VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Utan mål och mening

Av Lennart Berntson

Kriget i Vietnam fångar fortfarande allmänhetens intresse. Ifjol kom Ken Burns internationellt uppmärksammade och över tio timmar långa dokumentärfilm The Vietnam War, och den som söker böcker om kriget på Amazon finner över 10 000 titlar. Finns det verkligen något nytt att framföra om konflikten?

Att döma av reaktionerna på den brittiske historikern Max Hastings nya bok Vietnam tycks såväl nya fakta som nya bedömningar i varje fall vara fortsatt kontroversiella.

Hastings var från början journalist; som ung rapporterade han från krigen i Vietnam och Kambodja, senare från konflikterna i Mellanöstern och kampen om Falklandsöarna. Han har bland annat skrivit flera bästsäljande böcker om andra världskriget och en biografi om Churchill som är översatt till svenska. I Vietnam ger han en ytterst inträngande och brutalt osminkad bild av kriget, en bild som samtidigt understöds av ovanligt välbalanserade omdömen om parternas agerande. Hastings har gått igenom ett exceptionellt omfattande material, vilket inkluderar nya dokument om besluten och motiven i Nordvietnams ledning. Styrkan i boken – det som gör läsningen av tegelstenen oemotståndligt fascinerande – är emellertid de oändligt många intervjuerna med ”vanliga” vietnameser, från både syd och nord, både civila och soldater, med alla frustrerade amerikanska soldater, såväl meniga som unga och oerfarna officerare. Hastings presterar härvidlag muntlig, dokumentär historieskrivning när den är som bäst.

En viktig fråga som Hastings söker belysa rör motiven bakom USA:s engagemang i Vietnam. Redan Eisenhower såg det tidiga 1950-talets kolonialkrig i Indokina – mellan fransmännen och den kommunistiska Vietminhgerillan – i ljuset av kampen mellan väst och öst. Så sent som 1954, året för Genèveavtalet, förespråkade han ett västligt militärt ingrepp i Indokina, vilket framförallt britterna motsatte sig; ändå kom amerikanerna till slut att betala hela 80 procent av de franska krigsutgifterna. När Kennedy tillträdde som president 1961 fanns förhoppningar om att USA skulle dra sig ur Vietnam – han hade som senator uttalat sig mot ett amerikanskt engagemang. Resultatet blev det motsatta. Trots internt motstånd i administrationen var USA – när Kennedy mördades hösten 1963 – djupare indraget i kriget än någonsin tidigare. Mer än 16 000 amerikanska soldater stred nu på Saigonregimens sida. Fem år senare hade USA en halv miljon man i Sydvietnam – sammanlagt skulle tre miljoner unga amerikaner göra sin värnplikt i Vietnam; nästan 60 000 av dessa skulle stupa.

För att förstå Washingtons dramatiska upptrappning menar Hastings att man måste beakta Nordvietnams intentioner och agerande. Genèveavtalet 1954 delade Vietnam i en kommunistisk nordsida, som stöddes av Sovjet och Kina, och en sydsida som bars upp av amerikanska insatser. Ingendera sidan kom att respektera avtalet. Likväl fick Nordvietnam en indirekt fördel genom att betydande Vietminhförband från kolonialkriget beordrades att förbli i Sydvietnam, samtidigt som nästan alla icke-kommunistiska grupper i Nordvietnam fördrevs och/eller flydde söderut.

Redan 1960 ersatte den hårdföre Mao-sympatisören Le Duan de facto Ho Chi Minh som kommunistpartiets ledare i Hanoi. Le Duan drev samma år igenom beslutet att till varje pris erövra Sydvietnam militärt – vilket intressant nog väckte en viss skepsis i såväl Moskva som Peking. Samtidigt organiserades gerillaförbanden i syd i en kommunistisk frontorganisation, kallad FNL. I många västliga medier framställdes FNL:s kamp som det legitima upproret mot sociala orättvisor och utländskt förtryck. En sådan aspekt på FNL-gerillans agerande fanns obestridligen under 1960-talets första år. Men som Hastings visar kom efterhand en allt större del av striderna i syd att föras av reguljära nordvietnamesiska förband. Efter den fatala Tet-offensiven under vårvintern 1968, då FNL i det närmaste utraderades som militär kraft, tog den nordvietnamesiska armén helt över kriget i Sydvietnam.

Under 1960-talets inledning försvagades Saigons positioner gradvis. Diem-regimen var korrupt, auktoritär och djupt inkompetent. 1963 mördades den impopuläre Diem med amerikanskt stöd, vilket enligt Hastings irreparabelt skadade USA:s anseende i Sydvietnam. Trots att Washington hade givit klartecken till att eliminera Diem, fanns ingen konsensus inom Johnsonadministrationen om vilken strategi som skulle väljas: Gick Sydvietnam överhuvud att rädda eller var det redan förlorat? Krävdes det marktrupp i stor mängd eller räckte det att bomba Nordvietnam? Presidenten själv vacklade och generalerna var splittrade. Bara på en punkt fanns det enighet: USA kunde inte med tanke på tilltron till sina försvarsåtaganden i såväl Sydöstasien som i Västeuropa dra sig ur Sydvietnam och låta kommunisterna överta makten i landet.

Beslutet att dramatiskt öka de amerikanska insatserna kom stegvis efter presidentvalskampanjen hösten 1964. De drivande politiska personligheterna bakom eskaleringen var försvarsministern Robert McNamara och utrikesminister Dean Rusk. Naturligtvis var president Johnson och de ledande generalerna lika ansvariga för beslutet att trappa upp kriget. Som Hastings ser det var det avgörande amerikanska misstaget att engagera landets hela krigsmakt i ett område av perifer strategisk betydelse för USA. Å andra sidan skriver han att vissa moderna kritiker av USA inte vill inse att ”en seger för kommunisterna innebar att döma det vietnamesiska folket till en framtida istid under Le Duans kollektivistiska tyranni, vilket ändå till slut blev dess öde efter 1975”. Frågan inställer sig om Hastings menar att den amerikanska insatsen var strategiskt felaktig, men ideologiskt försvarbar. Läsaren får egentligen aldrig något entydigt svar på denna punkt.

Tet-offensiven 1968 kom att bli en vändpunkt i kriget. Hanois kalkyl var att utnyttja krigsmotståndet i USA till att i ett avgörande slag bryta ner amerikanerna och regimen i Sydvietnam. Propagandamässigt blev offensiven också en stor framgång för den kommunistiska sidan. Motståndet mot kriget tilltog i USA, president Johnson drog sig ur det kommande presidentvalet och förhandlingar med Nordvietnam inleddes i Paris. USA tvingades indirekt erkänna att regimen i Hanoi inte kunde besegras och att kriget i syd inte gick att vinna. Ur ett militärt perspektiv var emellertid offensiven en ren katastrof. Den resulterade i enorma förluster för kommunisterna och knäckte ryggen på FNL, som aldrig återkom som självständig kraft i Sydvietnam – huruvida detta var en avsiktlig effekt av Hanois beslut kan inte uteslutas, men detta återstår att klarlägga. Under flera år försvagade nederlaget Nordvietnams militära förmåga. Ett förhållande som den amerikanska militären likväl inte kunde utnyttja för egen framgång.

Till bokens mest intressanta partier hör analysen av de ibland stora och ibland små faktorer som ledde till vad som i realiteten var ett sammanbrott för den amerikanska armén. Till de ”stora” hörde givetvis bristen på stöd från befolkningen i Sydvietnam, det allt starkare krigsmotståndet på hemmaplan och bristen på tydliga mål för kriget. Till de många ”små” måste räknas de amerikanska soldaternas bristande motivation, de efter 1967-68 växande drogproblemen och den därmed sammanhängande disciplinupplösningen inom armén, de tilltagande rasmotsättningarna, den låga andelen stridande förband och frånvaron av rutinerade och äldre officerare i dessa förband. Förhållandena var likartade, men värre inom Saigonarmén, som också plågades av deserteringar i stor skala.

Med Nixons tillträde som president i januari 1969 påbörjades det amerikanska uttåget ur Sydvietnam. Strategin kom att benämnas ”vietnamisering” och innebar att de sydvietnamesiska trupperna själva skulle står för krigföringen, samtidigt som USA skulle skära ned sina insatser. Naturligtvis förstod alla inblandade att detta förr eller senare skulle leda till en kommunistisk seger. I synnerhet då Moskva och Peking fortsatte att stödja Hanoi militärt. Betecknande nog hårdnade också kriget åren fram till Parisavtalet i januari 1973. Nixon utsträckte bakom kongressens rygg de amerikanska bombningarna till Kambodja och beslöt om de beryktade julbombningarna i december 1972. Hanoi inledde våren 1972 en konventionell pansarattack à la andra världskriget över gränsen mellan nord och syd. Det amerikanska flygvapnet utraderade offensiven och visade amerikanernas totala överlägsenhet vid konventionell krigföring.

Max Hastings riktar förödande kritik mot Nixon och Kissinger för att de, trots beslutet att dra sig ur, fortsatte kriget fram till 1973 och därmed åsamkade vietnameserna ett utdraget och onödigt lidande. Vita husets strävan var att få Nordvietnam att acceptera en decentinterval – mellan Parisavtalet och det som alla insåg skulle bli resultatet av avtalet, nämligen Hanois erövring av landet. I mars 1973 lämnade de sista amerikanska trupperna Sydvietnam. I Hanoi beslöt Le Duan att omgående och i strid med avtalet, fullborda nordsidans erövring av landets södra del, vilket slutligen skedde påsken 1975.

USA:s insatser, som ytterst hade samma motiv som stödet till Nato och ingreppet i Korea 1950, var kantade med inte bara arrogans, misstag och omfattande övergrepp på civila, de saknade framförallt legitimitet i sydvietnamesernas ögon i och med att Washington kom att stödja sig på en alltigenom korrupt och inkompetent ledarkrets utan minsta folkliga förankring. Lika uppenbart är att Nordvietnam inte drevs av nationell-demokratiska självständighetsmotiv. Hastings visar övertygande att regimen i Hanoi stod för en ortodox och oförsonlig kommunism av samma slag som Stalin, Mao och Kim Il Sung – men det måste erkännas att man väl lyckades drapera sin ideologiska extremism i en för västlig antiamerikanism aptitlig retorik. Offret för den kommunistiska sidans seger blev folket i Sydvietnam. Ståndrätterna var inledningsvis legio, alla med minsta egendom tvingades överlämna den till de nya härskarna. Hundratusentals placerades i interneringsläger under lång tid. Än fler fördrevs och/eller sökte fly sjövägen med oräkneliga tragedier som följd. Och över hela Sydvietnam sänkte sig, precis som efter 1945, i Baltikum, Polen och Tjeckien, ett ofrihetens och förföljelsens mörker. Kriget i Vietnam var precis som Hastings skriver en episk tragedi.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

3) En ocean av nonsens av Margareta Melén

4) Digital sopsortering av Håkan Lindgren

5) Vår tid var då av Nina Lekander

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...