VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Krönika

Till liberalismens försvar

Av Susanne Birgersson

Små doser av konservatism, medger allt fler, är ändå rätt så bra för ett samhälle. Försiktighet, en realistisk syn på människan, och en insikt om att det som fört oss till frihet och välstånd bör förvaltas snarare än föraktas. Ungefär.

Kristdemokraterna växer, Moderaterna pratar numera gärna om sin liberalkonservatism och Joel Halldorfs Gud. Återkomsten har blivit en bästsäljare med sitt budskap om att liberalismen är bra som politiskt system men i sig själv är tom på mening. Den har skapat ett samhälle av ensamma, alienerade och egoistiska individualister.

Om inte nationalismen ska bli det enda svaret på människors allt starkare längtan efter mening och tillhörighet, behöver de små gemenskaperna – familjer och församlingar – tillåtas spela en större roll i samhället. Ungefär.

Jag ser diverse ledarskribenter och kulturredaktörer gå i svaromål och medge att visst är liberalismen tom i och med att den inte dikterar vad människor ska göra med sin frihet, men religion kan vara förtryckande och ond, därför måste vi hålla fast i liberalismen. Ungefär.

Ska man behöva göra allt själv? Här sitter man och småmyser över att det äntligen uppstått ett embryo till debatt om konservatismen. Men asymmetrin förtar genast nöjet. Det irriterar mig att svaret från liberalerna är så andefattigt, så onödigt andefattigt.

Det är sant att liberalismen inte ger svar på de eviga frågorna. Men det gör ju inte nödvändigtvis de små gemenskapernas konservatism heller. Olika gemenskaper ger olika svar, varav en del torde vara väldigt fel.

Att låta sin identitet formas i gemenskap med andra är ett sätt att leva, och ja, det är förstås mycket bättre att öva sig i självuppoffring och överseende, kärlek och föreningsdemokrati, än att sväva omkring i ett kallt universum, avskuren från alla andra, huvudsakligen intresserad av sin egen njutning och tillfredsställelse. Men varför ifrågasätter inte de liberala apologeterna den här beskrivningen av liberalism?

Tror ni att autonomi är att vägra vara beroende av andra människor? Tror ni att självförverkligande är att bli antagen till en dokusåpa? Tror ni att individualiteten framträder medan man ligger på soffan och tittar på ännu en Netflixserie? Kunde de sagt, och fortsatt: Tänk om problemet inte är att vi plågas av för mycket liberalism, utan tvärtom, att folk inte tar sin liberalism på tillräckligt stort allvar.

Sverige är ett av världens mest individualistiska länder. Hur använder vi denna frihet, detta oberoende? Tja, vi vill knappt ens vidgå att vi är fria. Att vi inte gör det vi anser rätt, skyller vi på dumma normer. Fast oftast orkar vi inte ens utforma en egen sammanhängande idé om det rätta och det goda; det finns ju värdegrunder, det finns en tidsanda, det finns självklarheter.

Det är ett hårt och svårt arbete att vara fri och att gå sin egen väg, på riktigt. Men det är ett ideal som stämmer väl överens med människans grundvillkor: Hon är ensam. Ingen kan någonsin till fullo förstå en annan människa och vi kan aldrig uppleva varandras känslor. Dina moraliska kvaliteter avgörs inte av de gemenskaper du ingår i, och du dör ensam, fullkomligt ensam.

Jag tänker på Dietrich Bonhoeffer, den tyske prästen och teologen som deltog i attentatet mot Hitler, för vilket han hängdes några veckor före den tyska kapitulationen. När nazisterna 1933 tog kontrollen över den protestantiska kyrkan, var Bonhoeffer en av dem som bröt sig ur och bildade en motståndskyrka. Han betonade ofta att kristendom inte är en religion, att vara kristen är att som enskild individ följa Kristus, vad det än kostar. För honom själv kostade det livet.

Bonhoeffer kom från ett kristet hem, men modern var allergisk mot religiositet som inte kändes äkta, och därför gick familjen sällan i kyrkan. Hon var noga med att barnen skulle lära sig att respektera andras åsikter och känslor. Och Dietrich och hans syskon uppmuntrades att utforska sina respektive intressen och begåvningar. Liberalism i praktiken, skulle man kunna säga.

Man blir mindre ensam av att vara sammanlänkad med andra, det är ovedersägligt, men man blir inte automatiskt sann mot sig själv, modig, frimodig och tolerant. Därför behöver vi fortfarande hörsamma uppmaningarna från liberalismen, en förnyad, reformerad och strängare liberalism.

Det borde liberalismens försvarare säga.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

3) Låt oss försonas av Louise Belfrage

4) Den största tomheten av Joel Halldorf

5) Lär av historien av Håkan Lindgren

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Med EU för handel eller smartare hus? av PJ Anders Linder

2) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

3) En kapitulation av Mats Bergstrand

4) Ut ur labyrinten? av Henrik Nilsson

5) Samma sak men bättre av Lars-Håkan Svensson

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...