VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Vetenskapen som vapen

Av Bengt E Y Svensson

Vetenskapens roll i kalla krigets rymdtävlan och kärnvapenkapprustning är välkänd. Ett stort antal böcker har redan skrivits för att belysa kalla kriget ur denna synvinkel.

När jag tog mig an uppgiften att recensera Freedom’sLaboratory trodde jag nog att denna bok var ytterligare en i denna långa rad. Men Audra Wolfes bok handlar inte i första hand om vad vetenskapens resultat betydde för stormakternas tvekamp. Istället är bokens huvudtema den roll vetenskapen spelade inom kalla krigets kulturdiplomati.

Kulturdiplomatin var en del i den psykologiska krigföringen. Den innebar, kort uttryckt, att med kulturen som redskap övertyga motparten om det egna samhällssystemets förträfflighet. Mycket kunde då räknas in i begreppet ”kultur”, alltifrån konsumentupplysning över propagandistiska radiosändningar och konsertturnéer till hur man behandlade sina egna medborgare. Båda stormakterna, Sovjet och USA, spelade på hela denna klaviatur.

Wolfe är frilansande historiker, författare och redaktör. Liksom de flesta historiker sätter hon början av kalla kriget till ungefär 1947, dess slut till 1989. Hon har redan tidigare skrivit en bok med en mer konventionell infallsvinkel på vetenskapens roll i utvecklingen av vapentekniken. Och även om Freedom’sLaboratory också tar upp sådana frågor, så är dess fokus ett annat. Boken vill belysa vetenskapens medverkan i och betydelse för den mer eller mindre raffinerade psykologiska krigföringen som bedrevs framförallt under 1950- och 60-talen. Kunde någondera parten vinna proselyter genom att visa att dess vetenskap är mer framgångsrik än motpartens?

Wolfe har ägnat stor möda åt arkivstudier, särskilt i amerikanska arkiv. Detta ger hennes skildring en slagsida mot amerikanska förhållanden. Hon vinnlägger sig dock om att betrakta situationen även från det sovjetiska hållet. Hennes huvudfrågor är: Vilka organisationer, myndigheter och individer var de mest betydelsefulla spelarna i denna psykologiska krigföring? Vad motiverade dem till att spela de roller som de spelade? Hur framgångsrika var de? Finns det inneboende motsättningar i deras agerande?

När jag skall redovisa Wolfes framställning möter mig som vanligt svårigheten att på svenska korrekt återge betydelsen av engelskans ”science”: Skall det förstås som enbart naturvetenskap, eller skall det antas innefatta ett större område av vetenskapen? Wolfe tillåter sig i varje fall att i begreppet ”science” räkna in åtminstone sådana forskningsgrenar som antropologi och sociologi.

USA hade efter andra världskriget ett försprång i förhållande till Sovjet inom framförallt de mer tekniskt inriktade vetenskaperna. Amerikanerna hade ju haft stora framgångar med att utveckla vapentekniker som radar och kärnvapen. Framgångarna på dessa områden ledde till en närmast övermodig inställning från USA:s sida. ”Vi kan minsann åstadkomma vad vi förutsätter oss”, var den rådande uppfattningen. Och ingen annan kan göra det, i varje fall inte så snabbt eller så bra.

Chockerna kom dock, den ena efter den andra. Sovjets första kärnvapensprängning 1949 visade med önskvärd tydlighet att ryssarna kunde utveckla kärnbomben och därtill mycket snabbare än vad amerikanerna förutsett. Efter Sputnikuppskjutningen 1957 blev det smärtsamt uppenbart att Sovjetunionen också kunde utveckla raketteknik och annan nödvändig förmåga för att behärska rymden.

Denna utveckling födde eftertankar. Var verkligen det amerikanska sättet att stödja vetenskap det bästa? Detta system var före kriget baserat på största möjliga vetenskapliga frihet och minsta möjliga inblandning från statligt håll. De amerikanska erfarenheterna var även goda från krigets Manhattanprojekt för utveckling av kärnvapen. De ”fria” forskarna, som före kriget hade sysslat med ”ren” grundforskning vid de mestadels icke-statliga universiteten, kunde snabbt mobiliseras för att åstadkomma närmast stordåd. Skulle USA fortsätta på denna väg eller skulle man mera börja efterlikna det sovjetiska systemet med dess totala statliga styrning?

Valet blev en strategi för efterkrigstidens amerikanska forskningssystem som i hög grad byggde på erfarenheterna från världskriget. Det innebar frikostigt statligt stöd till den ”fria” grundforskningen vid universiteten, kompletterad med stora, specialinriktade forskningslaboratorier. Systemet kunde också förlita sig på rikligt stöd från privata forskningsfinansiärer som Fordstiftelsen och Rockefellerstiftelsen. Samtidigt kunde staten på olika sätt knyta dessa ”fria” forskare till försvarsindustrin som komplement till alla de mera ”tillämpade” forskare som anställdes där.

Sedan gällde det också att övertyga sig själv, sina bundsförvanter – och helst också så många av de obundna staterna som möjligt – om förtjänsterna inte bara med det amerikanska sättet att organisera forskningen utan överhuvud hela det amerikanska sättet att leva. Därav den stora satsningen från USA:s sida på kulturdiplomati. Man ville att på alla möjliga sätt framhålla fördelarna med ”the America way of life”. Det blev fråga om att visa hur så lite statlig styrning som möjligt, kännetecknande för en fri demokratisk stat, hängde nära ihop med hur man framgångsrikt bedrev vetenskap. Samtidigt ville man i sin propaganda så mycket som möjligt få det sovjetiska systemet att framstå i dålig dager.

Ett avskräckande exempel på hur snett det helt statsstyrda sovjetiska systemet kunde gå var den så kallade Lysenkoaffären. Lysenko var agronomen som lyckades övertyga Stalin och den sovjetiska vetenskapsakademin att den i väst gällande uppfattningen inom ärftlighetsläran var ett borgerligt, idealistiskt, icke-verklighetsanknutet påfund. Dess idéer om att ärftligheten sitter i bestämda enheter, kromosomer, förkastades av Lysenko. Sådana idéer måste vika för den rätta marxistiska läran att egenskaper hos hela individen – inbegripet hur individen samspelade med sin omgivning – var betydelsefulla för dess avkomma. I det sovjetiska systemet kunde man då resolut rensa ut alla forskare som hade en annan uppfattning. Någon vetenskapens frihet fanns det inte plats för i det totalitära sovjetiska systemet. Wolfe poängterar dock att senare tiders historiska forskning har visat att utrensningen bland genetikerna nog inte var värre än inom de flesta andra forskningsgrenar; likvideringen av genetiker var även den mer ett utslag av Stalins utrensningsmani än av vilken vetenskaplig ståndpunkt de utrensade hade intagit. Att Lysenkos idéer var pseudovetenskap gick naturligtvis så småningom upp också för de sovjetiska makthavarna.

Om man nu i USA vill framställa sig som beskyddare av den vetenskapliga friheten så måste man ju också på hemmaplan visa tolerans för oliktänkande. Med det var det nog lite si och så. Särskilt framträdande var jakten på inhemska kommunistsympatisörer under framförallt inledningen av kalla kriget. Inte gick det heller att släppa in utlänningar som visat sympatier för det sovjetiska systemet. Också i rätt sen tid fick man ju, för att som främmande statsmedborgare kunna komma in i USA, fylla i ett formulär, där en av frågorna var (fritt citerat ur minnet): Är du eller har du någonsin varit medlem i någon kommunistorganisation?

Wolfe tar upp flera aspekter på hur hela denna situation hanterades såväl på individ- som på organisationsnivå. Låt mig ta organisationerna först.

Det statliga organ som har huvudansvaret för USA:s reguljära diplomatiska verksamhet utomlands är självfallet dess utrikesdepartement, State Department. FBI, Federal Bureau of Investigation, har inhemsk underrättelse- och säkerhetstjänst på sin agenda. FBI står under det amerikanska justitiedepartementet. Inte minst var det FBI:s uppgift under kalla kriget att noga hålla reda på alla forskare som man misstänkte för kommunistsympatier. En tredje, viktig spelare är CIA, Central Intelligence Agency, som är den amerikanska statsapparatens organ för utländsk underrättelseverksamhet och med beslutsvägar mera direkt knutna till Vita huset. Vid sidan av ”normal” underrättelseverksamhet bedriver CIA också (oftast förtäckt) inblandning i andra staters inre angelägenheter.

En poängen för Wolfe är nu att dessa organ under kalla kriget (och förmodligen även fortfarande!) inte alltid varit medvetna om vad de andra hade för sig. Till exempel kunde forskare som fanns på FBI:s lista över suspekta eller opålitliga individer få öppet eller förtäckt stöd från CIA för att tjäna som kulturdiplomater eller som underrättelsekällor utomlands.

Hur klarade individerna då av att hantera den dubbelroll man kom att spela? För en dubbelroll var det. Dels kritiserade man det amerikanska systemet inifrån för att det inte alls var så ”fritt” som det utgav sig för (och kunde då hamna i FBI:s rullor). Dels skapade man sig ett gott förtroende hos till exempel CIA genom att, inom- eller utomlands, befrämja en positiv syn på USA som frihetens hemvist på jorden.

Wolfes svar på frågan är, mycket kortfattat, att de flesta forskare i den situationen inte upplevde någon motsättning. I bägge dessa roller ansåg de sig nämligen styrda av ideal om vetenskapens politiska oberoende, något som de – med rätta – ansåg var nödvändigt för att kunna bedriva ”fri” forskning.

Mer ingående pekar hon på flera förklaringar till hur forskarna kunde klara dubbelspelet. För det första var de oftast inte medvetna om hur de olika myndigheterna såg på vad de höll på med. Inte heller visste de alltid varifrån det finansiella stödet för deras verksamhet kom. Ofta var de nog också vad jag skulle kalla politiskt naiva, om än på hög nivå (Wolfe använder själv inte ordet ”naiv”). De upplevde sig alltid först och främst som företrädare för Vetenskapen med stort V, utan att anse sig vara ”befläckade” av några politiska biavsikter.

Det är svårt för en icke-historiker och icke-statsvetare som undertecknad att helt bedöma rimligheten i Wolfes slutsatser. Men välskriven, avslöjande och tankeväckande är i alla fall hennes bok.

Mest lästa just nu

1) Arketypen i Staffanstorp av Malcom Kyeyune

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Inte att lita på av Axel Odelberg

4) Friheten står på spel av Erik Helmerson

5) Manssamhället av Ulrika Carlsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Tankar som slinkor av Carl Rudbeck

2) En annan del av Förintelsen av Helena Lindskog

3) Hög vantrivselfaktor av Martin Lagerholm

4) Omsluten av en diktatur av Ulf Lindström

5) När vi talar om principer av Wilhelm Behrman

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...