Precis som förr förekommer antisemitism på både höger- och vänsterflankerna. Trump får representera den ena sidan och den brittiske Labourledaren Jeremy Corbin den andra. Fast i avsnitten om östra Europa konstaterar Lipstadt syrligt att där går det tydligen att vara pro-israelisk antisemit. Hon exemplifierar med den ungerske premiärministern Victor Orbáns attacker mot George Soros och hyllandet av den antisemitiske ledaren i landet i andra världskrigets slutskede. Benjamin Netanyahu bjöd in Orbán som ”en sann vän av Israel” som dessutom ”insåg behovet av att bekämpa antisemitismen”.

Realpolitik från Netanyahu i kontakterna med ett av få Israelvänliga EU-länder, resonerar Lipstadt, som varnar för sådana vänner och undrar vad de kan ta sig till härnäst. ”Blir det fantasier i ungerska skolor om att landet var ett offer för nazisterna men i själva verket försökte rädda judar?” frågar hon. Dessvärre bidrar detta till tvivel på Netanyahus försäkringar om att Israel är judarnas främsta beskyddare undan antisemitism och förföljelse i världen (återstår att se vad som händer med mutanklagelser och utgången i valet den 9 april). Lägg därtill indirekt samtycke till Orbáns attacker mot de demokratiska principer som skapar öppnare och tolerantare samhällen.

Den välkända frågeställningen: Kan man vara kritisk mot Israel utan att vara antisemit? besvarar Deborah Lipstadt med ett ja. Hon synar den välfinansierade Boycott and Divest Organization, BDS, som manar till bojkott av Israel på bland annat universitet. Här framhåller Lipstadt att en negering av den israeliska staten, stadfäst av FN 1947, är ett slags antisemitism, ”om inte avsiktligt, så de facto”. Sionismen, påpekar hon, kan för övrigt inte jämställas med rasism, det står för den judiska frihetsrörelsen.

Möjligen borde hon ha tänkt ett varv till på formuleringen ”… att argumentera att endast judar, av alla folk i världen, inte ska tillåtas att ha ett nationellt hem (eller mer precist återvända till sitt nationella hem) är att förneka det judiska folket [Jewish peoplehood]”. Att åtskilliga folkgrupper har nekats och nekas ett eget land kunde ha nämnts.

Vid en eventuell uppdatering – som inte kan uteslutas – får Lipstadt ägna några rader åt den demokratiska kongressledamoten Ilhan Omar från Minnesota. Efter bara ett par månader i representanthuset utsattes hon, som klär sig i hijab och har rötter i Somalia, för hård kritik efter flera uttalanden, till exempel har hon talat om hur amerikanska judar känner lojalitet med ett annat land, vilket är en klassisk antisemitisk markör. Talmannen Nancy Pelosi försvarade henne med att hon var okunnig, men skyndade sig att baxa igenom en resolution med fördömanden av antisemitism och antimuslimska fördomar. Pelosi passade på att säga att till skillnad från president Trump anser inte demokrater att det ”finns bra människor på båda sidor”.

Parallellt med läsningen av Lipstadt tittar jag på tv-serien Shtisel, en släktsaga i ultraortodox judisk miljö, som har sänts i Axess TV och nu ingår i Netflix utbud. Kalla det för ”mjuk” tvärkulturell förståelse och den typ av utbildning och upplysning som Deborah Lipstadt efterlyser. Och hennes egen handbok med de logiskt underbyggda exemplen på vad som utgör antisemitism bör ingå. Lipstadt drar själv upp filosofen Isaiah Berlins enkla regel – ”du må ogilla någon på grund av åsikter eller handlingar, men om du ogillar honom eller henne ett uns mer för att han eller hon är jude, då är det antisemitism”.

Kanske kommer någon att ge Ilhan Omar ett exemplar av boken.

Mest lästa just nu

1) Sårbar okunskap av Annika Borg

2) Beröringsskräcken är borta av Christian Abrahamsson

3) En ocean av nonsens av Margareta Melén

4) Arketypen i Staffanstorp av Malcom Kyeyune

5) Tro inte på spöken av Håkan Lindgren

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vi styr inte våra känslor av Paul Linjamaa

2) En annan del av Förintelsen av Helena Lindskog

3) Varken svart eller vit av Carl Rudbeck

4) En ofiltrerad mänsklighet av Alfred Sjödin

5) Från Hamburg till Odessa av Jakob Sjövall

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...