VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Ropen på regelverk

Av Jonas Elvander

Vissa ords förmåga att definiera en hel epok bekräftas ofta av det faktum att ingen riktigt vet vad de betyder. I vår tid är det epokdefinierande ordet utan tvekan nyliberalism.

Från att ha utgjort en etikett på en obskyr grupp liberala tänkare kring andra världskriget har det de senaste decennierna blivit ett politiskt skällsord som förklarar vad som är roten till i princip alla världens problem för dem som inte anser att allt är invandrarnas fel. Denna urvattning av ordets innebörd har i sin tur fått vissa kritiker att hävda att fenomenet som det beskriver överhuvudtaget inte existerar. Man skulle kunna tro att en sådan situation innebär att potentialen hos nyliberalismen som förklaringsmodell därmed är ifrågasatt. Icke så. I själva verket är nyliberalism ett av de mer levande forskningsfälten inom humaniora, där ständigt nya trådar och alternativa genealogier grävs fram. Ett av de senaste bidragen till denna litteratur är Globalists. The End of Empire and the Birthof Neoliberalism av den amerikanske historikern Quinn Slobodian.

Det råder mer eller mindre konsensus om när begreppet ”nyliberalism” myntades, nämligen vid Walter Lippmann-kollokviet i Paris i augusti 1938. Enligt den gängse historieskrivningen uppstod nyliberalismen som en reaktion på den socialistiska vågen under 1930-talet och efter andra världskriget då i princip hela den utvecklade världen styrdes enligt antingen en kommunistisk eller en socialdemokratiskt keynesiansk modell. Vissa framhåller den tidiga tyska ordoliberala skolans betydelse med företrädare som Walter Eucken, Wilhelm Röpke och Alexander Rüstow, medan andra menar att den österrikiska skolan kring Ludwig von Mises och Freidrich Hayek är den centrala, medan ytterligare andra fokuserar på Chicagoskolan runt Milton Friedman. De flesta är dock överens om att det var hotet om ökad statlig inblandning i ekonomin som var den gemensamma fienden för alla dessa tänkare och skolor. Slobodian gör dock något så ovanligt som att presentera en alternativ förklaring till nyliberalismens uppkomst.

Som undertiteln antyder är det en annan global dynamik som står i centrum, nämligen de gamla europeiska imperiernas upplösning. Efter första världskriget och upplösningen av de österrikiska, ryska, tyska och osmanska imperierna hade antalet stater i Europa ökat explosionsartat. För den lilla rumphuggna österrikiska staten där ekonomerna Ludwig von Mises och Friedrich Hayek var verksamma var det en helt ny situation. Protektionism och höga tullar som var legio vid denna tid innebar att de nya små och handelsberoende staterna var ekonomiskt sårbara. För von Mises och Hayek blev det därför uppenbart att den nya världsordningen krävde en mer integrerad ekonomi i vilken varor och kapital kunde flöda fritt över nationsgränserna. För att detta skulle uppnås krävdes dock ett internationellt förankrat regelverk. Eller som Röpke smidigt sammanfattade den nyliberala uppfattningen: ”If we desire a free market, the framework of conditions, rules and institutions must be all the stronger and more inflexible. Laissez-faire yes, but within a framework laid down by a permanent and clear-sighted market police.”

Slobodian tillstår dock att den stora depressionen hade en avgörande betydelse eftersom den ledde till att den gamla laissez-faire-doktrinen ifrågasattes, inte bara på vänsterkanten utan även bland liberalerna själva. 1800-talsliberalismen kritiserades för att ha gett upphov till en situation där statliga lösningar på ekonomiska problem började framstå som önskvärda inom stora delar av väljarkåren. För att råda bot på det och rädda det liberala ekonomiska systemet krävdes ett ramverk av regler som skyddade ekonomin från klåfingriga politiker. I motsats till den vanliga uppfattningen att nyliberalismen är en rent ekonomisk doktrin visar Slobodian hur de tidiga nyliberalerna i den ordoliberala och österrikiska skolan av denna anledning främst var intresserade av juridik.

I debatterna mellan socialistiska och liberala ekonomer som ägde rum under 1930-talet hävdade nyliberaler som Hayek, bland annat i bästsäljaren The Road to Serfdom, att en ekonomi inte kan planeras centralt eftersom ingen enskild individ eller grupp kan förutse vilka behov människor kommer att ha i framtiden. Den enda instans som är kapabel att allokera resurser effektivt, hävdade Hayek, är marknaden själv, via den information som prissignalerna skickar. Tanken att det är omöjligt att veta något fullständigt om ekonomin var startpunkten för den nyliberala rörelsens strävan efter en global federal ordning som inskränkte staternas möjlighet att diktera villkoren för sina egna ekonomier. Denna strävan fick nytt bränsle av avkoloniseringen av de europeiska koloniala imperierna efter andra världskriget.

För nyliberalerna hade imperierna paradoxalt nog fyllt den viktiga funktionen att balansera de politiska och ekonomiska krafterna som den moderna ordningen vilade på: imperium och dominium, politisk makt och privat äganderätt. När tredje världen plötsligt uppstod, med dess krav på modernisering och ekonomisk rättvisa, hotades denna ordning av de postkoloniala staternas möjlighet att expropriera och nationalisera västerländska företag. Den urgamla liberala rätten till privat egendom var alltså hotad. Nyliberalerna, som nu var samlade i organisationen Mont Pèlerin-sällskapet, diskuterade därför hur ekonomin skulle kunna separeras från politik och kultur genom så kallad ”double government”.

Slobodian har döpt denna del av den nyliberala rörelsen till Genèveskolan. Då en stor del av dem var verksamma vid olika institut i staden som blev centrum för styret av den multilaterala ekonomiska efterkrigsordningen, hade de en perfekt överblick av de institutionella möjligheter som fanns för att driva deras agenda. Rörelsen var dock splittrad i sin syn på de nya institutionerna. Några ansåg att det gryende europeiska integrationsprojektet utgjorde en lovande början med dess garanti för fri rörlighet för varor, tjänster, arbete och kapital, medan andra såg EEC som en onödig byråkratisk svulst med tendenser till socialistisk dirigisme.

Orsaken till den nyliberala skepsisen mot EEC var att de tidigare koloniala områdena sögs upp i det nya handelsblocket, medan en yttre tullmur restes mot resten av världen. Samtidigt hävdar Slobodian att EEC, med hjälp av flera jurister ur den nyliberala rörelsen, lyckades uppnå just den typ av kontrollmekanism som man hade efterlyst sedan 1930-talet, nämligen en överstatlig rättsinstans. EEC:s konkurrenskommissionär hade mandat att slå ned på karteller, monopol och statsstödda industrier, och om en stat inte följde reglerna kunde den dras inför den överstatliga EU-domstolen. Det faktum att europeisk lag alltid trumfar nationell rätt utgör därför ett exempel på ett nyliberalt skydd mot en alltför politiserad ekonomi.

Slobodian går till och med så långt som att hävda att dagens EU är ett perfekt exempel på hur en internationell nyliberal lösning kan se ut. Detta eftersom EU:s konstitutionella arkitektur med bara delvis delegerad makt gör att fullständig politisk suveränitet inte längre existerar på någon nivå: varken det enskilda medlemslandet eller EU-kommissionen har makt att diktera den ekonomiska politiken annat än i marginalen. Det faktum att varje europeisk medborgare dessutom har rätt att överklaga ett nationellt beslut till EU-domstolen gör att individen är skyddad från den egna statens politiska makt. Återstår endast för kommissionen att upprätthålla respekten för konkurrenslagstiftningen och den privata äganderätten, och för medlemsländerna att foga sig. Det är ett starkt argument. Men med tanke på de handelshinder som fortfarande existerar, den ökänt subventionerade jordbrukspolitiken och den sociala lagstiftning som trots allt finns, kan man dock ändå fråga sig hur nöjda Hayek, von Mises, Friedman och de andra faktiskt hade varit med unionen som den ser ut idag.

För EEC-skeptikerna inom rörelsen blev istället det nya handelsavtalet Gatt den institution genom vilken de nyliberala idéerna om en ekonomisk världsfederation bäst kunde uppnås. De undantag som gjordes i Gattfördraget för underutvecklade länder så att de kunde skydda sina unga marknader stack dock i ögonen på nyliberalerna som såg det som ett tecken på världsordningens förfall att vissa länder gavs rätt att inte följa regelverket. Slobodian visar hur flera av Genèveskolans medlemmar spelade en nyckelroll i reformeringen av Gatt till vad som på 1990-talet blev den mycket striktare världshandelsorganisationen WTO. Det uttryckliga målet var att lyfta upp den princip som gällde i EU på global nivå och skapa en global motsvarighet till EU-domstolen i en WTO:s internationella tvistlösningsdomstol.

När antiglobaliseringsvågen kulminerade med kravallerna i Seattle 1999 hamnade dock den nya institutionen som dittills varit i princip ”osynlig” i legitimitetskris, bara några år efter att den hade relanserats. För att komma ur knipan mobiliserade man samma diskurs om mänskliga rättigheter som användes av globaliseringskritikerna, men inympade den med ett annat budskap: istället för den mänskliga rättigheten att leva ett tryggt ekonomiskt liv åsyftades människans naturliga rättighet att utan hinder bedriva handel. Idag är denna rättighet återigen ifrågasatt, men paradoxalt nog av de länder vars handelselit har tjänat mest på den.

Globalists täcker in ett stort sjok av 1900-talets historia och intrycket är ofta att Slobodian gapar efter väl mycket på en och samma gång. Men det övergripande argumentet är icke desto mindre övertygande: att den nyliberala skolans mål inte var att liberalisera ekonomin, utan att låsa in den i ett rättsligt internationellt ramverk så att den kunde fredas från politiska ingrepp. Slobodians förtjänst är att han ständigt visar hur den nyliberala idén om ekonomin ständigt kommer i konflikt med det demokratiska styrelseskicket, vare sig det rör sig om socialistiska väljares åsikter eller avkoloniserade folks nyvunna rätt att rösta mot Västerlandets intressen. Det är ett viktigt bidrag till historien om en ideologi som utgör långt mycket mer än bara en preferens för marknadslösningar eller ett invektiv mot en urspårad modernitet, beroende på vem man frågar.

Mest lästa just nu

1) Den omoraliska vanmakten av PJ Anders Linder

2) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

3) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

4) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

5) Vi var här först! av Nathan Shachar

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) "Den som finge möta en sådan kvinna" av Anna C Rédei

3) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

4) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

5) Räddaren i nöden av Jonas Elvander

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...