Mycket har skrivits om pressens övertramp i samband med metoo-journalistiken. Mindre är sagt om hur pressens eget granskningssystem klarat sig. Den bild som ändå framtonar är att det fungerar väl då ett flertal tidningar klandrats. Men tittar man närmare på hanteringen uppkommer en del frågetecken. Två ärenden med fällande utgång kan belysa problematiken: Aftonbladets publiceringar om teaterchefen Benny Fredriksson och DN:s om talmannen Urban Ahlin.

Först själva grunderna för bedömningen. PO Ola Sigvardsson fastslår i fallet med talmannens påstådda sextrakasserier att ”…det pressetiska systemet gör inga utredningar av vad som är sant eller falskt, utan bedömer om det som faktiskt publicerats inneburit en oförsvarlig publicitetsskada för anmälaren”. När det gäller i...