VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Vänstern sviker när det gäller

Av Paulina Neuding

Antirasism, barns, kvinnors och arbetstagares rättigheter är fundamentet i vänsterns världsbild. Men de får ofta stå tillbaka inför idén om multikulturalism och storskalig migration som politiskt projekt.

Hösten 2013 gick ett märkligt litet demonstrationståg genom Biskopsgården i Göteborg. Lokaltidningen rapporterade senare om barnen från Dimvädergatans förskola som vandrat genom gatorna i en ”hjärtemarsch” tillsammans med sina fröknar för att protestera mot skottlossningarna och morden i området. Barnen hade bland annat pysslat ihop hjärtan som de hängde upp på bänkar och i lyktstolpar, och sjöng en sång om vänskap (Göteborg Direkt 11/10 2013).

Ändå fortsatte skjutningarna. Våren därpå skrev Göteborgs-Tidningen om en skottlossning som ägt rum på förskolans uteplats, och konstaterade att dagiset ”hamnat mitt i skottlinjen i gängkriget på Hisingen”.

Personalen skrev då ett öppet brev till gangstrarna, och vädjade till dem att sluta skjuta:

Våra barn kommer inte till förskolan, för att deras föräldrar är rädda. Och de är rädda för er. Och när barnen ändå kommer till förskolan vädjar föräldrarna till oss att hålla barnen inomhus. Våra barn kan inte gå i sin första skola, de hindras från att upptäcka världen och vara en del av samhället på grund av er (Expressen 15/4 2014.)

Inte heller dagispersonalens brev tycks ha påverkat gängen. En sommarnatt 2016 exploderade en sprängladdning i en lägenhet som ligger omedelbart vägg i vägg med förskolan. Åttaårige Yuusuf Warsame, en brittisk-somalisk pojke som var på besök hos släkt i Biskopsgården, dog av sina skador. Det visade sig att någon hade kastat in en skarpladdad handgranat genom fönstret.

Återigen intervjuades en anställd på dagiset i lokaltidningen:

Ännu har barnen inte börjat fråga om dådet, men det kommer förmodligen senare, säger Elvisa. Inte minst vid hämtningen i eftermiddag.
– Fem sex av familjerna som har barn här på skolan bor i huset, säger hon.
Dimvädersgatans förskola har hamnat mitt i händelsernas centrum under flera av de senaste årens våldsdåd.
– Det var inte längesedan de sköt någon där, säger Elvisa och pekar. Då fick vi skicka in alla barnen. Det är hemskt att säga, men vi börjar bli vana (Göteborg Direkt 22/8 2016).

Biskopsgården är inte det enda området i Sverige där gängvåldet blivit vardag, och där föräldrar berättar om att de tvekar att låta sina barn gå ut av rädsla för skottlossningar. Även på problemtyngda Malmvägen i Sollentuna är boende rädda att släppa ut barnen (DN 18/10 2016).

De senaste åren har det påståtts att vi tenderar att idealisera Sverige som det såg ut för några decennier sedan, och att det våld vi ser inte är något nytt fenomen. I just Sollentunas fall kan jag intyga att detta inte är normaltillståndet i kommunen – jag gick själv på Regnbågens förskola på Malmvägen som barn, och ingen skulle då tala om rädsla för skjutningar som något slags normaltillstånd.

Men för vänstern har bilden av samhällsutvecklingen plötsligt blivit en politisk prioritet. Samtidigt som gängvåldet har blivit en del av livet i svenska utanförskapsområden, har vänstern de senaste åren tagit strid för den så kallade ”Sverigebilden”. Särskilt bland våra grannländer har det spritts en uppfattning om att explosioner och skjutningar inte hör hemma i en skandinavisk välfärdsstat, och att Sverige således har fått problem utan motsvarighet i vår del av världen, och utan motsvarighet i vår egen historia. Donald Trumps famösa uttalande om Sverige under ett massmöte i Florida i februari 2017 gjorde Sverigebilden till en akut politisk prioritet, och inte bara för de politiker som ytterst bar ansvaret för utvecklingen.

Inom några dagar efter Trumps uttalande svarade regeringen Löfven bland annat med en pr-kampanji sociala medier, där ministrar lät sig citeras om att brottslighet och utanförskap i Sverige var ett mindre allvarligt problem än utländska medier och debatten på internetfora gav intryck av. Sverige hade inga ”no go-zoner”, utan i själva verket ”go go-zoner”, hette det bland annat i inlägg från Svenska institutet. Att blåljuspersonal under ett antal år vittnat om något annat, var inte en nyans som rymdes i kampanjen.

Hur viktig striden om landets image utomlands hade blivit framgick också under en interpellationsdebatt i riksdagen om Sverigebilden hösten 2017. Riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S) underströk att hon försökt ge en positiv bild av Malmö under ett besök i Wien, genom att helt sonika hävda att skjutningar inte drabbade allmänheten:

Jag bor i det område i Malmö där det kanske har varit flest skjutningar och berättade ärligt hur det har varit. Visst, det har varit många skjutningar. Men jag är inte ett dugg rädd. Jag cyklar överallt och kommer inte att sluta med det. Jag har inga livvakter. Skjutningarna har framförallt drabbat kriminella. Det är alltså gangstrar som skjuter varandra. Det är naturligtvis oroväckande i sig, men ingen i allmänheten har hittills drabbats.

Även flera medier engagerade sig för att korrigera bilden av Sverige – kanske huvudsakligen Dagens Nyheter, som systematiskt har ifrågasatt bevekelsegrunderna hos journalister och allmänhet som överhuvudtaget valt att uppmärksamma våldet.

Det är naturligtvis ingen slump att just frågan om brottsutvecklingen fått en sådan politisk laddning. Att delar av landet har kastats ut i svår social utsatthet är ett fenomen som inte går att förstå utan hänsyn till migrationen och den misslyckade integrationen. Områden som präglas av denna utsatthet har blivit grogrund för kriminalitet och en brutalitet i en omfattning som samhället varken förutsett eller har verktyg att hantera. Och det våld och den sociala oro som följt drabbar ytterst samhällets svagaste – som dagisbarnen som får ge sig ut på demonstrationståg i sina reflexvästar för att be gangstrar att sluta skjuta.

Det i sin tur väcker frågor om vad som äger företräde när olika ideal och värderingar kolliderar.

Antirasism, barns rätt, kvinnors rätt och arbetstagares rätt bildar givetvis fortfarande fundamentet i vänsterns världsbild. Men i praktiken får dessa värden påfallande ofta stå tillbaka inför idén om multikulturalismen och den storskaliga migrationen som politiskt projekt.

Antisemitismen i Sverige, och hur den tilltagit och bytt skepnad de senaste decennierna, är ett annat lackmuspapper om man vill förstå vilka värden som prioriteras av dagens svenska vänster. Jag började skriva om Malmös problem med antisemitism för tio år sedan, och blev snabbt varse de tabun som fanns i debatten. Det var förstås känt bland dem som granskat frågan att antisemitismen hade briserat till stor del på grund av invandringen till Malmö från Mellanöstern. Den chassidiske rabbinen Shneur Kesselman, som då hade blivit utsatt för ett hundratal antisemitiska incidenter, berättade för mig att förövarna i regel var män med rötterna i Mellanöstern (Expressen 16/4 2012).

Men om man som journalist påtalade problemen, förväntades man göra detta i framtidsoptimistisk anda, och utan nämnande av de processer som gjort att hatet dykt upp i sådan skala just i Malmö. Annars riskerade man att själv anklagas för rasism.

SVT:s Uppdrag granskning stod förmodligen för det största avslöjandet när man lät två journalister röra sig runt stan i kippa respektive davidsstjärna och spela in omgivningens reaktioner med dold kamera. De utsattes visserligen för glåpord som ”fucking jude” också i centrala Malmö. Men det var när journalisterna gick in i Rosengård på kvällen som de till slut tvingades att backa ut för att stämningen blivit för hotfull. Det visade sig senare att det hade gått ut sms-kedjor om att judar befann sig i grannskapet, och som uppmanade människor att kasta ägg från fönstren (SVT 21/1 2015).

Att ett helt bostadsområde på så vis spontant sluter sig samman för att hota och slänga ut människor av en viss etnicitet eller trosåskådning är för mig ett okänt fenomen i Sverige. Och det skedde i ett bostadsområde där en stor andel av de boende kommer från en del av världen där antisemitism är en naturlig del av det offentliga samtalet.

Men mot antisemitismen i Malmö fanns till synes bara en legitim reaktion, och det var att samlas i manifestationer för att fira Malmö som mångkulturell smältdegel. Snart sagt alla politiker som är ansvariga för situationen har nu deltagit i så kallade kippavandringar mot judars utsatthet – inklusive tidigare integrationsminister Erik Ullenhag (L) och Malmös tidigare kommunalrådsordförande, Ilmar Reepalu (S).

Tio år senare vet vi med säkerhet att kippavandringar och andra symbolmarkeringar mot antisemitism inte haft den effekt som många hade hoppats på. I samband med att USA:s regering meddelade att man flyttar sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem utbröt vilda protester i Malmö. En grupp på ett par hundra personer skanderade att man skulle ”skjuta judarna” och deklarerade en ”Intifada från Malmö”. Brandbomber hittades utanför judiska kapellet. Judiskt liv i staden äger fortsatt rum bakom skottsäkert glas. Ingenting tyder på att situationen har förbättrats.

Vilket väcker frågan: Vilken status har antirasism för dagens vänster?

Mordet på Fadime Sahindal 2002 inträffade när feminism hade blivit ett modeord i hela det politiska etablissemanget i Sverige. Boken Fittstim hade kommit ut tre år tidigare och skakat om debatten. Men att tala om hur klankulturens logik kunde förmå en familj att besluta att en dotter skulle avrättas för att läka familjens skadade heder, var tabu i svensk samhällsdebatt. Ett antal debattörer till vänster fortsatte att göra gällande att något dylikt lika gärna kunde drabba svenska tjejer. Sociologen Masoud Kamali, som senare skulle utses av dåvarande integrationsminister Mona Sahlin till ansvarig för utredningen om Makt, integration och strukturell diskriminering, påstod i ett famöst uttalande att invandrartjejer ofta ljög om förtryck för att få egna lägenheter.

Vilket väckte frågan: Vilken status har feminism och kvinnors rätt för vänstern?

Och vilken status har kvinnors rätt till en säker arbetsmiljö?

Sommaren 2015 skrev jag en artikelserie i Svenska Dagbladet om det som kommit att kallas ”stök” på svenska bibliotek. Det visade sig när jag intervjuade bibliotekarier, slog i artikelarkiv och gick igenom så kallade incidentrapporter från bibliotekspersonal i Stockholm, att det rörde sig om ett omfattande fenomen: Bibliotek ligger ofta centralt, barnavdelningarna har soffor som man kan hänga i, det är varmt, det är gratis, och det är dessutom lokaler där man syns och hörs och således kan dominera och kuva sin omgivning. Jag fann ett stort antal bibliotek som fått anlita väktare, utrusta personalen med larm eller till och med stänga periodvis för att komma till rätta särskilt med hotfulla ungdomsgäng (SvD 6/6 2016).

Visserligen har biblioteken problem också med psykiskt sjuka, förvirrade äldre och missbrukare. Men det var också uppenbart att i de fall som problemen gått överstyr och bibliotek tvingats stänga, rörde det sig nästan uteslutande om just ungdomsgäng. Och det dök upp i, eller direkt anslutning till, det vi kallar socialt utsatta områden.

Därför blev frågan om biblioteksstök genast politiskt kontroversiell. Biblioteken är en kvinnodominerad bransch, och nog hade man kunnat vänta sig att vänstern skulle engagera sig för dessa kvinnors rätt till en trygg arbetsmiljö. Istället valde breda delar av vänstern att förminska problemet, och till och med uttrycka förståelse för dem som ägnade sig åt trakasserier. Roger Mogert, dåvarande kulturborgarråd i Stockholm (S) skrev i en uppmärksammad artikel i SvD:

[Det gör mig] så ont att tvingas lyssna på en så fördummande biblioteksdebatt. En debatt som bedrivs av konservativa debattörer – en del av dem bristfälligt maskerade som liberaler – i syfte att omvandla biblioteket till ett mausoleum över boken och därmed samtidigt driva ut sådana som jag från templet. Vi som är ovärdiga, som inte har läsandet med oss hemifrån, ska inte göra oss besvär. Enligt dem ska biblioteket vara ett rum för de redan frälsta att tillbe boken.
Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt. Stöket på biblioteket blir på så vis mest ett slagträ mot Den Andre (11/10 2017).

Mot detta kan man ställa en ung, kvinnlig bibliotekarie som jag talade med i Västerås. Hon möter kriminella på jobbet när de kommer in och tar över lokalerna. Hon berättade för mig att gängen skrämmer henne:

”Även de dagar när de här gängen inte kommer hit går man och är spänd över att de ska dyka upp.”

Samtidigt gicktidningen Arbetet så långt att den påstod att det saknades täckning för att tala om aggressiva gäng på bibliotek, bland annat genom att framhålla att en stor andel av arbetsgivarna inte såg några större problem. Så skrev alltså LO:s tidning – tidigare LO-tidningen innan den bytte namn 2012 – vars fokus är den anställdes rätt, och som genom åren särskilt fokuserat på kvinnliga anställda.

Sammanfattningsvis – jag tvivlar inte på att man inom vänstern känner innerligt starkt för en lång rad frågor. Den svages rätt. Minoriteters rätt. Konstnärers rätt att provocera. Men följer man några av 2000-talets mest uppslitande politiska debatter blir det tydligt att dessa hänsyn ständigt tillåts överskuggas av frågan om migration och multikulturalism.

När polisen hittade tomhylsor på uteplatsen hos Dimvädergatans förskola, berättade två fröknar för Göteborgs-Posten att ett barn föreslagit att de som sköt kanske bodde längre bort och inte hade sett alla hjärtan (20/4 2014). Det goda hemmet känner inga styvbarn, hette det i Per Albin Hanssons folkhemstal. Men vad ska man ens kalla de barn som måste lära sig att förhålla sig till skjutningar redan på dagis?

Paulina Neuding är Europaredaktör för nättidskriften Quillette.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Friheten står på spel av Erik Helmerson

3) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

4) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

5) Den största tomheten av Joel Halldorf

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Tro inte på spöken av Håkan Lindgren

2) I väntan på barbarerna av Erik W Larsson

3) Tecken i tiden? av Svante Nordin

4) Högerpopulistisk tsunami väntar av Mauricio Rojas

5) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...