VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Så att vi slipper att oroa oss

Av Susanna Birgersson

Lars Adaktusson behövde offras för att rena kristdemokraterna från skammen. Som vit, kristen medelåldersman var han den perfekta syndabocken

Den 21 maj, veckan som ledde upp till EU-valet, publicerade Dagens Nyheter avslöjandet om hur Lars Adaktusson, tidigare Europaparlamentariker för Kristdemokraterna, hade röstat i frågor som på olika sätt handlade om abort: ”Adaktussons facit i EU – röstade emot abort 22 gånger”.

”Som enda svensk röstade han emot det slutgiltiga fördömandet av Paraguay för att landet nekat en våldtagen 10-årig flicka abort”, lydde ingressen. En vedervärdig människa, förstod man.

Det var upptakten till ett mediedrev som Lars Adaktusson nog inte har hämtat sig från än.

Han försökte förklara att han röstat i enlighet med subsidiaritetsprincipen, att han och hans parti är av åsikten att abortlagstiftning ska behandlas på nationell nivå. Och att skälet till att han röstade emot fördömandet var att texten innehöll en formulering om att abortfrågan måste upp på EU-nivå.

Men medierna kände lukten av blod. Partiledarstaben, nedringd av journalister, livrädda att de fantastiska opinionsstaplarna skulle börja svaja, tog avstånd. Lars Adaktusson kände sig övergiven och lämnade strax efter valet sin plats i partistyrelsen.

En syndabock?

Ja, det tror jag att man måste säga, på mer än ett sätt. Först och främst för Kristdemokraterna:

Den kristdemokratiska versionen av subsidiaritetsprincipen i abortfrågan lider av ett besvärande pedagogiskt problem. Motiveringen lyder så här: Vi vill inte att något annat land ska lägga sig i vår abortlagstiftning, därför måste vi hålla frågan borta från EU. Något förvånande är det alltså av omsorg om den svenska abortlagstiftningen som KD inte vill låta EU att yttra sig om abort, överhuvudtaget.

Men varför skulle man inte kunna uppmana andra länder att erbjuda abort, utan att för den skull lägga sig i själva utformningen? Om man nu hade ansett att det var en viktig rättighet. Om, låt säga, ett medlemsland nekade skolgång för barn till arbetslösa, skulle KD-ledamöter då underlåta att reagera, med hänvisning till att utbildningspolitiken inte bör ligga på EU-nivå?

Och Adaktusson anser att EU-parlamentet gärna får uttala sig positivt om samvetsfrihet, trots att samvetsfriheten ju är något som på sina håll faktiskt begränsar kvinnors möjlighet att kunna göra abort, just det som Kristdemokraterna säger sig vara så rädda ska hända i Sverige. Underligt.

Nej, inte särskilt underligt egentligen, för motiveringen är inte sann. Subsidiaritetsprincipen i den här frågan handlar inte främst om att värna vår fria abort. Snarare är det så att när den enda gångbara inrikespolitiska åsikten är ett tydligt ställningstagande för den svenska abortlagstiftningen i dess helhet, tycks de sista resterna av verkligt kristdemokratiskt abortmotstånd kanaliseras genom röstningsförfarandet i EU-parlamentet. När medierna sätter strålkastarljuset på denna princip kan alla se att den inte är en princip utan en undanflykt. Och när det uppdagas måste partiledningen ta avstånd. Lars Adaktusson får svettas ensam i strålkastarljuset.

Christian Abrahamsson skriver i sin artikel att offrandet handlar om att gemenskapen i och med att den identifierat och stött ut syndabocken kan renas från skuld. Just så behövde Lars Adaktusson offras för att rena det kristdemokratiska partiet från skammen som följer av att hysa, eller ens acceptera abortmotstånd.

Men han blev inte bara Kristdemokraternas syndabock, utan på ett djupare plan, också hela landets. Med jämna mellanrum behöver vi nämligen hitta människor att skicka ut i öknen, så att vi kan stilla den oro som med nödvändighet måste uppstå hos ett kollektiv som har fattat beslut om den tidpunkt vid vilken ett människoliv blir skyddsvärt och okränkbart, när vi gemensamt har bestämt att före denna tidpunkt är det både lagligt och moraliskt försvarbart att avsluta det redan påbörjade livet.

Hur många goda skäl det än finns att låta en kvinna själv avgöra om hon vill fullfölja sin graviditet, borde det infinna sig åtminstone ett vagt tvivel hos dem som tar sig för att sätta ett datum för människovärdets början. Om inte annat ser vi i debatten uttryck för detta kollektiva tvivel så fort frågan om de riktigt sena aborterna aktualiseras. När vi skär ner på samhällets stöd till barn med funktionshinder och samtidigt gör det till rutin att försöka hitta och abortera defekta foster – inte konstigt om det då uppstår en besvärande kognitiv dissonans hos det folk som högljutt proklamerar ”alla människors lika värde”. Någon måste offras.

Och vad passar bättre som syndabock än en vit, kristen, medelålders man? Själva symbolen för kvinnoförtryck materialiserad. När den motvilja mot abort som man kan ana att Adaktusson hyser tar sig uttryck i att han vägrar lägga alla andra hänsyn åt sidan för att villkorslöst stödja en våldtagen flickas rätt att slippa föda det barn som hennes styvfar är pappa till, ja, då förstår vi ju att även en skenbart försiktig abortskepsis i grunden är en extrem hållning. Det perfekta offret som i sitt handlande är själva beviset för att vi gör rätt när vi fortsätter att frysa ut sådana som han.

Christian Abrahamson skriver om syndabocken som en av de mekanismer som används för att stabilisera en gemenskap som befinner sig i upplösning eller i djup kris. Det är i och för sig ett faktum att Sverige är en av världens stabilaste demokratier, men samtidigt rusar vi fram mot ett tillstånd av våldsam polarisering och fragmentisering. Samhällskontraktet ligger i rännstenen, på nätet vältrar sig människor i dynga, människans lust har upphöjts till moral, våld och laglöshet breder ut sig. I sådana perioder ökar behovet av något att samlas kring. Över partigränser och åsiktsraviner, hos hög som låg, uppstod för ett kort ögonblick en varm och skön gemenskap i förskräckelsen över Adaktussons skamliga handlande. Syndabocken skapade enhet och vi fick ett välkommet skäl att stöta ut en obekväm person, en person som ibland har påmint oss om en vag oro vi inte riktigt lyckas göra oss av med.

Men syndabockar är färskvara. Massan som inte tål individer med avvikande uppfattningar kräver ständigt nya offer. Sådan är logiken.

Susanna Birgersson är fristående skribent.

Mest lästa just nu

1) Tystnadskultur av Jon Åsberg

2) Barnen byggs bort av Simon Westberg

3) Myterna om Vietnam av Gunnar Åselius

4) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

5) Lugnt, ordnat och liberalt av Mattias Svensson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Följa flocken av Susanna Birgersson

NR 7 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...