VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Samma sak men bättre

Av Lars-Håkan Svensson

Den välkända litteraturjuridiska maximen av T S Eliot står att läsa i en essä om 1600-talsdramatikern Philip Massinger: ”Omogna poeter imiterar; mogna poeter stjäl.”

Och i en annan, ännu mera berömd essä (”Traditionen och den individuella begåvningen”) slår han fast att de bestulna inte nödvändigtvis har något att beklaga sig över: de mest individuella delarna av en diktares verk, skriver han, ”är de i vilka de döda poeterna, hans anfäder, allra kraftfullast tillkännager sin odödlighet”. Ett praktexempel på denna förmåga att absorbera och omvandla föregångarnas verk är, menar Eliot i samma essä, Shakespeare, som ”insöp mer grundläggande historia från Plutarchos än vad de flesta skulle kunna göra från hela British Museum”.

Eliots ord är berömda men de är knappast originella i sak. Att Shakespeare i sina dramer använde sig av idéer, intriger, gestalter och även hela passager som har hämtats från olika förlagor hade man varit klar över ända sedan 1600-talets slut, samtidigt som man paradoxalt nog alltsedan romantiken också såg honom som ett naturgeni som oupphörligt öste ur egna källor. Detta ledde till ett svårlöst estetiskt dilemma. Bestod hans originalitet helt enkelt i förmågan att på ett nyskapande sätt utnyttja de original han så ofta utgick från?

Hundra år efter det att Eliot skrev sin essä är denna fråga fortfarande fruktbar. Och idag är förutsättningarna för en fördjupad diskussion av Shakespeares förhållande till sina ”källor” – kort sagt, hans originalitet – i många avseenden bättre än tidigare. Det menar i alla fall John Kerrigan, litteraturprofessor i Cambridge och författare till en rad uppmärksammade verk om engelsk renässansdramatik. Nyligen har han gett ut en behändig liten bok med titeln Shakespeare’s Originality i vilken han föresätter sig att med utgångspunkt i såväl äldre som nyare forskning utreda vad man idag kan säga och tänka i ämnet. Det ska genast sägas att det inte rör sig om en vetenskaplig storsatsning i stil med den studie om Shakespeare’s Binding Language som han publicerade för tre år sedan, utan om fyra relativt korta kapitel som behandlar Shakespeareska innovationer från var sin utgångspunkt. Formatet och upplägget kommer sig av att boken bygger på de fyra Oxford Wells Shakespeareföreläsningar (uppkallade efter veteranen Stanley Wells) som Kerrigan höll hösten 2016.

Till sina ursprungliga föreläsningar har Kerrigan fogat en inledning som dels rekapitulerar hur orden ”origin” och ”original[ity]” har använts på engelska, dels redogör för hur Shakespeares förhållande till sina förlagor beskrevs i hans egen livstid av konkurrenter och teaterbesökare innan de så småningom blev föremål för forskarnas mera systematiska utredningar och bedömningar. Vad gäller den första frågan kan man konstatera att ”original” på Shakespeares tid enbart betecknade ”ursprung”, ”förlaga” och först omkring 1650 syftar på ”något som någon har skapat utan mellanhand”, för att sedan via betydelsen ”inte kopierad efter förebild” (belagd år 1700) på 1740- och 1750-talet bli vanlig i den moderna betydelsen ”förmåga att skapa något unikt”.

Pikant nog kom ett annat ord med relevans i sammanhanget – ”plagiary”, plagiat – i svang redan på Shakespeares tid. När Shakespeare omnämns för första gången i tryck som dramatiker – 1592 i en pamflett av konkurrenten Robert Greene – beskylls han just för att vara en plagiator, en imitatör och en uppkomling: an upstart crow, beautified with our feathers är det välkända uttryck som Greene använder. I bakgrunden finns en Horatiuspassage där den gamle romaren karakteriserar en författarkollega som en kråka som stoltserar med lånta fjädrar.

När Shakespeares anseende började växa på allvar under 1700-talets andra halva uppfattades han av många som ett naturgeni, en oskolad begåvning vars Nature hade visat sig väl så slagkraftig som den klassiskt bildade konkurrenten Ben Jonsons Art. Paradoxalt nog kunde den knoppande Shakespeareforskningen samtidigt belägga att han hade lånat intriger och ibland långa passager både av inhemska konkurrenter och av franska, italienska och klassiska förebilder. Vad man inte tänkte på var att både Jonson och Shakespeare var produkter av ett skolväsende som lade stor vikt vid imitatio, efterbildning av klassiska förebilder, och att båda hade skrivit pjäser som följde detta program men samtidigt också hade författat pjäser som visade deras förmåga till inventio, att skapa helt oberoende av förebilder, och aemulatio, imitation som syftar till att överträffa och utkonkurrera förlagan.

Ju fler avslöjanden källforskningen kunde lägga på bordet på 1800-talet, desto tydligare blev det att en av Shakespeares viktigaste talanger hade bestått i hans förmåga att absorbera impulser, idéer, motiv och tekniska grepp från andra och omsätta dem i pjäser som stod sig väl i den benhårda konkurrens som rådde i Londons teatervärld mot slutet av 1500-talet. Att Shakespeare av Ben Jonson litet nedlåtande sades ha ”small Latin and less Greek” var uppenbarligen ingenting som hade hindrat honom från att skriva verk som var inpyrda med stoff från beundrade antika auktorer.

Utforskningen av Shakespeares sätt att använda sina förlagor pågick i stort sett obruten fram till på 1970-talet, då hela litteraturstudiet genomgick en kursändring som bland annat innebar att de komparativa och genetiska perspektiv som hade åtnjutit självklar prestige började kännas inaktuella, kanske därför att Shakespeareforskarna inte längre hade den förtrogenhet med klassiska språk som tidigare hade varit vanlig (och som renässansförfattarna själva hade haft). Nyhistoricismen medförde i och för sig ett ökat intresse för renässanslitteratur, men hade inget tålamod med källstudier. Poststrukturalismens tes att ”alla texter är […] en mosaik av citat” bidrog inte heller till att inrikta intresset på specifika förlagors betydelse. Intresset för textbaserade studier styrdes istället över på en satsning på textutgåvor som utgick från det faktum att de äldsta tryckta utgåvorna så gott som aldrig var av författarna genomsedda slutgiltiga versioner, utan oftast bara arbetsmaterial. Den nya Hamlet-upplagan i den välkända Ardenserien är till exempel inte en av nutida utgivare framredigerad text (som tidigare), utan består av tre sinsemellan olika (och olika långa) tidigmoderna versioner; första och andra kvartoupplagan och 1623 års folioupplaga. Hamlet finns alltså inte i absolut mening: det finns inget original, bara tre varianter. Och medan den föregående Ardentexten, utgiven 1982, innehåller ett 30 sidor långt avsnitt om dramats källor, utreder 2006 års upplaga ”historien om Hamlet” på knappa 15 sidor.

Nu är emellertid läget återigen gynnsamt för ett seriöst studium av Shakespeares bruk av sina förlagor, menar Kerrigan. Forskningen har under de senaste decennierna gjort viktiga framsteg på områden som nu kan komma källstudiet till godo. Vi förstår numera bättre hur olika ”textsorter”, muntliga och skriftliga, folkliga och lärda, bidrog till och fortlevde i litteraturen. Vi vet mer om hur man använde böcker som arbetsredskap, hur man kompilerade fakta, sentenser och retoriska grepp och hur man ur dessa kompilationer skapade nya texter. Likaså har imitatio-begreppet fått ett delvis nytt innehåll genom att ett mer begränsat intertextualitetsbegrepp har utarbetats. Här kunde Kerrigan ännu mer eftertryckligt ha lyft fram en bok som Thomas M Greenes The Light in Troy (1982), som visar hur förlagor rekontextualiserades och moderniserades i översättningar, adaptationer och omdiktningar. Och Greenes bok är inte den enda. Det har lagts fram en rad liknande studier som ger detaljerade inblickar i hur engelska renässansförfattare, som Eliot så brutalt uttryckte det, stal från klassiska och kontinentala förebilder och därigenom skapade något nytt och unikt. Christopher Marlowe, John Webster och George Chapman – ja till och med den Robert Greene som kallade Shakespeare plagiator – alla arbetade de hela tiden med ”källor”. På den punkten skilde sig Shakespeare inte ett dyft från sina kolleger. Frågan blir alltså vad vi överhuvudtaget kan mena med ”originell” i en tid då imitation var en accepterad, ja till och med rekommenderad arbetsmetod.

Till detta ska läggas att tidsnöden ofta krävde att flera författare samarbetade på ett manuskript och att man reviderade befintliga manus när en pjäs senare skulle användas i ett nytt sammanhang. Sådana omarbetningar kunde medföra att sättet att utnyttja en förlaga ändrades. Så skedde i Hamlet. Rosencrantz och Guildenstern, som är hämtade från fransmannen Belleforests prosaberättelse om Hamlet, är inte samma gestalter i de tre versioner av pjäsen som har bevarats.

Det är alltså ett forskningsfält i påtaglig förändring som Kerrigan vill ge läsaren sin syn på och samtidigt vill han förmedla egna bidrag till kunskapen om Shakespeares bruk av sina källor. Eftersom utrymmet är begränsat har denna dubbla ambition lett till att boken, trots att den är bräddfull av elegant summerad kunskap, på vissa punkter säger mindre än vad man önskar. Kerrigan retar till exempel inledningsvis läsarens nyfikenhet med frågan om det är sant att vissa av Shakespeares mest kända monologer är knyckta från andra författare. Men någon tydlig illustration av hur det i detalj går till när Shakespeare stjäl från stora föregångare ger han faktiskt inte – kanske därför att han i så fall hade fått referera vad andra sagt före honom. När Prospero tar farväl av sin trollkonst i Stormen (V.1.33–57) gör han det med ord som till stor del har använts före honom av Ovidius, som i Metamorfoserna (VII.263–89) redogör för hur Medea med sin trolldom föryngrar Jasons far. Som Jonathan Bate har visat (i en bok som Kerrigan inte nämner) är Medea förmögen till både illdåd och medkänsla. Betyder Prosperos lån av dessa rader att han, som dittills tett sig som en huvudsakligen god gestalt, också är kapabel till svartkonst? Han säger faktiskt att han fått döda att stiga upp ur sina gravar.

Nu ska det genast sägas att Kerrigan i någon mån kan ursäkta sig med att han i sitt tredje kapitel levererar ett nytt och originellt bidrag till forskningen. Han menar nämligen att Shakespeare utformade vissa delar av Kung Lear med Sofokles dramer om Antigone och Oidipus som förebild. Detta har rimligen skett via latinska översättningar av de grekiska originalen; sådana var inte svåra att komma över för den boksynte Shakespeare. De här sidorna är en höjdpunkt i boken och illustrerar också en iakttagelse som Kerrigan gärna hade fått uttala ännu tydligare: att Shakespeares originalitet inte minst bestod i hans förmåga att gång på gång utmanövrera sina konkurrenter genom att göra samma sak som de fast bara ännu bättre, ännu mer virtuost. I det här fallet är det väl rimligen Ben Jonson, som stoltserade med sin affinitet med de antika klassikerna, som har anledning att känna sig avundsjuk.

Detta är långt ifrån det enda exemplet Kerrigan ger på vad han menar med Shakespeares originalitet. I första kapitlet leder en diskussion om hur sinnrikt en kärleksintrig i Mycket väsen för ingenting varierar ett motiv som återfinns hos flera föregångare till reflektioner kring hur kläder och texter skapades och återanvändes. Och i nästa kapitel utgår Kerrigan från skådespelarnas fotarbete och författarens sätt att gå i föregångarnas fotspår och gör detta till utgångspunkt för analyser av hur Shakespeare i sina pjäser ibland följer sina förlagor både mycket nära och ibland med stor frihet.

Shakespeares originalitet var sådan att han själv så småningom blev ett original, en förebild. I det fjärde kapitlet undersöker Kerrigan hur Shakespeare i Stormen inte bara själv utnyttjar förlagor som Vergilius och reseskildringar om Bermudas, utan även själv blir en förlaga på sent 1600-tal. Här visar sig hans originalitet, kan man tillägga, på ett negativt sätt. Stormen är i många avseenden en mer lysande manifestation av sina förlagor än vad dessa sena imitationer av Stormen är av sin förlaga. Ställd inför sådana paradoxer tvingas man fråga sig om den knarrige gamle Dr Johnson ändå inte hade rätt när han menade att Shakespeares verkliga geni inte bestod i förmågan att gestalta en intrig utan i ”the Representation of Life”: att av förlagor skapa sällsynt levande bilder av liv.

Mest lästa just nu

1) Inte att lita på av Axel Odelberg

2) Akademisk frihet på riktigt av PJ Anders Linder

3) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

4) Sårbar okunskap av Annika Borg

5) Arketypen i Staffanstorp av Malcom Kyeyune

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En princip lever farligt av Björn Hasselgren

2) Från Hamburg till Odessa av Jakob Sjövall

3) En insekt med insikter av Martin Lagerholm

4) "Staten mår ganska väl" av PJ Anders Linder

5) Mitt öl, mitt land av Bengt G Nilsson

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...