VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Skådespelssamhället visar upp sig

Av Gunilla Kindstrand

För recensenterna av Katarina Frostensons bok var lojalitet med kollektivet långt starkare än försvaret av litteraturens frihet och rättigheter. Den lilla resten av författarens kulturella kapital och status skulle slitas av henne.

Få böcker har blivit så vrångt lästa som K.

Katarina Frostensons bok gestaltar en landsflykt, undan förföljelse och förtal. Det sker i en mäktig tradition. Med Carl Jonas Love Almqvist, Simone Weil, August Strindberg, Paul Celan och många fler vid sin sida undersöker hon kollektivets makt över individen och de processer som uppstår när en person stöts ut ur det gemensamma.

De flesta recensenter, också de som var verksamma i de större svenska mediehusen, valde att ignorera det litterära och istället framställa boken som en partsinlaga i en pågående process. ”Fånig”, skrev en. Som att ”gråta snyggt i en Rolls-Royce”, skrev en annan. Recensionerna gick att läsa som en sista våldshandling mot den fördrivna. Kritikerkårens lojalitet med kollektivet framstod som långt starkare än försvaret av litteraturens frihet och rättigheter. Den lilla resten av författarens kulturella kapital och status skulle slitas av henne.

Den som berättar i K är i högsta grad medveten om den lagbundna dramaturgi hon är fången i. Hon betraktar den rasande hopen och dess blindhet. Hon urskiljer dirigenter som orkestrerar kraven på botgöring. Girards är aldrig långt borta: ”Offer behövs i kriser, när skillnader inte är synliga; när de behöver identifieras och när man vill övertäcka, skyla över vad som egentligen är på väg att ske i samhället, som att det tas över av krafter som det syns vara omöjligt att behärska: osynliga strukturer och övermäktigt våld. […] Då inriktar man sig på en fläck. Och se, själv blir man ren”, skriver hon.

Christian Abrahamssons genomlyser både skarpt och varsamt dessa tre nutida ”affärer”. Resonemanget om hur syndabockstemat gestaltar sig i just den svenska konsensuskulturen är bestickande. Kring de tre huvudpersonerna utvecklades mycket riktigt en sorts kollektiv förlamning. Fredrik Virtanen fick vända sig till ett norskt förlag för att över huvud taget få sin givna bästsäljare utgiven. Harriet Wallbergs fall lyftes till departementsnivå av Karolinska institutets danska styrelseledamot Liselotte Højgaard, professor vid Köpenhamns universitet. Højgaard krävde för övrigt en oberoende granskningskommission, där samtliga ledamöter skulle kunna komma från andra nordiska länder än Sverige. Katarina Frostensons bok kom ut på ett danskägt förlag. Den som mest ihärdigt och engagerat diskuterat turerna kring den svenska metoo-rörelsens effekter är ledamoten av Det Danske Akademi, litteraturvetaren Marianne Stidsen. I somras kom hennes bok Den nordiske MeToo-revolution 2018 og dens omkostninger. Stidsen menar att omvälvningen för somliga blev ett machiavelliskt maktmedel som utmanar demokratin och samhällets humanistiska ideal i sina totalitära anspråk.

Som litteraturvetare och författare har Stidsen tidigare intresserat sig särskilt för kritikens roll i det moderna och identitetsbegreppets koppling till skönlitteraturen. Hon har samtidigt varnat för att samtidsmänniskans allt sämre förmåga att tillägna sig skön litteratur är på väg att påverka oss och vår relation till varandra, till samhället och till demokratin. Genom möjligheten att kunna träda in i ett rum där konsten verkar i sin egen rätt ges individen möjlighet att reflektera sin egen existentiella belägenhet. Det är en färdighet på vilken civilisationen byggts och vilar.

Stidsen menar att somliga handlingar som sker i metoo-rörelsens namn befrämjat en ociviliserad, primitiv gruppmentalitet där individens fria vilja och egna ansvar negligerats. Den som så här i efterhand ger sig tid att titta på den mest spektakulära metoo-rörelsens crescendo, knytblusmanifestationen på Stortorget, har lätt att se Stidsens poänger. Demonstrationen ägde rum på Stortorget i april 2018 och samlade hundratals kvinnor och män. Protesterna riktade sig mot patriarkatet i allmänhet, och Svenska Akademien och ledamöterna Katarina Frostenson och Horace Engdahl i synnerhet. En kollektiv, rusig energi tog över det historiska torget. ”Avgå alla” står det på ett stort, gungande plakat. När de utländska tv-journalisterna, som hade mycket liten förförståelse för händelsen, bad om kommentarer hade de svårt att få begripliga svar. ”Varför har ni kommit hit?” var reportrarnas standardfråga. ”Vi har fått nog”, sa en demonstrant. ” Det är strukturerna”, sa en annan. ”Det måste bli en förändring”, sa en tredje. Ja, ”alla måste avgå”.

Sällan har skådespelssamhället manifesterat sig så tydligt som på Stortorget den där vårdagen 2018. Händelsen producerades av tre medieprofiler med starka personliga (och för några av dem ekonomiska) intressen i frågan. En upprörd, kompakt massa agerade på scenen. Vid skärmarna satt den stora publiken.

I sin bok citerar Katarina Frostenson filosofen och mystikern Simone Weil: ”Kollektivet är inte bara direkt främmande för det heliga, utan därtill direkt vilseförande, därigenom att det erbjuder en falsk efterapning.”

Författarna till de tre böcker som Christian Abrahamsson behandlar har hanterat sitt öde på skilda vis. Harriet Wallberg har till synes oförtröttligt påmint om felen i de utredningar som dömde henne och står nu åter igen på tröskeln till gemenskapen med uppdrag från regeringen i handen.

Fredrik Virtanen, med lång erfarenhet i massans heta mediemitt, har regisserat en beundransvärd comeback genom strategisk lansering av bok och kommentarer. Idag är han tillbaka i både soffor och i spalter. De har båda lyckats kortsluta syndabocksmekanismen.

Katarina Frostenson låter berättarjaget vandra genom boken och plockar sorgset och systematiskt sönder syndabockens attribut längs den väg som bär bort från Sverige.

På sista sidan träder hon ut i ett annan luft och det är som om hon lämnar kvar sin förtvivlan mellan bokens pärmar.

Sista orden i K är Friedrich Hölderlins vackra:

”Men där fara är, växer det räddande även.”

Gunilla Kindstrand är frilansskribent.

Mest lästa just nu

1) Tystnadskultur av Jon Åsberg

2) Barnen byggs bort av Simon Westberg

3) En evig renovering av Peter Santesson

4) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

5) Den liberala idén av Lena Andersson

NR 7 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...