VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Tillbaka till framtiden

Av Gudrun Persson

Ryssland söker en nationell identitet i patriotismens namn. Historien spelar en avgörande roll.

I Sovjetunionen var framtiden enkel och förutsägbar, problemet var det förflutna som förändrades hela tiden. Så lyder en gammal anekdot.

Detta väcker frågor om de konstanta inslagen i rysk historia och vad som driver förändring, reform och revolution, det förutsägbara och oförutsägbara i den ryska historien, närmare bestämt historiens återkomst i slutet av 1980-talet och hur den används idag. Här talar vi enbart om det officiella bruket av historien, inte om den värdefulla historiska forskning som utförs i Ryssland idag.

Sovjetunionens officiella historia karakteriseras av utrotning och uppbyggnad. Den första ryktbara lärobok som skulle ta kontroll över historien var Sovjetunionens kommunistiska partis historia: kortfattad kurs, utgiven 1939. Den skrevs under skräckväldet (1936–38), då den gamla partieliten och den militära eliten utrotades fysiskt. Boken är ett tydligt exempel på att officiell sovjetisk historieskrivning var ett verktyg i propagandans tjänst, ett dekret om hur historien borde vara, inte om hurdan den var. Redan i inledningen står det att studiet av kommunistpartiets historia ”hjälper oss att ta makten över bolsjevismen och skärpa vår politiska vaksamhet”.

Blanka områden skapades som inte fick nämnas eller studeras överhuvudtaget. Ett sådant var första världskriget. Andra var förtrycket, Gulag, svälten på 1930-talet. Människor utplånades bokstavligen ur historien och blev ”icke-personer”. Ett exempel är säkerhetschefen Lavrentij Berija (1899–1953) som avsattes efter Stalins död 1953. Då skickade redaktörerna för Stora Sovjetencyklopedin en ny artikel till prenumeranterna och uppmanade dem att klippa bort artikeln om Berija och ersätta den med den nya om Berings sund. Samtidigt hade nästan inget land lika många officiella årsdagar som högtidlighöll historiska händelser: slaget vid Borodino, den första människan i rymden, sovjetiska luftförsvarets dag och så vidare. Det var ett försök att beveka historien, att styra den så att inget oönskat skulle tränga sig fram ur det förflutna. Och till en början var Michail Gorbatjov inte entusiastisk över tillbakablickandet. ”Om vi börjar gräva i vårt förflutna mister vi all vår energi”, underströk han i juni 1986. ”Vi måste blicka framåt.”

Icke desto mindre återvände historien i slutet av 1980-talet och blev en viktig drivkraft för förändring och slutligen för Sovjetunionens upplösning. Det är måhända en ironi att Boris Jeltsin i sin egenskap av partichef i Sverdlovsk (Jekaterinburg) 1977 beslöt att riva Ipatevs hus där tsarfamiljen hade mördats, och som Rysslands president på 1990-talet gav tillstånd till att Romanovarnas kvarlevor begravdes. Nu reser sig en katedral, Kyrkan på Blodet, på tomten där Ipatevs hus hade legat.

1980-talets sista år var en tid av kunskapssökande och avslöjanden. Många av historiens tidigare ”hemliga” delar återupptäcktes och böcker kom ut som handlade om allt från första världskriget till mordet på tsarfamiljen och inbördeskriget, från det politiska förtrycket till Gulagsystemet. Aleksandr Solzjenitsyns Gulagarkipelagen publicerades, Osip Mandelstams och Anna Achmatovas tidigare opublicerade dikter gavs ut. De första revolutionärernas Lev Trotskij och Nikolaj Bucharin steg upp ur tystnadens grav. Frivilligorganisationen Memorial bildades och gjorde till sin uppgift att skildra det politiska förtrycket och bokstavligt talat gräva i det förflutna. Detta är bara några få exempel. Historien hade återvänt och det med besked. En nästan ohejdbar flod av ”upptäckter” kom störtande.

Den ryska politikens pågående bruk av historia omfattar den politiska ledningens sökande efter en nationell identitet i patriotismens namn. Det är en av de klassiska frågorna i Rysslands hela historia: Ktomy?, Vilka är vi?, av president Vladimir Putin betecknad som ”en rysk nationalsport”. Ett skäl kan vara att Ryssland förlorade två imperier på mindre än 70 år, det tsaristiska 1917 och det sovjetiska 1991. Historien vet berätta att det inte är lätt för något land att förlora ett imperium.

Den patriotiska linjen under Putin har utvecklats sakta men säkert. Historien är en avgörande komponent, i tid som i rum, med vittgående konsekvenser eftersom den ryska statsledningens bruk (eller missbruk) sträcker sig långt bortom det retoriska. Det är en integrerad del av den ryska politiken som direkt påverkar förhållandena inrikes och i grannländerna.

Den militära aspekten är av största betydelse (ofta förbisedd) och försvarsmakten har en nyckelroll i att ”korrigera historiska orättvisor”, som Putin har uttryckt det. Att bekämpa ”historieförfalskningen” är en viktig uppgift för försvarsmakten. Den militära doktrinen – ett dokument som anger principerna för de väpnade styrkornas verksamhet – omfattar även uppdraget att försvara Rysslands historia. Det ingår i ”det bredare slagfältet” i dessa tider av vad som kallas hybridkrigföring.

De aktuella trenderna i utformningen av den ryska politiken kretsar kring de ledande skolorna i det strategiska tänkandet. Enkelt uttryckt betonar den ena skolan den imperialistiska traditionen, där territorier betraktas som viktiga redskap i Stormakten Rysslands tjänst och utgör en buffertzon som ska trygga själva Ryssland. Denna strategi förknippas med bland andra tsar Nikolaj I (1796–1855).

Den andra skolan hävdar att Ryssland för att bli stort och mäktigt bör koncentrera sig på sina egna tillgångar, utveckla ekonomin och ägna resurser åt sin egen befolkning i form av utbildning, infrastruktur och hälsovård. På det internationella planet bör Ryssland visa sin styrka vid förhandlingsbordet snarare än på slagfältet. Detta tänkesätt förknippas med tsar Alexander II:s utrikesminister Aleksandr Gortjakov (1788–1883), som myntade den berömda frasen ”Ryssland tjurar inte, det samlar sig”.

Just nu verkar Ryssland både tjura och samla sig. Dessa strategier arbetar ofta sida vid sida och utesluter inte varandra. Resultatet är en politik som svänger mellan två poler. På Sovjetunionens tid reviderades den officiella historien ingående flera gånger. Idag är många versioner fortfarande tillåtna, men tendensen att ta kontroll över den officiella historien är mycket tydlig.

För att belysa vilken vikt som den nuvarande politiska ledningen fäster vid den officiella ryska historieskrivningen ska jag ge några exempel som rör sig kring tre teman (inspirerade av boken Post-Memory av den ryska poeten och essäisten Maria Stepanova): Corpus, Dokument, Monument. Några exempel härrör från arvet efter Sovjetunionen, den tid då historien användes som kommunistpartiets propagandaverktyg.

Corpus. Ett av de speciella inslagen när Vladimir Putin just hade kommit till makten var ombegravningar. Den mest kända gällde den sista tsarfamiljen, som sköts 1918 och begravdes 1998 i S:t Petersburg. Senare begravdes Alexander III:s änka Maria Fjodorovna (1847–1928). Hon var född prinsessan Dagmar av Danmark och mor till Nikolaj II. Hon hade kommit till Ryssland 1866 för att stå brud och lämnade landet 1919. Hon ombegravdes bredvid sin gemål i Peter-Paulskatedralen 87 år efter att ha lämnat Ryssland.

En annan uppmärksammad ombegravning gällde general Nikolaj Batjusjin (1874–1957). Han hade varit chef för arméns militära underrättelsetjänst under första världskriget. Han stred på den vita sidan under inbördeskriget, flydde utomlands och dog i Belgien. År 2004 överfördes stoftet till Moskva och begravdes med militära hedersbetygelser.

År 2005 fördes stoftet efter Anton Denikin (1872–1947) till gravplatsen bredvid Donskojklostret i Moskva. Denikin var generallöjtnant i den kejserliga armén och hade också kämpat på den vita sidan. Hans grav ligger nära filosofen Ivan Iljins (1883–1954). Iljin hade tvingats lämna Ryssland 1922. Hans starkt motsägelsefulla idéer och tankar har vunnit anklang i det postsovjetiska Ryssland och Vladimir Putin citerade honom i sitt årliga stora tal 2005. På samma gravplats vilar författaren Ivan Sjmeljov (1873–1950), som dog i Paris och ombegravdes år 2000. Dessa olika öden – två officerare, en filosof och en författare – är tillbaka i ett land som strävar efter att återförenas med sin historia. Samtidigt väntar Lenin i mausoleet på Röda torget i Moskva alltjämt på att komma i jorden.

Dokument. I februari 2013 beordrade Putin utbildningsministeriet att framställa nya historieböcker för skolorna som skulle innehålla en enhetlig tolkning av Rysslands historia. Han underströk att inga ”motsägelser eller dubbla tolkningar” fick förekomma. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Ett vägledande dokument sammanställdes, den så kallade istoriko-kulturnyjstandart(historisk-kulturell standard). Meningen är att den ska ange principerna för omskrivning av skolornas läroböcker. Som av en händelse hade presidenten tidigare tillsatt en kommission med uppgift att ”bekämpa historieförfalskning som strider mot Ryska federationens intressen”. Den blev kortlivad, tillsatt 2009 och upplöst 2012 – ironiskt nog det år som utsågs till det officiella ”ryska historieåret”.

Trots alla bemödanden var det omöjligt att uppnå enighet i det vägledande dokumentet om hur först Rysslands och sedan Sovjetunionens expansion i Kaukasus, Centralasien och de baltiska staterna skulle skildras. Enligt Aleksandr Tjubarjan, chef för institutionen för allmän historia i den ryska vetenskapsakademin som var expertgruppens huvudman, betecknar nästan allatidigare Sovjetstater utom Vitryssland perioden under rysk/sovjetisk dominans som ”kolonialism”. Det kan Ryssland inte acceptera.

Blotta existensen av ett sådant vägledande dokument har ifrågasatts i Ryssland därför att det för tanken till en totalitär ordning då historien dikterades uppifrån. Termer som ”kulturnaja revolutsija” (kulturrevolution) förknippas med den kortfattade kursen i kommunistpartiets historia. ”Stalins socialism” står kvar i dokumentet, trots Tjubarjans löfte att han inte skulle släppa igenom den. Dessa uttryck är starkt laddade och associeras med den sovjetiska propagandistiska historien. Detta belyser konflikten mellan den politiska ledningens ambitioner och yrkeshistorikernas inställning.

År 2016 tog presidenten personlig kontroll över Ryska federala arkivet, Rosarchiv. Bakgrunden var att arkivets mångårige chef Sergej Mironenko hade gett ut ett dokument som klarlade att en av de mest glansomspunna berättelserna om hjältemod under stora fosterländska kriget, den om Panfilovs 28 gardister, i själva verket var en avsiktlig förfalskning av sovjetiska tjänstemän. Mironenko avgick från sin post.

Följden är att Rosarchiv nu är ett av de så kallade maktministerierna. Sammanlagt tretton federala ministerier, myndigheter och verk är direkt underställda presidenten, däribland utrikesministeriet, försvarsministeriet och inrikesministeriet. Vissa forskningsområden blir allt svårare att studera, till exempel Röda arméns våldshandlingar i Tyskland vid andra världskrigets slut och partisanrörelserna i Ukraina och de baltiska staterna som slogs mot Röda armén.

Monument. Om 1990-talet var perioden då man störtade monument är 2010-talet perioden då man reser nya. Detta genljuder av vad arkitekturhistorikern Vladimir Papernij har kallat Kulturadva(Kultur två). Han beskriver den unga Sovjetstatens besatthet av att utplåna det förflutna, att helt bryta med gamla tider, och ställer detta i motsats till utvecklingen på 1930-talet då hierarki, ordning och den vertikala makten alla återkom – enligt Papernij svänger utvecklingen som en pendel från den ena sidan till den andra.

Först och främst bör det understrykas att Segerdagen, den 9 maj, har blivit en grundläggande del av Rysslands identitetsbyggande de senaste tjugo åren, ett monument i sig. Militärparaden har ökat i omfång, och nu marscherar också civila i det ”Odödliga regementet”.

Andra exempel på nyuppförda monument är inte mindre viktiga. Den 1 augusti 2014 invigde president Putin i Moskva det första officiella minnesmärket någonsin över soldaterna i första världskriget. I sitt tal sade han att Ryssland var nära att vinna kriget men att segern förråddes: ”Ryssland motstod attacken och kunde sedan gå till offensiv. Brusilovoffensiven blev berömd i hela världen. Men denna seger stals från vårt land. Den stals av dem som manade till nederlag för sitt hemland och dess armé, som sådde splittring i Ryssland och endast eftersträvade makt åt sig själva, varigenom de förrådde nationens intressen.”

Strax efter annekteringen av Krim och under det pågående kriget i Donetsk och Luhansk var det bakomliggande budskapet alldeles klart: ”De som är mot oss i Ukraina ska betraktas som förrädare.” I sitt tal den 18 mars 2014, då Krim formellt inlemmades i Ryska federationen, använde Vladimir Putin ord som ”femte kolonn” och ”nationsförrädare” om dem som motsatte sig annekteringen.

Ett annat exempel är monumentet till furst Vladimir som restes den 4 november 2016, Den nationella enighetens dag. Furst Vladimir kristnade Ryssland år 988 och står nu nära Kreml i Moskva, vänd mot Kristus Frälsarens katedral. Han kom aldrig till Moskva men enligt vissa källor döptes han på Krim.

Det är också anmärkningsvärt att inga officiella minneshögtidligheter som engagerade den politiska ledningen ägde rum vid hundraårsfirandet av ”stora ryska revolutionen”, som är det officiella namnet på februari- och oktoberrevolutionerna. President Putin invigde däremot ett monument över tsar Alexander III med ett citat som tillskrivs tsaren: ”Ryssland har bara två allierade. Sin armé och sin flotta.” En andra invigning 2017 där presidenten deltog gällde korset till minne av storfurst Sergej Aleksandrovitj innanför Kremls murar i Moskva. Sergej Aleksandrovitj mördades 1905 av en terrorist och minneskorset restes tre år senare men förstördes av bolsjevikerna 1918. ”Rysslands historia återvinner sin enhetlighet. Vi sätter stort värde på varje sida i denna historia, hur svår den än är”, sade Putin.

I ljuset av att monument över Ivan IV (”den förskräcklige”) och Stalin uppförs i dagens Ryssland är det uppenbart att man blundar för den ryska historiens mörkare sida. Dessa båda härskare hade flera tusen respektive miljoner liv på sitt samvete.

År 2016 formulerade Putin sin inställning till Rysslands förgångna: ”Vi behöver historiens lärdomar främst för försoning och för att förstärka den sociala, politiska och medborgerliga endräkt som vi har lyckats uppnå. [...] Låt oss minnas att vi är ett enda folk, ett enat folk, och vi har ett enda Ryssland.”

Jag tror inte att vi nödvändigtvis lär av historien, men det står klart att den nuvarande politiska ledningen i Ryssland tror det och i den meningen placerar sin framtid i det förflutna. Det är en inställning som leder till spänningar, inom och utom landet. Som William Faulkner skriver i Rekviem för en nunna: ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.”

Gudrun Persson är forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut.

Översättning från engelska: Margareta Eklöf

Mest lästa just nu

1) Kulturlivets tillrättaläggare av Johan Sundeen och Roger Blomgren

2) Sår vind, skördar storm av Torbjörn Elensky

3) Jag vill tacka livet av Joel Halldorf

4) Utflykter från fiktionen av Bengt Ohlsson

5) På ständig jakt efter nya offer av Peter Luthersson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vem äger Ryssland? av Kjell Albin Abrahamson

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...