VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Söndrade vi falla

Av Dan Korn

Riksdagsmannen Carl Persson i Stallerhult (1844–1926) lär en gång i ett middagstal till värdinnan ha sagt att många vill likna kvinnan vid liljor och rosor, men han ville hellre likna henne vid en potatis.

”För liljor och rosor kan en vara förutan, men potäter kan en inte vara förutan.” Orden påminner om idéhistorikern och filosofen Isaiah Berlin (1909–1997), som en gång fick frågan om vilket djur han identifierade sig med. Han svarade att han identifierade sig med en pingvin, eftersom pingviner inte kan leva ensamma. Svaret är åtminstone på ett ytligt plan förbluffande, eftersom Berlin är 1900-talets store teoretiker om frihet. Kollektivet kan ses som ett hinder för individens frihet. Den yttersta friheten är ensamheten. Men Berlin menade alltså att en människa inte kan leva ensam.

Rent fysiskt kan ju en människa leva ensam, men hälsosamt är det inte. Och lika märkligt som det är att Berlin sade som han gjorde, lika egendomligt är att en av hans vänner från Oxford, professor Yael Tamir, har skrivit en bok om nationalismens goda sidor. Tamir är nämligen en av grundarna av den israeliska ”Fred nu”-rörelsen, tidigare ledamot av det israeliska parlamentet knesset för socialdemokraterna och har varit minister i flera israeliska regeringar. ”Fred nu” ses normalt som nationalismens motsats, och även om den tidiga israeliska arbetarrörelsen präglades av en ganska stor dos nationalism, är det knappast något man förknippar dagens israeliska vänster med. Yael Tamir är alltså en människa som tänker utanför boxen. I alla kretsar är det inte populärt. Hon har fått motstå hård kritik för sin bok, en kritik som jag finner orättvis. Jag fascineras istället av hur hon har läst klassisk litteratur med stark kritik av nationalismen, exempelvis Eric Hobsbawms böcker, och använder dess slutsatser för att istället framhålla nationalismens goda sidor.

Tamir lutar sig stadigt mot Berlins filosofi i sin bok, vilket blir mindre egendomligt när man betänker att Berlin inte enbart har skrivit sina kända texter om frihet, utan att han också har studerat skillnader och likheter mellan upplysning och romantik och skrivit några kortare texter om just nationalism.

I vår tid, när nationalism för det mesta förknippas med politisk höger, är det lätt att glömma bort det perspektiv som Tamir ger, och just därför är det så viktigt. Hon konstaterar att marxismens gamla dröm om att arbetare i alla världens länder skulle förena sig inte har gått i uppfyllelse. Men drömmen om en världsgemenskap, som inte bara Marx utan många utopiska tänkare närde, har faktiskt gått i uppfyllelse. Vi har fått en globaliserad överklass för vilken nationer och gränser bara är ett irritationsmoment, människor som bor i sina respektive hemländer så stor del av året som deras skatterådgivare föreslår, som går på teatern i London, åker skidor i Schweiz, äter gott i Paris och badar på Bahamas. De skickar sina barn till de bästa skolorna i världen och bygger nätverk med likasinnade över hela jordklotet. De behöver inte nationer. Världen ligger öppen för dem.

Dessa globalister – Tamir använder det ordet uppenbarligen utan att bry sig om vilken valör det har fått i en del högerextrema kretsar – föraktar nationen och hyllar världsgemenskapen. De som har anledning att sörja nationalstatens minskade betydelse är istället låginkomsttagarna, de fattigaste. Nationalstaten innebar en enorm social språngbräda för dessa människor och i vår globaliserade värld upplever de att de trycks tillbaka igen. Det är visserligen sant, som många påpekar, att nationalism till stor del var överklassens sätt att skapa en gemenskap som skulle förhindra klassuppror, men resultatet var ändå ett jämlikare samhälle, där den allmänna folkskolan spelade en mycket stor roll.

Nationalism och globalism har alltså blivit en klassfråga. Välbärgade människor har råd att vara kosmopoliter, fattiga har det inte. De fattiga får istället betala notan när globalismen innebär att arbetsplatser flyttar utomlands samtidigt som de upplever att invandrare tar jobben. När en stor del av vänstern har ställt sig på globalismens sida söker följaktligen dess tidigare väljare andra representanter. De hittar dem i stor utsträckning högerut, och det sker inte sällan i sammanhang som också odlar konspirationsteorier och där gränsen mellan nationell stolthet och rasism inte är särskilt tydligt dragen. Därför har nationalism blivit förknippad med det sämsta som den rörelsen har att bjuda på. Man kan säga att Tamir förklarar fenomen som Donald Trump, utan att för den sakens skull sympatisera med Trump. Däremot visar hon uppenbar sympati med hans väljare.

Det är förvisso sant att i nationalismens fotspår har följt såväl krig som folkmord och förtryck. Men det är bara en sida av nationalismen, en sida som givetvis skall bekämpas. Om man tror att all nationalism måste bekämpas på grund av dessa avigsidor, kastar man dock bort barnet med badvattnet. Utan den sammanhållning som gemenskapen i en nationalstat ger, tack vare nationalismen, fungerar inte samhället så att demokrati är möjlig. Tamir påpekar mot alla dem som brukar framhålla att historien känner många exempel på mångkulturella stater, att dessa inte var demokratier utan despotiskt styrda kungariken och liknande, som exempelvis det gamla habsburgska imperiet. Det var först när detta upplöstes och nationalstater bildades som demokratiseringen blev möjlig. Nationalstaten blev välfärdsstaten. För de sämre lottade innebar det en möjlighet till utbildning, språk, politiska rättigheter och frihet. När världen globaliseras försvinner en del av dessa möjligheter. Det leder till ilska, men det handlar sällan om maktkamp. Kritiken mot makthavarna kommer inte från dem som vill ta över makten, utan oftare från människor som helt enkelt är upprörda över att makthavare har svikit deras förtroende.

De populistiska partier som växer fram fångar denna upprördhet. Det beskrivs ofta som demokratins kris eller misslyckande, men Tamir menar att det istället är ett bevis för demokratins framgång. Om ett bättre samhälle skall kunna åstadkommas, är hon dock rädd för att det inte kommer att vara populister som löser de problem som har uppstått. Det är en sak att rösta av missnöje, en annan sak att den valde missnöjespolitikern lyckas göra något bättre av sitt mandat.

Därför har Tamir ett antal idéer om hur situationen kan förbättras. Nu framstår det som moraliskt rätt att värna om människor i andra länder och strunta i dem i det egna landet. Det måste ändras. Att värna om de egna är också moraliskt rätt. Inkludering är en vacker tanke, men den kommer med kostnader. Exkludering är inte vackert, men det är billigare. Skall vi åstadkomma inkludering, måste vi tala klartext om att det kommer att kosta, men att det kan vara värt det.

Slutligen kommer hon med fyra förslag. För det första måste det vara en självklarhet för varje politiker att sätta det egna landet först. Men det skall inte grundas på en känsla av överlägsenhet gentemot andra länder, utan på ett erkännande av att andra länder har samma rättighet att sätta sitt land främst. Denna form av nationalism vänder inte ryggen mot omvärlden, utan använder kärleken till det egna landet som en språngbräda för internationellt utbyte och universella rättigheter.

För det andra är inget land kulturellt helt homogent. Inom majoritetens kultur, som är så viktig för landets sammanhållning, måste det finnas plats också för avvikare, för minoriteter. Att dessa inte alltid delar landets värderingar, språk eller kultur, skall inte användas mot dem, som en anledning att förfölja. När utbildningen och medierna för fram den nödvändiga stoltheten över det egna landets bästa sidor måste det också ingå en empati för dem som inte vill vara med.

Det leder fram till Tamirs tredje förslag, att rättvisan måste fungera så att alla statens medlemmar känner att de behandlas lika av polis, rättsväsende och andra myndigheter. Upplevda orättvisor är den viktigaste grogrunden för socialt våld. Det innebär att bördan för samhällets bestånd måste bäras lika av dess invånare. En generös invandringspolitik mot folks vilja, en politik som dessutom drabbar de svagaste hårdast, så att de får bära det tyngsta lasset, kommer ofelbart att leda till social oro. Sådant kan man inte trolla bort genom att skambelägga människor genom att kalla dem för rasister. Det kan bara lösas genom rättvisare åtgärder och en starkare rättsstat.

Tamirs fjärde förslag handlar om optimism och kollektiv stolthet. Nationalkänslan måste innebära ett hopp, en tro på en bättre framtid tillsammans.

Slutligen konstaterar Tamir att alla de tankar hon fört fram har använts av extremister och fanatiker, men att samma idéer använda på ett ansvarsfullt sätt, som en medelväg, inte är lika populära att diskutera numera. Det är sant, säger Tamir, att nationella idéer har varit en grogrund för rasism och annan form av folkhat, men vad vi måste förstå är att också motsatsen, en extremt liberal politik med öppna gränser, kommer att leda till samma sak. Vill vi verkligen på allvar bekämpa våld och rasism, måste vi skapa ett samhälle som förhindrar sådana företeelsers uppkomst och spridning. En måttlig form av nationalism är, menar Tamir, en väg att nå det målet.

Och vi kan därför konstatera att den extrema liberalismen, där varje människa är ensam, är lika skadlig som extremt kollektiva lösningar. Vi människor behöver varandra. Människan är som en pingvin och hon kan inte vara utan sin potatis.

Mest lästa just nu

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

2) Dags för en motrörelse av Anna Victoria Hallberg

3) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

4) Det nya prästerskapet av Fredrik Haage

5) Allting flyter av Emil Uddhammar

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...