VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Ledare

Den omoraliska vanmakten

Av PJ Anders Linder

För den militära stormakten USA innebar Vietnamkriget förnedring och katastrof. För småstaten Sverige innebar det triumf och befordran till stormaktsstatus: i alla fall i våra egna ögon och på det moraliska planet.

Engagemanget för FNL och befrielsekampen tillsammans med regeringens hårda USA-kritik lyfte oss från realismens skuggvärld till idealismens soldränkta höjder. Sverige hade inga nationella intressen att försvara i Indokina, ändå hade vi aktiverat oss och trätt fram som en oegennyttig förebild för andra att ta efter.

När den franska kolonialmakten förlorade striden om Dien Bien Phu 1954 sände Sveriges Parisambassadör en not till premiärministern där han uttryckte sin beundran för försvararnas tapperhet och sitt ”djupa medlidande” med franska folket i denna prövningens stund. När Saigon föll 1975 gratulerade utrikesminister Sven Andersson Nordvietnams Stockholmsambassadör och kallade det som hänt ”en stor seger för de progressiva krafterna”. Två decennier hade gått och nu stod Sverige på framtidens sida.

Att de progressiva krafterna inte utgjordes av tappra sydvietnamesiska gerillasoldater utan av det kommunistiska Nordvietnams reguljära armé hade Sveriges företrädare inte fått riktigt klart för sig. Ej heller var de beredda på vad som komma skulle. Under lång tid hade de låtit sig charmas av nordvietnamesiska företrädare och accepterat en rad myter om landet som fakta. De var övertygade om segrarnas goda vilja och uppgifter om förföljelser och förtryck i den nordvietnamesiska segerns spår avfärdades länge som ”illvillig propaganda”.

Det skriver Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan, i sin ytterst läsvärda bok Vietnamkriget och de svenska diplomaterna (Dialogos, 2019). Och han fortsätter strävt: ”Det Vietnamkrig som intresserade de svenska diplomaterna, var det Vietnamkrig som kunde bekräfta Sveriges betydelse i världen.” Ställningen som moralisk stormakt var hett eftertraktad.

Härmed inte sagt att det bara var opportunism och fåfänga som låg bakom den svenska enögdheten inför vad som skedde i Vietnam. Bland yngre politiker och tjänstemän fanns stark sympati för radikalism och centralplanering och en övertygelse om att det skulle bli en välsignelsens dag för det vietnamesiska folket när allt det gamla murkna och kapitalistiska försvann. Men Åselius påpekar att det fanns stöd för aktivism även bland ett äldre och föga socialistiskt garde inom UD. Han spårar denna hållning tillbaka till Uppsalaprofessorn Christopher Jacob Boström, vars idealistiska 1800-talsfilosofi fick ett enormt genomslag inom akademien och präglade generationer av svenska ämbetsmän.

Åtminstone tre ideologiska drag hos den aktiva svenska utrikespolitiken återfinns enligt Åselius hos Boström: Att framtiden är överlägsen såväl nuet som det förflutna. Att samma normer ska gälla i utrikes som inrikes affärer. Att ett lands verkliga betydelse inte emanerar ur storlek och makt utan ur de moraliska värden man hävdar. Flera decennier in på 1900-talet präglades också svensk utrikespolitik av idealistiska teman som folkrätt och nedrustning, och den traditionen återknöt man gärna till efter den besvärande period av realpolitik som andra världskriget hade krävt.

Rekordårens välstånd, modernitetskult, skuldkänslor och stolthet om vartannat, protestantismens föreställningar om plikt och att vi bär ansvaret för hela världen på våra axlar, politisk radikalisering och så det Boströmska tankegodset: det är inte litet som bidrar till att svenska företrädare har kommit att fästa så stor vikt vid att vårt land ska vara en progressiv förebild och intressera sig så till den grad för hur vi uppfattas.

Andra länder må ha en rik kultur och färgstark historia. Vi har en Sverigebild istället: ett frustande framkantsliv där alla kan se oss, högst uppe i nordöstra hörnet hos World Values Survey.

Man kan bara gissa i hur hög grad denna känsla av att vara en moralisk stormakt, mer oegennyttig och modern än andra, har bidragit till att vi har tagit våra framgångar för givna och har försummat att underhålla bärande bjälkar i samhällsbygget?

Ingen kan veta bestämt, men nog har det spelat in: Vem kan vilja ett förebildsland något illa? Vi klarar oss fint utan något så gammaldags som militärt försvar. Vilka andra än vilseförda stackare kan hemfalla åt våld och brott mitt i välfärdssamhället? Vi behöver varken så många poliser eller så stränga straff som finns på mindre upplysta håll. Varför tala strängt till dem som stör och härjar i skolan? Snart finner även de sin potential och blommar ut. Varför bekymra sig om integration? Klart att den som får chansen vill bli svensk.

Och så har det gått som det gått. Sverige återfinns fortfarande på framskjuten plats på flera internationella rankningslistor. Fast bristerna blir också alltmer uppenbara. Allra tydligast märks det på fält där det allmänna har ansvar och det civiliserade samhället behöver hävdas med auktoritet. Den moraliska stormaktens riddare vill helst bara utöva mjuk makt och står ofta handfallna när denna inte räcker till.

Inhemskt ifrågasättande är illa nog, men vad som verkligen smärtar är när de kritiska rösterna kommer utifrån: När balter och finländare talar bekymrat om att Sverige har blivit en konsument istället för en producent av säkerhet. När norrmän oroar sig för vapenvåld och bilbränder och talar om det som ”svenske tilstander”. När Danmarks statsminister vill skärpa gränsskyddet mot svenska brottslingar. När det uppmärksammas att ovanligt många IS-mördare kommer från Sverige. Och när det oreras oprecist men inte ogrundat om vad som hände ”last night in Sweden” blir det bara för mycket. Gång efter annan vänds vreden mot dem som påtalar problemen, inte mot dem som bär ansvaret för dem. Värnet av Sverigebilden blir viktigare än att bryta vanmakten.

Om detta kan man säga mycket, men inte att det är så värst moraliskt.

Mest lästa just nu

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

3) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...