VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Impulskontroll

Av Johannes Rex

Personlig utveckling tycks bli ett alltmer dominerande litterärt tema. I brittiska The Guardian kunde vi nyligen läsa att självhjälpslitteraturens försäljningssiffror nått rekordhöga nivåer det senaste året, och det räcker med att kasta ett öga på topplistan i närmaste bokhandel för att se att något liknande gäller även i Sverige.

Ett säreget exempel på denna litterära form finner vi i en nyutkommen bok av den amerikanske psykoterapeuten Donald Robertson, som anser sig ha funnit en behändig verktygslåda fylld av psykologiska tekniker i den stoiska filosofin. I How to Think Like a Roman Emperor förenas betraktelser över stoicismens lärdomar med en skildring av kejsaren Marcus Aurelius liv och livsåskådning – allt inramat i en sällsam självhjälpslitterär form.

Stoicismen, som växte fram i hellenismens Grekland, var aldrig menad att vara en renodlat kontemplativ verksamhet. Till skillnad från den i de tidiga stoikernas tycke något torftiga, akademiska form av filosoferande som bedrevs inom Platons akademi, var den stoiska filosofin avsedd för praktisk verksamhet. Hos stoikerna, liksom hos Sokrates före dem, tog filosofin sig uttryck som en livsstil, vilket även kan sägas gälla för epikurismen, den andra dominerande filosofiska strömningen under samma period. Men medan epikurismen framhöll njutning, frihet från rädsla och kroppslig smärta som det högsta goda, var det för stoikerna bara i en dygdig karaktär som det goda stod att finna. I och med att den är avsedd just för att kultivera en sådan praktisk visdom kan stoicismen sägas vara en självförbättringens filosofi, vilket förklarar varför den är så lämplig för Donald Robertsons syften.

Att sträva mot ett sådant ändamål kräver hård träning i självdisciplin. Och goda förebilder. Därför är det Marcus Aurelius liv och verk som Robertson låter stå modell för den läsare som vill tillämpa stoicismens läror. Med andra ord: den Marcus Aurelius som har gått till historien som den siste romerske kejsaren att vidmakthålla Pax Romana, en relativt stabil och konfliktfri tid inom det romerska imperiets gränser, och som även var den sista i ledet av antikens berömda stoiska filosofer. Det är i hans självreflekterande betraktelser, bevarade under titeln Meditationer, som Robertsons bok tar sin utgångspunkt, men vi får här även bekanta oss med de stoiska tänkare som föregick honom; Zenon, Cicero och Seneca i en väl sammanfattad utläggning av stoicismens ursprung och framväxt.

För dessa stoiker är människan utmärkt av sitt förnuft. Trots att vi under livets olika skeenden är utelämnade till ödets nycker, är vi alltid fria att sansat värdera våra känslomässiga reaktioner inför det som drabbar oss. Dessa känsloaffekter betraktas med den stoiska blicken som något i sig moraliskt indifferent, och det är först i ett aktivt bejakande eller förnekande av dem som dess värde definieras. Våra rädslor är inte skadliga så länge vi inte ger efter för dem, och sorgen över en nära väns eller anhörigs plötsliga död kan stillas om vi bara nyktert betraktar döden som en naturlig del av livet. Stoikern övar sig i att urskilja och välkomna de känsloaffekter som är nyttiga för honom och att undvika att skadliga affekter läggs till grund för hans handlande. Det är just denna omdömesförmåga, och bara den, som för stoikerna utgör det goda, och som är kännetecknande för en dygdig karaktär.

Mot bakgrund av utmärkande episoder i Marcus Aurelius liv tecknar Robertson bilden av den stoiska filosofin i dess praktiska utförande. Det bakhåll som Aurelius och hans armé plötsligt fann sig i när sarmaterna stormade fram i tusental över den djupfrysta Donaufloden blir till föremål för en lektion i hur vi bäst hanterar våra rädslor. Det sansade lugn med vilket Marcus Aurelius mottog nyheten om att hans general Avidius Cassius hade förrått honom blir till förebild för hur vi tyglar vår vrede. Och vikten av måttfull självbehärskning låter Robertson framträda i kontrasten mellan den hedonistiske Lucius Verus, som Marcus Aurelius utnämnde till sin medregent, och den sistnämndes stoiska livshållning.

Varje historisk episod avslutas med en reflektion över de terapeutiska metoder som kan utvinnas ur Aurelius stoiska livsattityd, och Robertson stöper dessa i en språkdräkt hämtad från den kognitiva beteendeterapin. Ett stoiskt särskiljande mellan de olyckor som drabbar människan och ett omdömesgillt värderande av dem kallas med Robertsons vokabulär ”kognitiv distansering”. Termer som ”objektiv representation” och ”funktionsanalys” ges också en motsvarighet i stoicismens läror. Att förankra den stoiska filosofin vid episoder i Marcus Aurelius liv är ett välfunnet grepp, men Robertsons försök att vidareförmedla stoicismens lärdomar till en samtida kontext fungerar inte alltid helt och fullt. För det första väcker hans försök att alltför hårt koppla stoikernas läror till vår samtids KBT-terapi frågan om vad vi överhuvudtaget tjänar på att vända oss till stoicismen om nu dess tankegods ändå är så pass införlivat i vår tids mest använda terapiform. För det andra är glappet mellan Marcus Aurelius och en samtida läsares levda verkligheter ofta svår att överbrygga.

Visst förstår vi att stoisk avhållsamhet var av stor vikt för Aurelius, som bar ansvaret för att hålla ihop ett romerskt imperium härjat av pesten och hotat av fiender i norr och i öster. Men det är svårare för Robertson att motivera i vilken situation och i vilket syfte vi bör tillämpa dessa metoder idag. Utan ett definierat övergripande mål, vilket Aurelius stoiska livsfilosofi tjänade som medel, tenderar en uppmaning att kultivera de stoiska kardinaldygderna rättvisa, tapperhet, klokhet och måttfullhet att bli en något tom fixering vid det egna jaget.

Att den stoiska filosofin här tar en något ytlig form har dock inte endast med Robertsons framställning att göra. För stoicismen tenderar att bli en blott estetisk verksamhet om självomsorg och kultivering av det egna jaget blir till ett mål i sig. Under Michel Foucaults sista verksamma år skrev han om den konstnärliga iscensättning av det egna livet som de stoiska lärofädernas självförbättrande praktiker enligt hans mening gav uttryck för. Foucaults idé om stoicismen som en existensens estetik, vilket han kallade det, kritiserades dock av historikern och filosofen Pierre Hadot, som menade att en sådan läsning av stoisk självomsorg som blott estetisk praktik riskerar att reducera den till en narcissistisk dandyism. Ibland är det tyvärr åt det hållet Donald Robertsons framställning av stoicismen drar, då han uppmanar oss att reflektera över vad vi vill att vårt liv ska representera, och hur vi vill bli ihågkomna av eftervärlden.

Trots det finns delar i Robertsons bok i vilka stoicismen kommer till sin rätt. I inledningen får vi ta del av Robertsons egen berättelse om faderns för tidiga död, om en turbulent ungdomstid och en existentiell vilsenhet som först kom till ro i mötet med den stoiska filosofin. Robertsons moderna stoicism ges här en djupare betydelse än blott ett kultiverande av goda karaktärsdrag och asketisk avhållsamhet inför hårda prövningar. Den blir till ett medel för att bringa stadga och mening till en riktningslös tillvaro.

Den stoiska vägen till behärskning av det liv människan är givet att leva går via en radikal acceptans av att livets skiftningar ligger bortom hennes kontroll, och en uppmaning att istället rikta uppmärksamheten mot det hon faktiskt kan förändra. Stoikern anser att den som är förmögen att behålla en dygdig karaktär genom tillvarons oberäkneliga vändningar, inte har något att frukta från ödets nycker. Dygden tjänar då inte endast ett estetiskt syfte, utan snarare ett existentiellt. Den blir till en grundval för en stabil tillvaro och utgör en transcendental punkt som förblir beständig genom livets fluktuationer – och stoicismen blir till en ledsagare på vägen till försoning med den människa vi strävar efter att vara.

Som historisk introduktion till en av den romerska historiens mest utmärkande personer och till den stoiska filosofin är Donald Robertsons bok intressant och givande läsning. Men som självhjälpslitteratur glimrar den bara glimtvis. En etisk teoribildning definieras ytterst, vilket stoikerna var väl medvetna om, av sitt ändamål, sitt telos. Stoicismen lär oss att behärska våra impulser, men en människas dragning till stoicismen som filosofisk praktik måste själv komma från en första impuls. Om en sådan impuls är en vilja att förfina det egna jaget, eller en vilja att finna ett beständig kärna i en flyktig tillvaro, får stora konsekvenser för hur den stoiska filosofin artar sig och kommer till uttryck.

Det står klart att det är i de passager som tar avstamp i den sistnämnda föresatsen som Donald Robertsons förmedling av den stoiska filosofin finner sitt djupare tilltal.

Mest lästa just nu

1) Den omoraliska vanmakten av PJ Anders Linder

2) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

3) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

4) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

5) Vi var här först! av Nathan Shachar

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) "Den som finge möta en sådan kvinna" av Anna C Rédei

3) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

4) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

5) Räddaren i nöden av Jonas Elvander

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...