VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Manager med monarkiska manér

Av Ninna Rösiö

Den nya Macronbiografin, Le Tueur et le Poète (Mördaren och Poeten), är, enligt förlagets baksidestext, skriven av två ”garvade politiska journalister”, Nicolas Domenach och Maurice Szafran. Länge undrade dessa författare vem som till sist skulle lyckas vända upp och ner på fransk politik.

Föga anade de att det skulle bli en ung man, som visserligen börjat låta tala om sig som lovande, men som enligt all vedertagen visdom behövde arbeta länge än i vingården. Szafran var den som först började tro på Emmanuel Macrons möjligheter att vinna presidentvalet 2017, medan Domenach hade befunnit sig för nära inpå François Hollande och dennes klan för att kunna se klart. Mot slutet av sitt arbete med boken fick de en intervju med president Macron. Det var precis innan Gula västarna dök upp på scenen, varför fokus ligger på annat. Intressant är läsningen ändå, om än bitvis i pratigaste laget, då de båda medieveteranerna inte har kunnat hålla sig ifrån ideliga blinkningar – sidledes – men också bakåt i tiden till gångna storheter som general de Gaulle och François Mitterrand.

Bokens titel syftar på hur Emmanuel Macron har avrättat de traditionella partierna med sällsynt okänslighet – ja, brutalitet. Hur han länge dolde sin brist på försynthet och respekt för det politiska etablissemanget och dess spelregler bakom en troskyldig uppsyn och ett vinnande sätt. Skulle man döma av hans konfirmandutseende, ägde han en själ lika blomlik som någonsin poeten Charles Péguy, vars dikter han älskar. Uppenbarligen hindrade inte poesiläsning eller egna försök i genren honom från att även lära sig politikens alla versmått utan och innan. Under studietiden vid Sciences Politiques assisterade han den protestantiske filosofen Paul Ricœur, av vilken han enligt egen utsago drog stor lärdom. I dennes lära ingår att aldrig ge efter för lättfunna emotioner eller för vad som sägs, och att inte stänga in sig i en teori som inte håller för konfrontationen med verkligheten. Denna permanenta instabilitet, flackandet mellan teori och verklighet har också enligt en tidigare biograf, Cécile Amar, starkt präglat Macron.

Enligt Domenach och Szafran kan det dock nog lika väl ha varit i jesuitgymnasiet hemma i Amiens som han tillägnat sig förmågan att inte bara dölja sina avsikter, utan att också i sann jesuitanda omfatta allting och dess motsats, att varken vara för eller emot någon ståndpunkt. Ungefär som en protestants vacklande mellan ”å ena sidan och å andra sidan” vore alltså också det mest katolska. De betecknar Macron som ett OPO: ett Oidentifierbart Politiskt Objekt. Men ett som trots sin ovilja att identifiera sig till vare sig höger eller vänster, under sin tidiga bana ändå bara kunde tänka sig att tjäna vänsterpolitiker. Han växte ändå upp med föräldrar som kom ur lägre medelklass. Han nobbade konsekvent alla jobberbjudanden från den politiska center-högern, utan att för den skull bli partigängare hos socialisterna (Parti Socialiste, PS). När han i början av sin karriär förgäves försökte forcera PS slutna fästning med alla dess koder, lojalitets-och solidaritetskrav tappade han snart tålamodet och övergav den långa, mödosamma vägen mot ett deputerademandat. Partikulturen passade inte hans behov av frihet och oberoende.

Istället arbetade han efter studier vid Sciences Po(litiques) och ENA (École Nationale d’Administration) några år i Banque Rothschild. Där tjänade han ihop tillräckligt med kommissioner för att skaffa sig en ”krigskassa” för de personliga äventyr som väntade. Redan då hade han hunnit spinna sig ett imponerande nätverk av äldre framgångs- och inflytelserika mentorer. Det var män som garanterat inte konkurrerade med honom utan som hade karriären i stort sett bakom sig. Genomgående typiska intellektuella – också till höger – som antingen hade lyckats i affärer, inom medier, eller i politiken. Män som Jacques Attali och Alain Minc, båda politiska gurus och presidentrådgivare, uppmuntrade och hjälpte honom vidare, den ene till en plats i sin ekonomiska kommission under Sarkozy, den andre in i Banque Rothschild. Attali rekommenderade honom också till president Hollandes rådgivare i Élyséepalatset.

Redan under sin första tid som Hollandemedarbetare såg Macron presidentens avskärmning från de ekonomiska realiteterna, hur presidenten tvingades avstå från att införa en marginalskatt på 75 procent, ett tilltag som Macron för sin del ansåg skulle göra Frankrike till ”ett Kuba utan sol”.

Detta och andra olyckliga tabbar som dränerade Hollande på auktoritet och presidentmakten på kraft öppnade Macrons ögon för hur en katastrofal Le Pen-seger faktiskt närmade sig. Han blev övertygad om att president Hollande omöjligt kunde stå emot Marine Le Pen i nästa presidentval. Då Macron dessutom som Elyséepalatsets biträdande generalsekreterare förbigicks när en ordinarie skulle utses, sa han upp sig och startade eget i datakonsultbranschen.

Det dröjde emellertid inte länge innan Hollande hade lockat honom tillbaka med en regeringspost. I och med en tvärvändning från den starkt vänsterbetonade ekonomiska politiken fick nu Macron utarbeta reformer i liberaliserande riktning. Dessa attackerades av rebeller på partiets vänsterflygel som hotade rösta emot och därmed underminera Hollandes ställning också inifrån. Hans LoiMacron, som innebar liberalisering av distributionsled, persontransporter och fria yrken, verkade till en början få med sig också fronderande socialister, men succén det skulle innebära att få igenom lagen uteblev när premiärministern Manuel Valls istället drev igenom den som dekret i ett impopulärt snabbförfarande över parlamentarikernas huvuden, enligt Macron för att Valls missunnade honom en seger i Nationalförsamlingen. Insikten om att hans egna motarbetade honom fick Macron att fatta ett avgörande beslut för egen del.

Men den förödmjukelsen var knappast den enda Macron fick utstå. Kort därpå fråntogs han av presidenten själv den viktiga arbetsmarknadsdelen i reformpaketets andra del. Det blev droppen som definitivt fick bägaren att rinna över, efter att han också blivit förbigången angående posten som ny arbetsmarknadsminister. Det var dags att utveckla den killer instinct som författarna syftar på i sin titel för att sätta det utdömda Socialistpartiet ur spel inför det kommande presidentvalet.

Nu hade han kurage nog att bilda en egen rörelse och döpa den till En Marche – ”På Gång” – en tanke som såg ut som en händelse: EM, hans egna initialer? Till en början sade Macron till Hollande att hans ”lilla” rörelse skulle hjälpa ”oss” att vinna valet 2017. Vad han inte sade, var att det var han själv som tänkte ställa upp.

Han hade ju sett att höger-vänsterklyftan förlorade i relevans när de egna obstruerade regeringens förslag medan oppositionen samtidigt röstade emot något den egentligen förordade. Han visste också att de flesta socialister inte längre bekände sig till en statsstyrd ekonomi, trots att det officiellt för vänstern fortfarande var den enda tänkbara.

Via internet och med operation dörrknackning – ungefärligen efter Obamas metod – värvades i flygande fläng från sommaren 2016, då rörelsen lanserades, och fram till dess att han i december det året ”kom ut” med sin kandidatur till presidentposten, 15 000 anhängare. Ungefär i den vevan meddelade Hollande att han inte avsåg ställa upp till omval.

Under dessa sex månader lyckades Macron med En Marche! entusiasmera inte bara yngre och medelålders start-up- och egenföretagare, utan även äldre väljare ur de gamla partierna. I mässlokalen Porte de Versailles, där han tillkännagav sin presidentkandidatur, etablerade han en kommunikation med de elektrifierade anhängarna, som hälsade honom med ett jubel som tydde på att ett under hade skett. Han tackade dem med armarna sträckta rakt upp, likt en annan frälsare.

Det var som om all rädsla hade övergivit honom. Var det gränsöverskridandet och normbrytandet i att ha erövrat sitt livs kärlek, Brigitte, den mycket äldre kvinnan, hans lärarinna till på köpet, som hade gjort honom så djärv? Det antyder i alla fall författarna i sitt kapitel om ”Henne”.

Att Macron inte bara var en sol som gick upp för att snart gå ner som en pannkaka, kunde man kanske missa i och med att det rådde ett sådant tomrum i toppen, samtidigt som han inte passade in i gängse mallar. Men de som i detta vakuum såg ett hopp hälsade honom med jubel som sin nye ledare. Medan han av vissa beskrevs som ”befriad från onödiga känslor” när det gällde att slå till, framhöll andra hans ”snällhet”. ”Särskilt gentemot vaktmästare”, kom det sarkastiskt från dem som avskydde både hans odrägliga självsäkerhet och hans vänligt kamratliga sätt att sätta sig på dem.

Macron hade alltså varken tänkt sig att bli ännu en av otaliga fraktionsbildare inom socialistpartiet eller någon liten frondör. Han var ute efter högsta chefskapet fullt och helt, varken mer eller mindre. Det kanske mest atypiska hos honom: hans oförvägna, respektlösa – ja, vanvördiga attityd till den högsta makten. Han hade kunnat citera Napoleon: ”jag fann en kungakrona i rännstenen. Det var bara för mig att böja mig ner och plocka upp den”. Eller som författarna uttryckt det: ”Emmanuel Macron bedrog ingen. Liksom 1958 (de Gaulles återkomst) hade makten upphört att fungera, den existerade inte.”

Är det då berättigat att kalla Macron mördare? Det såg ut som att han på Brutus vis stack dolken i ryggen på sin välgörare, Hollande. Men lika mycket, menar författarna, hade Hollande bäddat för sitt eget nederlag och själv orsakat partiets förfall. Han förlorade kontakten med verkligheten och blev till synes blind och döv för hur illa ute han och hans parti var; något som förvånar hos en som enhälligt av journalistkåren betraktades som ”landets bästa politiska kommentator”. I alla fall reagerade han inte på de tydligaste varningssignaler. Det tycktes som om Hollandes handlingsförlamning kom sig inte av en oförmåga att se, utan en vilja att inte se. Ett häpnadsväckande uttalande kan tyda på det: ”Vilken tur att boken av Davet och Lhomme kom, annars hade jag varit tvungen att ställa upp igen!” Den intervjubok som Hollande syftade på hade orsakat skandal, den var fylld av lösmynta förtroenden som han kanske trodde uppfattades som off the record, bland annat ”skrytet” om att ha utövat det hemliga president-prerogativet att beordra utomrättsliga avrättningar i nationens intresse. Dödsdrift, således, som en hypotetisk förklaring till den märkliga blindheten ifråga om Macron.

Men kan man – med Macrons slogan ”och på samma gång” – förena progressivt och konservativt, jämlikt och arrogant? Är det inte ”och på samma gång” bara ett listigt sätt att sockra nyliberalismens beska piller? Och skulle inte den egentliga avsikten ha varit, också den skickligt dold, att inte bara omintetgöra vänstern utan också krossa högern? Det har Macron aldrig själv gett minsta uttryck för, men man är benägen att instämma med författarna i att det kan förklara hans val av högerns, Les Républicains, framtidshopp Edouard Philippe som premiärminister. Söndra och härska. Varför föreslog han annars inte en regelrätt pakt med högern? Vem kan å andra sidan klandra honom för att inte ha gjort det, när det i efterdyningarna av den präktiga skandalen kring att François Fillon hade avlönat familjemedlemmar på statens bekostnad, presidentvalsvåren 2017 verkade så lätt att plocka upp inte bara besvikna Fillonväljare utan även LR-nestorn Alain Juppés anhängare? Åtskilliga sympatisörer till bägge dessa avhoppade kandidater gick verkligen också över till Macron, också i valet till Nationalförsamlingen sommaren 2017.

När Hollande anklagar honom för att gå arbetsgivarnas ärenden, ligger det något i det i så måtto att Macron verkligen inte ägnar facket mycken uppmärksamhet, och inte några andra intermediära samhällsinstitutioner heller för den delen. Men när det gäller Jean-Luc Mélenchon på yttersta vänsterkanten som beskyller honom för att ha gjort gemensam sak med extremhögern, och Marine Le Pen som hävdar att han underblåser yttersta vänstern, ligger sanningen antagligen någonstans mittemellan. Alain Minc har rimligen en poäng när han säger att Macron först och främst är blairist.

Sista ordet bör kanske ändå gå till Bertrand Delanoë, Paris tidigare borgmästare, som efter att ha anförtrott Macron hur mycket han påminde honom om Mitterrand – tillade: ”Utom på en punkt”…

”Jaså, vilken då?” undrade Macron lätt smickrad.

”Ni står till höger!”

Ja, så kan man förstås också beteckna någon som inte är det minsta förtrogen med vare sig Marx, Engels, Lenin, Trotskij eller Mao – för att inte tala om Jaurès och Blum.

Den rituellt sakrala installationen på Louvrens innergård erinrade om kejsar Napoleons i all sin härlighet. Macron skall, menar författarna, ha instinktivt uppfattat fransmännens hemliga längtan efter en reinkarnation av den kungafigur som de hade saknat alltsedan mordet på Ludvig XVI, ett tomrum som ännu var fyllt av smärta, ett tomrum som Napoleon lyckades fylla för en tid, vilket även till viss del också kan sägas om de Gaulle. Och likt en de Gaulle, fast besluten att placera sig i nivå med krönta huvuden, har också Macron velat putsa upp presidentskapets glans efter Hollande, som i hans ögon profanerade det med sin trivialt prosaiska framtoning.

Macron inte bara beundrar de Gaulle, han speglar sig i honom, L’Homme de Providence, Ödets man, som också – enligt sina egna ord – valdes ”i förfallets utförsbacke”. I likhet med generalen är han benägen att förklara att ”Frankrikes historia är den eftersträvade perfektionens historia”. Och i likhet med honom har han tillträtt med ett gediget reformprogram, om än mindre omfattande. Sänkt skatt på företag och rörligt kapital, moderniserad och förenklad arbets-, yrkesutbildnings- och arbetslöshetslagstiftning, för att inte nämna det under stora protester genomförda förberedandet av järnvägens privatisering – samtliga mer eller mindre krassa ekonomisk-politiska frågor. Desto mer ambitiöst var förslaget gällande ny lag om hur politiker får förfoga över allmänna medel, vilka man får avlöna, hur man får representera och vilka sidouppdrag som är acceptabla, och så vidare. Ambitiöst var även förslaget om förbud mot fakenews. Som stora stötestenar återstår pensionsreformen och projektet att reformera både offentlig förvaltning och själva statsapparaten, från senaten och ner till regionala och lokala myndigheter.

Bara ifråga om Europa intar Macron i kontrast till sin store föregångare och förebild en beslutsamt positiv hållning, fast övertygad om att EU är värt att bygga vidare på som det mest framgångsrika företaget för europeiskt samarbete som man i samverkan med Tyskland bedrivit de senaste 60 åren.

Macron må ha återgett Élyséepalatset något av auran av presidentskapets ”Heliga stol”, men om han på kuppen skulle ha drabbats av narcissiskt storhetsvansinne? På kort tid lyckades Macron som president skapa ett tomrum omkring sig. Inget liv skönjdes vare sig till vänster eller till höger i de tillintetgjorda politiska motståndarlägren. Och vad gällde hans eget parti, hade ”de marscherande” börjat få ont i fötterna av sin på-stället-marsch i påtvingad overksamhet då det politiska tilldrog sig någon annanstans än i deputeradekammaren.

Särskilt ont fick de i högerfötterna som de fick sätta ner först, som författarna sarkastiskt påpekar. Macron verkade inte ha behov av meningsutbyte med dem, bara med sig själv, sin närmaste stab och premiärminister Philippe. Överläggningar i vidare cirklar tycktes han betrakta som tidsspillan. Bränd av sina föregångares havererade halvmesyrer till reformförsök, fann sig Den store omvandlaren bemyndigad att reformera så snabbt och effektivt som möjligt. Och det i en ”jupiterliknande” splendid isolation, framförallt gentemot medier som en protest mot Hollandes ständiga, självkommenterande tillgänglighet för politiska journalister, som sades vara hans favoritumgänge.

Istället uppfattades han inte bara som arrogant, utan som en fara för demokratin som fjärmade sig så från folket. Blandningen av fjärrstyrning i monarkisk och managerbetonad ledarstil började oroa, men det verkade inte bekymra honom om fransmännen inte hängde med – det vill säga: fram till Gula västarnas revolt. Hans monarkiska manér visade sig också på mer oskyldiga vis i uttryck som ”mitt folk”, ”mitt fotbollslag” som han uppmuntrade med: ”Det är viktigt att ni vinner!” i omklädningsrummet strax före matchen som gjorde Frankrike till världsmästare 2018; i bjärt kontrast till OS-grundaren och landsmannen Coubertins slogan att det viktiga är att delta.

Att avlägsna sig från folket är det farligaste för en härskare, har Machiavelli påpekat, ty folkets tillgivenhet är den enda tillgång en furste har att luta sig mot i motgången. Och motgångar väntade runt hörnet. Hur oberörd han än till en början verkade, övertygad om sin förmåga att hantera Gula västarnas revolt, fick den honom snart att vända och förebrå sig för att ha fjärmat sig från folket. Samtidigt – alltid denna kluvenhet! – som han betonade att den uppskruvade takten i reformarbetet var avgörande för att det skulle lyckas.

Domenach och Szafran finner onekligen några nycklar till både Macrons person och hur han uppfattade sin situation då de i slutet av oktober 2018 möter honom inför slutspurten av sin bok. Det är en president som tvärtemot vad ryktet påstår varken verkar trött eller håglös, än mindre utbränd. Vid det laget råder frånvaro av effektiv politisk opposition, och han har mött bara begränsade motgångar som affären kring livvakten, som dock senare skall ta en alltmer infekterad vändning ända upp i senat och inför domstol.

Ändå uppfattar de honom redan som både frustrerad och sårad i sin auktoritetskänsla och att han ser sig som ett offer främst för illvilliga, skandalhungriga medier. I sin dygnetruntjakt på uppmärksamhet är framförallt etermedierna, menar han, otillbörligt ute efter enbart negativa reaktioner på hans politik. Det verkar han beklaga som futtigt när vad folket framförallt lider av är den utbredda norm- och auktoritetsupplösningen i samhället. Om han inte skulle tåla motstånd, motgångar och att bli ifrågasatt? Om han haft det för lätt för sig med sin enastående medvind hittills? Det ger i alla fall en oväntat beklämmande slutvinjett av deras försök att ringa in Ödets unge gunstling, underbarnet Macron, han som själv satt sig över så många tabun, och i alla fall oskrivna lagar, att han så lätt skulle känna sig nedslagen och som ett offer, han som fruktade varken fan eller trollen.

Som en avbön för ett och ett halvt års försummande av att dra in folket mer i sitt projekt, drog Macron, sedan uppskjutandet av den förhatliga dieselskattökningen inte lugnade Gula västarnas vrede, i januari igång Den stora debatt som fram till mitten av mars kom att samla människor till diskussion på tusentals platser runtom i landet. Klagolistor lades ut för att skriftligen och offentliga möten hade hållits för att muntligen ställa såväl nationella, regionala som lokala förtroendevalda till svars. Macron själv har deltagit i bara skjortärmarna i ett stort antal maratondiskussioner i direktsändning. Gott och väl en miljon inlägg har placerats på internet. Kvarstår ett stort konklusionsarbete under en månads tid fram till mitten av april, varpå regeringen kommer att tillkännage sin första respons på alla de inspel som Den stora debatten har inhöstat. Och de gäller allt från skatter och minimal levnadsstandard till demokratireform för mer direkt medborgarinflytande, statens organisation och miljön.

Att så snart, vid den tidpunkten farligt nära slutspurten inför valet till Europaparlamentet den 26 maj, ha kommit med förslag som kan tillfredsställa de missnöjda, borde ge Macron skrämselhicka, med tanke på att Marine Le Pens parti i 2014 års Europaval blev det överlägset största i Frankrike med nära 25 procent av rösterna. Så sent som i oktober gladde sig Macrons LREM åt att komma upp i 17 procent, en andraplats efter hennes RN (Rassemblement National). Enligt den senaste prognosen från mars i år leder dock LREM med 23 procent i röstavsikter, på första plats framför Le Pen. En paradox kan det synas med tanke på Gula väst-rörelsen.

Marine Le Pen flåsar dem dock i nacken som den klart största kraften i en opposition där övriga partier försvagats intill utplåning. Lika paradoxala som de stigande Europavalssiffrorna för hans parti, verkar det som om Macron har fått tillbaka något av sin popularitet och till och med ökade sina opinionssiffror under ekluten med Västarna. Om de blev den nödvändiga vändpunkten för en president som kanske behövde skakas om litet i sin övertygelse om den egna förträffligheten, en man som hittills allt gått väl i händer? I så fall har de kanske bidragit med en välkommen nystart för ett presidentskap som började skaka betänkligt i sina grundvalar.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Friheten står på spel av Erik Helmerson

3) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

4) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

5) Den största tomheten av Joel Halldorf

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Arketypen i Staffanstorp av Malcom Kyeyune

2) Fakta är inte allt av Magnus P Ängsal

3) Pang bredvid rödbetan av Arvid Åhlund

4) Tankar som slinkor av Carl Rudbeck

5) Och den ljusnande framtid är vår... av PJ Anders Linder

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...