VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Tecken i tiden?

Av Svante Nordin

Vad Marx och Engels skrev och sade var inte det viktigaste utan deras roll som symboler. Som sådana kan de mycket väl komma tillbaka i en ny politisk situation.

När Ludvig XVI öppnade den franska nationalförsamlingen 1789 placerade han de två högre stånden, adel och präster, på sin högra sida och det tredje och lägre ståndet, borgarna, på sin vänstra. Men det var tredje ståndet som framför allt drev revolutionen. De var vänstern. Denna ”vänster”, kunde man kanske säga, varade i 200 år, fram till 1989. Då försvann de sista resterna av den ryska revolution som tagit arv från den franska.

Karl Marx och Friedrich Engels, marxismens skapare, ställde sig i traditionen från ryska revolutionen. Den socialistiska revolution de förutsåg skulle bli fjärde ståndets, arbetarnas, revolution liksom franska revolutionen hade varit tredje ståndets, borgarnas. I denna mening var de och deras efterföljare vänster. Men själva begreppet ”vänster” hade ingen framskjuten plats i deras terminologi. Inte heller i efterföljarnas. När Lenin använde begreppet vänster var det snarast relaterat till ”barnsjukdomar” och till pseudoradikala fraser. Riktiga kommunister pratade inte om ”vänster”.

Ändå spelade marxismen givetvis en stor roll för det man brukat kalla vänster. Under 200 år kan de marxistiska rörelserna anses representera huvudströmfåran inom ”vänstern”. Men inflytandet från Marx och Engels följde ingalunda någon rak väg. Det var på många sätt paradoxalt. Här vill jag stanna vid tre paradoxer som jag menar präglat detta inflytande.

Den första och kanske mest omtalade paradoxen handlar om hur Lenin och hans bolsjeviker, dessa som genomförde den ryska oktoberrevolutionen, tolkade arvet från Marx och Engels. Lenin bedyrade alltid att han var en rättrogen marxist. I verkligheten var han lika mycket en revisionist och avfälling som Eduard Bernstein eller Karl Kautsky, vilka han beskyllde för att vara just detta.

Marx och Engels hade förutsagt att den socialistiska revolutionen först skulle komma att äga rum i Storbritannien, USA, Tyskland eller Frankrike. Hela deras argumentering handlade om hur just den mest utvecklade kapitalismen måste alstra den klasspolarisering och de överproduktionskriser som oundvikligen skulle komma att resultera i omvälvningen.

Bolsjevikrevolutionen hade emellertid genomförts i bondelandet Ryssland. Marx och Engels teorier hade ingenting att göra med en sådan revolution. Den hade en fullkomligt annan karaktär än något som förutsågs i Kommunistiska manifestet eller Kapitalet. Det krävdes därför en genomgripande omtolkning av teorin för att den skulle passa den oförutsedda verkliga revolutionen. Lenin, Trotskij, Stalin och de andra revolutionsledarna genomförde denna fundamentala omtolkning med hjälp av en halsbrytande dialektik, som senare fullföljdes av Mao Zedong och andra.

Man måste ställa sig frågan varför de ryska – och senare bland andra de kinesiska – revolutionärerna valde att hålla fast vid en teori som var så föga anpassad till den verklighet de levde i. Jag tror att man kan peka på tre omständigheter som i synnerhet talade till marxismens fördel, som trots allt gjorde den lämpad för revolutionärt bruk också i mer eller mindre outvecklade bondeländer.

Marxismen erbjöd en idé om en alternativ modernitet. Läran var progressiv, den bejakade framsteget, industrialismen, produktivkrafternas växt, tekniken, vetenskapen. Men den motsatte sig samtidigt det kapitalistiska samhället, det västliga samhället. Den förkastade den faktiska, västliga moderniteten. Men inte i namn av något drömt förflutet utan i namn av en drömd framtid som skulle bli ännu mera modern, ännu mera utvecklad än den kapitalistiska. Den västliga, borgerliga moderniteten skulle överträffas genom den socialistiska utvecklingen i Ryssland eller Kina.

Den marxistiska traditionen innehöll ett koncept för maktövertagande. Hur revolutionen borde gå till diskuterades intensivt inom Andra internationalens partier, inte minst inom det ryska. Det väpnade våldet ställdes på dagordningen. Partiets ledande roll slogs fast. Visserligen stod detta en smula i strid med idén om revolutionen som determinerad av den ekonomiska utvecklingen. Men den marxistiska traditionen framhöll ändå partiet och det revolutionära avantgardet.

Marxismen gav de intellektuella en ledande roll. Genom att inskärpa betydelsen av en komplicerad, filosofiskt sofistikerad teori med anspråk på vetenskaplighet som förutsättning för revolutionen gav man de intellektuella en sådan roll. Detta var något som tilltalade ryska, kinesiska, vietnamesiska och kubanska intellektuella.

Det som gav marxismen dess dragningskraft var naturligtvis till en del dess explicita budskap beträffande kapitalismen undergång i de mest avancerade länderna. Men eftersom detta budskap successivt falsifierades av utvecklingen kom det att betyda mindre och mindre för de socialdemokratiska partierna i länder som Tyskland, Frankrike, Storbritannien eller de skandinaviska länderna. Här tappade marxismen snart i inflytande. Mer kom den att betyda i Ryssland och Kina. Där hade det explicita budskapet föga relevans. Där var det istället idéer som var förknippade med marxismen även om de rent logiskt var svårförenliga med den som blev avgörande.

Följer man de revolutionära rörelserna i deras senare skeden stöter man på en ny paradox.Det dyker nu upp en modell för ekonomisk utveckling som inte bara är oförutsedd av Marx och Engels utan som direkt strider mot deras analys. För Marx och Engels var det en given sak att den ekonomiska utvecklingen, produktivkrafternas växt, hade att äga rum i kapitalistisk regi. Det var som de såg det som borgarklassens sak att genomföra denna utveckling. Den var för dem intimt förknippad med världsmarknad, handel och profitsökande entreprenörer.

Under Stalins era i Sovjetunionen skapades emellertid en helt annan modell. Den handlade om utveckling i isolering från världsmarknaden, utan betydande inslag av handel och helt i statlig regi utan privat företagsamhet.

Stalins modell kom med tiden att bli riktningsgivande för alla kommunistiska ekonomier. I Kina kom Mao att ytterligare förstärka grundidén att ekonomisk utveckling måste ske i isolering från världsmarknaden. I västvärlden grundades den så kallade beroendeskolan av marxistiska ekonomer som Paul Baran och Andre Gunder Frank. Där drev man tesen att ett fattigt land kunde utvecklas bara i isolering från världsmarknaden. Varje kapitalistisk väg till utveckling var stängd.

Säregen och paradoxal var också relationen mellan den klassiska marxismen och den marxism som odlades av ”den nya vänstern” och ”68-vänstern” från 1960-talet och framåt. På sätt och vis var det en marxismens guldålder som då utspelades. Aldrig hade så många marxistiska böcker kommit ut, aldrig hade så många diskussioner förts med marxismen som teoretisk ram, aldrig hade så många intellektuellt verksamma personer anslutit sig till någon form av marxism. I ett land som Sverige, där marxismen egentligen aldrig tidigare florerat i någon nämnvärd utsträckning, var detta tydligt. Hela förlag eller åtminstone bokserier ägnade sig helt eller övervägande åt marxistisk utgivning. Marxistiska bokhandlar grundades. Marxistiska tidskrifter gavs ut. Klassiska texter kom i nya utgåvor. Tolkningarna och tillämpningarna överflödade. Ute i världen och hemma uppträdde ständigt nya marxistiska teoretiker med nya idéer om hur läran skulle uppfattas och användas.

Den nya vänstern höll sig i sitt inledningsskede gärna till en ”humanistisk” tolkning av marxismen. I Östeuropa hade en sådan tolkning fått fotfäste efter 1956. Tänkare som Adam Schaff, Leszek Kolakowski, Karel Kosik, Agnes Heller och många andra uppmärksammades i Sverige. Året 1968 publicerades Georg Lukács Historia och klassmedvetande med ett förord av Gunnar Gunnarsson på Bo Cavefors förlag, medan Herbert Marcuses Den endimensionella människan kom ut i Sven-Eric Liedmans översättning i pocketbokserien Aldus (Bonniers). Det var två böcker som väl passade tidssammanhanget.

Redan 1968 och än tydligare under de påföljande åren utmanades emellertid den humanistiska marxismen av en motreaktion. Den främste företrädaren på det filosofiska planet blev fransmannen Louis Althusser, vars böcker För Marx och Att läsa Kapitalet kom ut på svenska 1968 respektive 1970. Althusser hävdade att den mogne Marx lämnat alienationsproblematiken, Hegel och humanismen bakom sig när han utvecklade sin historiska materialism. Marx hade varit en ren vetenskapsman. Inte heller politiskt hade Marx gjort några eftergifter för humanismen, enligt denna tolkning. Althusser hyllade Lenin och många av hans lärjungar i Frankrike tenderade mot maoismen. Althusser blev på så vis läromästaren för en filosofiskt intresserad vänster som ville ha en hård marxism utan eftergifter för borgerlig humanism.

När så småningom vänstervägen ebbade ut tappade också Althusser sin förmåga att attrahera. Nu höll man sig antingen till omprövande, krismedvetna marxister eller till postmarxistiska tänkare som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jacques Lacan ellerGilles Deleuze. Foucault betydde mest i Sverige. Hans mångtydiga budskap kunde efter behag tolkas som en form av marxism eller som en form av antimarxism.

Herbert Marcuse blev sålunda den tidiga 68-rörelsen store profet i både USA och Västtyskland. Men hans budskap var åter igen paradoxalt. Marx och Engels hade menat att man borde göra uppror mot kapitalismen därför att den medfört nöd och förtryck. Marcuse menade att man borde göra uppror mot kapitalismen därför att den medfört överflöd, tolerans och demokrati. Marx och Engels hade väntat sig att arbetarna skulle genomföra revolutionen. Marcuse satte sitt hopp till studenterna och de intellektuella. I detta fall stämde teorin väl med verkligheten, men illa med lärofäderna.

Marcuse förtjänade på detta sätt sin plats som studentrevoltens Marx. Vad han såg var de mest privilegierades uppror. Han visade att missnöjet mycket väl kan uppstå bland eliter och att kapitalismen just därför att den alstrar överflöd och demokrati, just därför att den alstrar privilegier, kan komma att förkastas av dem som är mest gynnade. Det som hände åren kring 1968 var visserligen inte någonting absolut nytt. Bönder och arbetare hade aldrig gjort uppror utan att vara ledda av intellektuella och akademiskt bildade personer. Det nya 1968 var att ledarna här var generaler utan trupper. Studenter vann knappast alls någon anslutning bland arbetare eller andra bredare skikt av befolkningen. Detta är vad Marcuse såg och förutsåg tydligare än andra.

Vad är ”vänster”? Man kanske kan urskilja tre punkter som traditionellt bidragit till att avgränsa ”vänstern”:

1. Framstegstron. Framstegstron hade vid mitten av 1700-talet börjat utformas som en systematisk historieteori. Den franske revolutionsmannen Condorcet formulerade 1794 sin berömda skiss ”Människoandens framsteg”. Hans syn vann acceptans i många läger. Även en tänkare som Hegel, Marx läromästare i unga år, utgick från framstegstanken. Att vara vänster och att vara ”progressiv” blev för 1968 års vänster samma sak.

Ändå fanns det oklarheter, sprickor i fasaden. I sin Socialismens utveckling från utopi till vetenskap skrev Friedrich Engels om den moderna utvecklingen:

Med det ständigt sjunkande antalet kapitalmagnater, som usurperar och monopoliserar alla fördelar av denna process, växer massan av elände, förtryck, slaveri, urartning, utsugning men också förbittringen hos den ständigt växande arbetarklassen.

Här ges intrycket att den moderna utvecklingen leder till att allting ständigt blir sämre. Det enda inslaget av framstegstro består i föreställningen att denna försämring i framtiden, när det socialistiska samhället väl genomförts, skall avlösas av förbättring. Framstegstron gäller inte den hittillsvarande historien utan den framtida.

Detta ger upphov till en ambivalens i den marxistiska inställningen till framstegstron. Den säger inte ”bättre och bättre dag för dag” utan ”sämre idag, bättre imorgon”. Dagens elände kan framstå som historisk-progressivt genom att leda till morgondagens välsignelser. Olika marxistiska teoretiker har därför i olika grad kunnat betona den pessimistiska eller optimistiska sidan av marxismen.

2.Jämlikhetsbejakandet. I franska revolutionens triad av ideal, ”frihet, jämlikhet och broderskap”, var det jämlikheten som hade den mest uppenbara vänsterkaraktären. Den som tydligare än någon annan gjort sig till talesman för jämlikhetstanken var Jean-Jacques Rousseau, bland annat i sin skrift ”Avhandling om ursprunget och orsakerna till ojämlikheten mellan människorna” 1750.

Rousseaus tänkande hade i mycket satt sin prägel på den revolutionära traditionen och inte minst spelat en viktig roll för Marx. Men Rousseau hade helt förnekat framstegstanken (åtminstone i den nämnda skriften). Civilisation och utveckling leder till ojämlikhet, det var hans tanke. Marx övertog den.

Den historiska utvecklingen leder till alltmer fördjupade klassklyftor, till en alltmer obarmhärtig ojämlikhet. Men motsättningen mellan jämlikhet och framsteg övervinns dialektiskt genom den socialistiska revolutionen. Den blir arvtagaren till alla mänsklighetens framsteg samtidigt som den upphäver människans exploatering av människan och skapar det klasslösa samhället.

I denna mening bejakar Marx och Engels jämlikheten som ett framtidsmål. Klassamhället ses samtidigt som oundvikligt under ett antal etapper som skall leda till det målet.

3. Traditionsförkastandet. ”Du passé fasons table rase!” (”Låt oss göra rent hus med det förflutna!”) heter det i Internationalen. Marx ger ofta uttryck för liknande känslor. Det förflutnas börda måste lyftas bort från de levandes axlar. Men samtidigt finns hos Marx och Engels en annan tanke enligt vilken proletariatet och den socialistiska revolutionen skall ta i arv mänsklighetens samlade kulturella erövringar.Det gäller, kunde man kanske säga med en hegeliansk formel, att upphäva men bevara.Motsättningen mellan dessa båda konceptioner kom tidigt att spela stor roll för kulturdiskussionen under Sovjetunionen när den så kallade ”proletkult”-tendensen med dess modernism bröts mot mer traditionalistiska uppfattningar.

Är vänstern och marxismen på väg tillbaka i politiken?

Efter 1989 försvann klassfrågorna för en tid ur blickfältet. Marknadsekonomin och demokratin gav lösningarna, liberala lösningar som föreföll göra de gamla vänster-höger-frågorna onödiga. Arbetarklassen hade också själv blivit onödig eftersom tillräcklig arbetskraft alltid kunde importeras.

Frågan om förhållandet mellan borgarklass och arbetarklass i varje särskilt land fördes av bordet. Det var ju det globala kapitalet det handlade om och den globala arbetskraften. Den faktiska arbetarklass som fanns kvar i de nationella eller provinsiella miljöerna (eller resterna av den) verkade dessbättre mogen för avskrivning, fördomsfull, rasistisk och sexistisk som den var.

Det var nu de unga, de välutbildade och de välavlönade som räknades. All politik handlade om dem, alla politiker rekryterades ur deras led. Därför togs alla med överraskning när den nya högerpopulismen dök upp – eller när den nya vänsterpopulismen dök upp ungefär samtidigt.

Båda ställde de folket mot eliterna. Båda väckte de frågor om vilka som vunnit och vilka som förlorat på globaliseringen.

För eliterna var vänsterpopulismen visserligen betydligt mindre farlig. En vänster som inte har stöd av Sovjetunionen eller annan realexisterande socialism kan knappast på allvar hota den rådande ordningen. Men den kan förändra debatten. Sammansmältningen av 68-vänster och nyliberalism, som präglade diskussionen efter 1989 är inte längre lika självklar.

Just för ögonblicket finns det dock ingen som riktigt kan säga åt vilket håll vinden blåser, vad som är antikverat och vad som är modernt. Visst, marxismen är död. Den var en 1800-talsideologi, fast förankrad i det tidiga industrisamhället. Men det är som jag har försökt påvisa aldrig den faktiska marxismen som har haft betydelse.

Det är inte vad Marx och Engels sagt som är viktigt utan deras roll som symboler och tecken. Som symboler och tecken kan de mycket väl komma tillbaka i en ny situation. Maktkampen – eller klasskampen? – kommer då att avgöra vad de kommer att beteckna.

Svante Nordin är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Mest lästa just nu

1) Kulturlivets tillrättaläggare av Johan Sundeen och Roger Blomgren

2) Jag vill tacka livet av Joel Halldorf

3) Davidsharpan i Norden av Martina Björk

4) På ständig jakt efter nya offer av Peter Luthersson

5) Skådespelssamhället visar upp sig av Gunilla Kindstrand

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...