VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Boogie nights

Av Anna Victoria Hallberg

Det börjar associativt och lite hårdkokt. Den stil som journalisten Lili Anolik anammar för att skriva om sin idol och protagonist, Eve Babitz, är medvetet respektlös gentemot författarporträttets genrekonventioner.

Under de inledande sidorna ger jag upp försöken att förstå och tar helt enkelt bara plats i ordkarusellen för att se var jag hamnar. Precis som på vilket nöjesfält som helst, där man inledningsvis ofta upplever yrsel och tycker att det blir litet väl mycket, så upptäcker man efterhand ett sätt att orientera sig i denna bok. Man vänjer sig vid tempot. Lär sig sortera intrycken. Anolik är voyeur, detektiv, kommentator, framställare, betraktare och hon närmar sig Eve Babitz som ett fan och en ibland okritisk vän. Med oro, kyla, inlevelse, distans, kärlek, osäkerhet och berättarlust vill Anolik gestalta en märkvärdig människa.

Eve Babitz skrev romaner i en tid som visade tålamod med hennes excentriska personlighet men aldrig riktigt gav henne ett genombrott. Babitz författarskap (summa fem skönlitterära verk och två faktaböcker) beskrivs i Hollywoods Eve som ett kall, men ett allmänt erkännande kan man nog inte tala om. Snarare förfogade hon över en litterär verksamhet som blev framgångsrik i periferin. Författaren Babitz glider av flera anledningar titt som tätt ut i marginalen i Anoliks skildring. För ofta, tyvärr, för att vi ska kunna greppa angelägenheten i framställningen.

Ett av bokens ärenden är att återupprätta Babitz, men inte så mycket som ord- och bildkonstnär, utan snarare som fenomen. Hon var en kulturell pop-ikon, en It girl innan begreppet riktigt var uppfunnet. Hon spelade schack med Marcel Duchamp och var Igor Stravinskys guddotter. Frågan är hur mycket av det allmängiltiga stoff som man kan googla sig till har påverkat Anoliks egen förförståelse av den kvinna hon skriver om. Det finns en ambivalens i den här boken som pendlar mellan skandalrubrikernas inre logik och en uppriktig önskan om att hitta den verkliga Babitz. Min uppfattning är att det är medvetet och väl planlagt av både studieobjekt och författare. Eve Babitz vill inte bli upptäckt, hon vill få uppmärksamhet. Lili Anolik vill få uppmärksamhet för att bli upptäckt.

I listandet av alla kända män som Babitz dejtade stannar Anolik då och då till för mer inträngande reflektioner kring Eves skrivande. Stod missbruk och kaxig fasad i vägen? Hämmades hon av prestationsångest? Blev hon orättvist jämförd med Joan Didion? Skulle erkännandet blivit större om hon hade lyssnat på sina välvilliga kritiker? Frågor, svar och rubriker blandas i en punkig tombola av det postmoderna slaget och det är lätt att både förföras och förfäras av Hollywood’s Eve. Här gör strukturen sitt till – den där inledande yrseln förbyts med tiden till frestelse.

Den enda bok jag själv läst av Babitz heter Slow Days, Fast Company (1977). Det är en läckert berättad men diffust sorglig historia som till stora delar är självbiografisk. Debuten, Eve’s Hollywood, publicerades några år tidigare, 1974. Bokens svartvita omslag föreställer författaren själv. En yppig bikiniklädd kropp insvept i vit syntetisk boa poserar lätt blasé. Samtidigt som hennes blick riktas bort från kameralinsen höjer hon sitt huvud i profil, luggen faller ner och hon anstränger sig inte, vad det verkar, det minsta. Fotografiet, taget av dåvarande älskaren Annie Leibovitz, projicerar Babitz rakt in i det 1970-tal som är Eves finaste, lyckligaste, epok. Bilden andas dekadens och självständighet, seriös lättja.

Anolik arbetar icke-kronologiskt och avslöjar viktig information först mot slutet, upplysningar som på flera sätt komplicerar den redan givna bilden av Babitz. Det finns dock en undantagslös betoning på fördärv. Den destruktivitet som omgärdar Eve bygger på lika delar komplicerad personlighet, missbruk (alkohol, tabletter, kokain, sex) och tillfälligheter. Genom beskrivningar av relationer och dramatiska förlopp, intervjuer och tidsmarkörer, så framträder Babitz i sceniska rum snarare än i sammanhållen tid. Det här sättet gestalta ett liv som Babitz fungerar riktigt bra. En scenisk metod återger den sammansatta och emotionellt sordinerade attityd Babitz utrycker – är det rentav den mest realistiska form genom vilken läsaren kommer Babitz nära?

Oavsett hur man föresätter sig att skriva om en annan människa så ligger det i memoarporträttets natur att relationen till den man skriver om påverkas av den mängd information han eller hon är villig att ge. För Anoliks del innebär orienteringen mot författaren Babitz ett stort mått av stalking och avvisanden. Lili Anolik reser förgäves till Los Angeles, ringer, skriver brev, ger inte upp. Till slut får hon kontakt med en person som visar sig vara intresserad av att träffas, men bara på sina villkor. Det finns något flyktigt över den åldrade silverhåriga kvinna som gläntar på dörren till en misskött andelslägenhet i L A som är kongenial med den unga Babitz som vandrade från en famn till en annan.

De ständiga kändisreferenserna, inskjutna bisatser om vem som haft ihop det med vem och snärtiga citat som klingar ihåligt, är besvärande. Anolik kan inte skyllas för det upplösande jetsetliv Babitz levde, men det blir för mycket exposé och för lite djuplodning. Visst, Anolik är en skicklig stilist, men stundtals en lite för hungrig skribent. Jag skulle önska att hon hade släppt den del av besattheten som faktiskt mest kretsar kring henne själv. Eve hade vunnit på att bli ännu mer betydelsefull för oss utanför fascinationens bubbla. Ett antal misslyckade försök att gestalta anledningar att återupptäcka Babitz beror inte bara på Eves personliga ovilja att träda fram. De är också resultatet av levnadstecknarens fåfänga egenintresse.

Los Angeles intar en särställning i Hollywood’s Eve. Staden Babitz växte upp i och identifierade sig med tjänstgör som den perfekta kulissen åt en kvinna med ”(ofta) platinablont huvud och (alltid) målade tånaglar”. Flera passager i boken tangerar metropolen på ett sociologiskt spännande vis, där den minsta gemensamma nämnaren för så många som dras till L A tycks vara sökandet. Kaliforniens asfalt och berg som motsägelsefull kreativ mylla under 1960- och 70-talen utgör en i sig intressant trop där Babitz erfarenheter hakar i mycket av det skådespelerskan Anjelica Huston skriver om i sin tvådelade självbiografi A Story LatelyTold och Watch Me (2013). Det är ofta i de iakttagande enskildheterna – om Babitz glasögon, rörelsemönster, bordsskick – som Anolik ger prov på sin talang. Den beskrivande nutiden gör starkare intryck på mig än den chosiga dåtiden och en fin brygga slås lite omedvetet mellan tidsskeden just i skildringarna av Los Angeles. Anolik hade gärna fått brodera vidare på det symbolladdade temat om den ovårdade glamouren för att ge en rikare kontext till alla kändisfester.

Humor rymmer ofta intelligens och rörlig tankeförmåga. På flera ställen lyckas boken med små medel få fram hur snabb Eve var i repliken. Som när hon uppvaktades av författaren Dan Wakefield och de en natt plötsligt väcks av en jordbävning. Glassplitter, krossade tv-apparater, saker som flyger i rummet får Wakefield uppjagad. I hast, på ett golv som skakar, börjar han dra på sig sina kläder. Eve tittar på honom från sängen och frågar: ”Vad hade du tänkt göra nu då, springa hela vägen till Boston?”

Babitz okonventionella inställning till det mesta och hennes avväpnande sätt utgjorde en lockelse, utöver utseendet naturligtvis, på såväl män som kvinnor. Om 1970-talet var höjdpunkten blev 1980-talet antiklimax. Vid fyllda 40 var Eves glansdagar över. Böckerna floppade och hon drev iväg, bort, in i ett kokainrus. Den film som man ofta ser framför sig om Babitz liv (jag misstänker att Anolik har skrivit med en filmatisering i åtanke) innehåller väldigt många händelser och ännu fler biroller. Huvudrollen i Babitz liv som medelålders kom att bli en svår brännskada. En vårkväll 1997, på väg hem från en middag, tänder hon en cigarr medan hon kör bil. Tändstickan hamnar i knäet och kjolen som är gjord av ett tunt syntetiskt material fattar eld och Eve får tredje gradens brännskador över stora delar av underkroppen.

Den långa sjukhusvistelsen förändrade Eves levnadsmönster och efter 1997 blev hon en enstöring. När Anolik träffar henne flera år senare, som äldre dam på 70 plus, är hon sliten. Hon doftar märkligt. Anolik återkommer till det här i boken, funderar över vad lukten påminner om. Eve Babitz kroppsodör, antecknar Anolik, påminner om förruttnelse. Det är imponerande att skriva så sakligt, och ändå ömtåligt, om mänskligt haveri som Anolik gör. Mina invändningar till trots blir mötena i texten levande, prövande – i efterhand. Boken börjar nämligen om, flera gånger, precis som livet kan göra. Vissa anmärkningar blir därför verkningslösa eftersom ett porträtt finner sin helhet när detaljerna skapar en viss harmoni. Man behöver inte tycka om en viss avbildning för att ändå fascineras och förnimma intensivt när man tar del av den.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

3) En ocean av nonsens av Margareta Melén

4) Digital sopsortering av Håkan Lindgren

5) Vår tid var då av Nina Lekander

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...