VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Utan skygglappar

Av Svante Nordin

I en aktuell bok argumenterar Klas-Göran Karlsson för att andra världskriget kan ses som en fortsättning på det första.

Första världskriget 1914–1918 var kriget som skulle göra slut på alla krig, enligt en populär uppfattning. Istället gav det upphov till nya. Inte minst kan andra världskriget 1939–1945 betraktas som en sorts fortsättningskrig. Detta är också den tes lundahistorikern Klas-Göran Karlsson driver i Det moderna trettioåriga kriget. Europa 1914–1945 (Natur & Kultur).

En omständighet som ibland utmärker krig och i vart fall utmärkte första världskriget var att dess segrare utgick som förlorare och förlorarna som segrare. När tjugo år förflutit efter 1919 framstod de nominella segrarmakterna Frankrike och Storbritannien som maktlösa. USA hade lämnat ringen och tycktes numera helt ointresserat av det europeiska maktspelet. Förlorarna stod däremot rustade till tänderna, med siktet inställt på revansch.

Från psykologisk synpunkt är detta kanske inte svårt att förklara. Frankrike och Storbritannien hade förlorat en generation unga män i de blodiga slagen på västfronten, bara med uppbådande av sina yttersta krafter hade de undgått nederlag. Och vinsterna av denna ansträngning var obetydliga: några kolonier i Afrika och Mellanöstern, som mest ställde till bekymmer, ett krigsskadestånd som inte på långt när täckte utgifterna. I USA hade krigsinsatsen 1917–1918 allmänt kommit att värderas som ett fatalt misstag. Överallt bland segrarmakterna ropades ”Aldrig mera krig!”. Vid Münchenöverenskommelsen 1938 demonstrerade Storbritannien och Frankrike hur långt man numera var beredd att gå i ensidiga eftergifter för att bevara freden.

Hos de besegrade var stämningarna helt andra. Där kände man bitterhet över förlusten, hat mot freden. Man var i stor utsträckning inställd på att slå det fredsverk som genomförts i Versailles 1919 i spillror, upprustning ställdes på dagordningen. De båda besegrade makterna Tyskland och Sovjetunionen skulle snart gadda sig samman. Den så kallade Rapallopakten, som slöts mellan länderna 1921, hade en tydligt revisionistisk innebörd.

För sovjetunionen hade världskriget inneburit en geopolitisk katastrof. Man förlorade Finland och Baltikum, de ryska delarna av Polen och landområden som gått till Rumänien. För Tyskland var landavträdelserna mindre omfattande, men ett gigantiskt krigsskadestånd innebar ett hot mot landets ekonomi. Varken Sovjetunionen eller Tyskland var representerade vid fredskonferensen i Versailles, de hade blivit Europas pariastater. Vad som inte minst stack dem i ögonen var upprättande av en serie randstater som närmast var allierade med Frankrike. Viktigast bland dem var Polen som skurits ut ur vad som tidigare varit tyskt och ryskt territorium.

Lenin tröttnade aldrig på att framhålla hur otillfredsställande och omöjlig den fred var som upprättats i Versailles. Han sade: ”Vår existens beror först och främst på existensen av en djup klyfta inom de kapitalistiska makternas läger och på det faktum att ententens seger och Versaillesfreden har kastat den stora majoriteten av den tyska nationen in i ett tillstånd där den inte kan leva.” Med tillfredsställelse noterade han de tyska nationalisternas entusiasm 1920 när Röda armén närmades sig Warszawa i ett första försök att krossa det nyupprättade Polens självständighet. Den gången misslyckades det. Men överenskommelsen i Rapallo blev början till ett hemligt militärt samarbete mellan Sovjetunionen och den tyska armén.

Stalin fullföljde Lenins politik. När Tyskland 1925 slöt en överenskommelse i Locarno med västmakterna framkallade det Sovjetunionens intensiva missnöje. Den klyfta mellan Tyskland och västmakterna som de sovjetiska ledarna hade byggt sina förhoppningar på kunde i värsta fall försvinna. Med utomordentlig intensitet riktades Stalins vrede mot den tyska socialdemokratin som stött Locarnoöverenskommelsen och mot hela Weimardemokratin. De tyska kommunisterna instruerades att betrakta socialdemokraterna som sin huvudfiende, nationalsocialismen sågs som ett mindre ont. Stalin var med andra ord inte missnöjd när Hitler och hans rörelse tog makten 1933. Visserligen var Hitler allt annat än gynnsamt inställd mot Sovjetunionen, men hans målsättning var först och främst att riva upp överenskommelserna i Versailles och Locarno. En konflikt, kanske ett krig, med västmakterna skulle bli det oundvikliga resultatet. Därmed skulle Sovjetunionen få en möjlighet att spränga ramarna för fredsslutet efter första världskriget.

Det skulle dröja till 1939 innan samförståndet mellan de båda revisionistiska makterna Tyskland och Sovjetunionen kunde återupprättas. Men när Molotov–Ribbentrop-pakten slöts i augusti handlade det om att krossa och dela upp Polen och öppna dörrarna för ett nytt europeiskt krig där de sista resterna av Versaillesfreden skulle utplånas. Mindre än ett år senare, sommaren 1940, hade de båda före detta förlorarna delat upp kontinenten mellan sig. Spåren efter nederlagen i första världskriget var borta.

Det som följde sommaren 1941 var på många sätt ett nytt krig. Det blev ett segrarmakternas krig om bytet, även om det oavslutade kriget mellan Tyskland och Storbritannien var en av förutsättningarna.

Västmakterna skötte till en början kriget som de skött freden. Frankrike och Storbritannien vidtog bara obetydliga krigsåtgärder mot Tyskland. De nöjde sig med att ha förklarat krig. Det var Tyskland som började det anfall på västfronten som ledde till att Frankrike slogs ut ur kriget. USA behöll under tiden sin neutralitet, först sent kom de amerikanska operationerna igång.

Det är en stor förtjänst hos Karlsson att han så tydligt sett den tysk-ryska (eller tysk-sovjetiska) bakgrunden till andra världskriget och dess rötter i det första. Förhållandet mellan Hitler-Tyskland och västmakterna Storbritannien och Frankrike har givetvis fundamental betydelse. Men det skymmer ändå sikten när det förhållandet helt tillåts överskugga vad som hände i relationen Tyskland–Sovjetunionen eller i det område som låg mellan dessa stormakter. Tjeckoslovakienkrisen 1938–1939 reduceras ofta till en berättelse om Münchenöverenskommelsen och Chamberlains politik. Polenkrisen 1939 görs intressant bara från synpunkten hur Hitler-Tysklands förhållande till västmakterna påverkades. Karlsson har inte fallit i denna grop utan försöker göra rättvisa åt hela berättelsen.

En felkälla i historikernas gängse sätt att betrakta Europas 1900-talshistoria är att Västeuropa snarare än Östeuropa upptar större delen av intresset. En annan, delvis sammanhängande, är den ursäktande syn på kommunismen som utmärkt de flesta historiker, inte minst i Sverige. Det har inneburit att man i stor utsträckning har godtagit den sovjetiska synen på Sovjetunionens utrikespolitik. Högerdiktaturer har betraktats som ondskefulla men vänsterdiktaturen som ganska godtagbara, detta även av dem som inte skyr att hycklande uppträda som försvarare av ”demokratin” så länge det är fråga om ett försvar från vänster. Kommunistiska folkmord har ansetts om inte godtagbara så åtminstone motiverade av ädla bevekelsegrunder. Förbudet mot att jämföra dem med nazisternas folkmord har upprätthållits med stor energi.

Klas-Göran Karlsson vägrar klokt nog att godta detta sätt att resonera. Hans kapitel om periodens folkmord är utan skygglappar. Skulle jag på någon punkt invända är det när han talar om Stalinterrorns ”irrationalitet”. Det är lätt att uppfatta repression och terror som förnuftslösa företeelser. Men ur förövarnas synpunkt är de ofta rationella. Det gäller Hitlers terror inom ramen för en antisemitisk världsåskådning. Men det gäller ändå tydligare Stalins.

Stalin hörde till dem som försökte lära sig av historien, inte minst de ryska erfarenheterna från första världskriget. Då hade Ryssland förlorat kriget mot Tyskland och Österrike och tvingats till den förödmjukande freden i Brest-Litovsk. Tsardömet hade störtats. Orsaken var tsarregimens svaghet, som tillät en månghövdad opposition att växa fram i arméernas rygg. Arméerna hade brutit samman, disciplinen upplösts. Stalin var fast besluten att ingenting i den stilen skulle hända igen. Tänkbara förrädare, bland dem officerare och generaler, röjdes ur vägen. Alla tänkbara oppositionsgrupper inom kommunistpartiet och administrationen likaså. Under själva kriget avrättades hundratusentals desertörer. Tsartidens hemliga polis hade ersatts av det ojämförligt mer skoningslösa NKVD. Stalins terror visade sig vara effektiv och rationell. Den bidrog till att uppnå det som var hans mål, nämligen så mycket makt som möjligt åt honom. Vid tiden för sin död var han planetens mäktigaste man.

Den stora förtjänsten med Karlssons bok är att han vågat ställa de grundläggande analytiska frågorna, och även vågat besvara dem. Naturligtvis gör han inte anspråk på att svaren skulle vara ofelbara. Det viktiga är själva ambitionen att ställa tydliga frågor och ge tydligt formulerade svar. Det moderna trettioåriga kriget är en tankeväckande bok.

Mest lästa just nu

1) Den omoraliska vanmakten av PJ Anders Linder

2) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

3) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ideologin på marsch av Svante Nordin

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...