VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Ekon av det förgångna

Av Maria Engqvist

Den ryska poeten Maria Stepanovas Minnen av minnet är ett mångordigt men ändå imponerande prosaverk.

Maria Stepanova (f. 1972) brukar beskrivas som en av de främsta ryska poeterna av idag, hon har hittills utkommit med nio diktsamlingar. Hennes poesi finns översatt till ett flertal språk, dock ännu ej till svenska. Dessutom är hon essäist och chefredaktör för den kulturellt djuplodande internettidskriften Colta.ru, som behandlar litteratur, konst och musik, och där skribenterna har möjlighet att publicera sig något friare från statligt överinseende.

Minnen, rester och ekon ur det förgångna utgör centrala teman i Maria Stepanovas konstnärskap. Medan många poeter i 1990-talets Ryssland använde sig av fri vers, eller påverkades av det som i USA kallats för ”language poetry”, har Stepanova i sina tidiga diktsamlingar använt sig av mer klassisk metrik – exempelvis har hon skrivit sonetter. I hennes poesi löses dåtid, nutid och framtid upp och smälter samman till ett gemensamt tidlöst utrymme där minnen, historiska händelser, litteratur och intryck fritt kan kommunicera med varandra.

Detta är också särskilt tydligt i Stepanovas senaste diktsamling Spolia från 2015, där hon låter orden sönderdelas i sina själva beståndsdelar; hon förser därmed också läsaren med många och flertydiga betydelsenivåer. Diktsamlingens titel, latinets spolia, betyder byggsten som återanvänts i syfte att skapa en helt ny konstruktion. Denna information bör läsaren ha med sig för att inte finna det nyligen utkomna prosaverket Minnen av minnet (Nirstedt/litteratur, översättning Nils Håkanson) alltför fragmentariskt. I sin första ”romans” som hon kallar verket – en genrebestämning typisk för Stepanova, spetsfundig och mångbottnad – broderar hon ut resterna av sin släkts historia, en process som enligt hennes egen utsago pågått nästan hela livet.

Minnen av minnet tar sin början i faster Galjas lägenhet och i den röra av tillhörigheter som författarens släkting har lämnat efter sig. I tomrummet efter en människas död uppstår ett akut behov av en metod för att hantera minnena, liksom själva minnesprocessen; det är just också metoden som står för det genomgripande narrativet i verket. Precis som i diktsamlingen Spolia formulerar Stepanova sin egen minnesestetik i ett slags litterär realtid.

Både det rakt ryska liksom det judiska förhållandet till minne, historia och historieskrivning är komplext och förknippat med stort tungsinne, där historiska och personliga trauman flyter samman – de är olika sidor av samma mynt. Stepanovas hela ansats i romansen, ansvaret att minnas, är också en typisk exponent för ett judiskt intellektuellt arv. Därför är det helt följdriktigt att författaren kontinuerligt skapar en intertextuell förening mellan sin internationellt färgade rysk-judiska släkthistoria och ett antal namnkunniga västerländska, judiska och ryska författare och tänkare, fast här i prosans större format. Den urgamla judiska vittnes- och minnestraditionen med sin rot i Gamla testamentets femte Mosebok löper parallellt (ibland osynligt, ibland övertydligt) längs hela boken.

Det hemska och vedervärdiga är en del av vår existens, det är inte möjligt att helt radera, men om minnet självt inte talar om det som varit så gör något annat det – ett brev, ett fotografi, en docka, ett arkiv, en målning, en kyrkogård, en dagbok, ett kvitto eller en papperslapp. I det moderna Ryssland finns ett sedan länge mycket uppdämt behov av att sätta ord på just de mikrohistoriska skeendena, och om författare som Valam Sjalamov, Aleksandr Solzjenitsyn och Svetlana Aleksijevitj är de främsta skildrarna av den breda sovjetiska kulturens minnen och inre liv, gör möjligen Maria Stepanova här anspråk på att bli en av den rysk-judiska kulturens skildrare under 2000-talet.

Det har sagts att en bok som Minnen av minnet inte tidigare har skådats i Ryssland, och det bör samtidigt påpekas att författaren befinner sig mycket långt från västvärldens ofta navelskådande autofiktion. Kringsyntheten och uppslagsrikedomen i Stepanovas romans är enastående; den är proppfull av subtila referenser, analogier, underdrifter, ironier och metaforer. Den är ständigt teoretiskt reflekterande.

Maria Stepanova är starkt influerad av författare som W G Sebald, Marianne Hirsch och Susan Sontag (för att bara nämna några), men förmodligen är det med poeten Osip Mandelstams öde och konst som hon särskilt harmoniserar med. Jämte uppfattningen om det judiska som något exotiskt och spännande i det då tsartida Ryssland finns där också en särdeles grov antisemitistisk tradition, som har nedärvts i generationer och i högsta grad lever och existerar i dagens Ryssland. Reaktionen på den vardagliga antisemitismen blir därför heller inte rabiat ilska eller vansinnig indignation, utan den betraktas snarare som ett otrevligt inslag som alltid har existerat och som man måste lära sig att leva med. Alternativet är att emigrera till väst eller göra aliyah, flytta till Israel.

Verkets struktur är ganska okonventionell, och följer snarare författarens egen inre minneslogik än någon yttre direkt identifierbar sådan. Som yrkesskadad slavist kan jag inte låta bli att reta mig något på romansens virriga upplägg. Samtidigt är det mycket svårt att inte sugas med in i minnenas fragmentariska universum och beröras av de stundtals mycket personliga mikrohistoriska skeendena. Läsaren får följa med in i Maria Stepanovas egen romans med text och material. I detta sammanhang går det också att följa tankens spår till Susan Sontags essä ”Mind as Passion” över författaren Elias Cannetti från 1980, som väl beskriver just det fenomen där tankens och hjärtats rörelse hos författaren sammanfaller, och därigenom väcker läsarens sympati.

Stepanovas lättsamma och inbjudande prosa kontra ryskans arkaismer och starka formbundenhet ger i originalspråk i förstone ett visst intryck av pladdrighet. Men som Maxim Grigoriev skriver i efterordet till Minnen av minnet är språket hos Stepanova ”ett levande tal, inte en antik marmorinskription vars uppgift är att förr eller senare förvandlas till sin egen pastisch”. I Nils Håkansons lysande översättning blir denna kontrast av förklarliga skäl inte lika skarp; på så vis blir förmodligen också den svenska Minnen av minnet avsevärt mer följsam än sin ryska källtext.

Som många ryska författare före henne är Maria Stepanova ytterst mångordig, och under läsningen får jag understundom intrycket av att jag befinner mig i en evig medvetandeström som aldrig stängs av. Är detta ännu en sida av den ryska maximalismen? Kunde hon inte ha varit mer koncis? Eller var det just precis detta utrymme som behövs, varken mer eller mindre? Denna förunderliga och medryckande text (som något stereotypt redan har beskrivits som ”oavslutad”) är sprungen ur en kultur där språket och litteraturen har ett egenvärde, och målet är att upphöja de andliga värdena. Minnen av minnet erbjuder ett ordentligt intellektuellt tuggmotstånd men är också ett imponerande konstverk.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Lär av historien av Håkan Lindgren

4) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

5) Bildsättarnas epok av Adam Cwejman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Samma sak men bättre av Lars-Håkan Svensson

2) Med EU för handel eller smartare hus? av PJ Anders Linder

3) Till liberalismens försvar av Susanne Birgersson

4) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

5) En kapitulation av Mats Bergstrand

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...