VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Allt är inte våld

Av Henrik Lundberg

En del debattörer beskriver skjutningar som ett svar på samhällets strukturella våld. Denna utvidgning av våldsbegreppet är olycklig.

I sin recension av Édouard Louis roman Vem dödade min far i Dagens Nyheter i våras hävdade kulturjournalisten Kristina Lindquist att det går en skiljelinje mellan hur olika politiska läger definierar våld: ”Ja, det är våld att skjuta någon. Men är det våld om samma människa går till jobbet och aldrig kommer hem igen? Är det våld att det mellan en högutbildad individ i Danderyd och en lågutbildad i Vårby Gård inte bara skiljer ett tjugotal tunnelbanestationer utan också 18 år i livslängd? Säg mig hur du svarar och jag ska säga dig vem du är, rent politiskt.”

Lindquists observation är korrekt. Synen på våld är idag en politisk vattendelare. För stora delar av vänstern är det inte bara ett observerbart fysiskt fenomen, såsom till exempel ett slag i magen eller en knuff in i väggen. Många hävdar även att våld är en anonym och destruktiv kraft som är inbyggd i det kapitalistiska systemets själva funktionssätt. För denna del av vänstern är social ojämlikhet en form av våld. Underprivilegierade gruppers fysiska våld, såsom Gula västarnas i Frankrike, uppfattas i sin tur ofta som ett svar på samhällets abstrakta eller strukturella. I Göteborgs-Posten skrev till exempel författaren Mattias Hagberg i vintras att gängkriminellas dåd i Sverige är ”ett bisarrt och missriktat svar på samhällets strukturella våld, på de orättvisor som för varje år blir alltmer uppenbara”.

Den norske fredsforskaren Johan Galtung föreslog redan för 50 år sedan att våldsbegreppet skulle utvidgas. I sin inflytelserika artikel ”Violence, peace and peace research” (1969) hävdade han att allt som står i vägen för en människas möjlighet att realisera sin fulla potential, i såväl fysisk som psykisk mening, bör uppfattas som våld. Galtung definierar våld som ”orsaken till skillnaden mellan det potentiella och verkliga, mellan vad som kunde ha varit och vad som är. Våld är det som ökar avståndet mellan det potentiella och det verkliga och det som hindrar förminskandet av detta avstånd.” Galtung anför som exempel en person som dog av tuberkulos på 1800-talet. Detta kan inte betraktas som våld, eftersom sådana dödsfall var svåra att undvika vid denna tid. Om någon dör i tuberkulos idag är vederbörande däremot utsatt för våld, eftersom det nu finns möjligheter att förhindra det. Galtung kallar detta för ”strukturellt våld”. Lindqvists exempel på skillnaden i livslängd mellan högutbildade i Danderyd och lågutbildade i Vårby Gård skulle också kunna tas till intäkt för att de senare är utsatta för strukturellt våld, vilket hon också gör i sin recension.

Ett annat exempel på ett abstrakt och metaforiskt våldsbegrepp finns hos den slovenske marxistiske filosofen Slavoj Žižek. I sin bok Violence (2008) gör han en distinktion mellan subjektivt och objektivt/systemiskt våld, som i princip helt och hållet sammanfaller med Galtungs åtskillnad mellan fysiskt och strukturellt våld. (Galtung omnämns dock aldrig i Violence). Båda beskriver ett konkret våld som utövas av en specifik aktör, vilket kontrasteras mot ett abstrakt och anonymt våld som saknar en egentlig upphovsman. En skillnad är emellertid att Galtung, i motsats till Žižek, i artikeln från 1969 inte använder begreppet strukturellt våld för att förklara eller legitimera fysiska attacker. Žižek är å sin sida inte främmande för att antyda att George Soros och Bill Gates ska straffas med döden. (Det uppenbart motsägelsefulla i att hävda att systemiskt våld saknar en upphovsman och samtidigt utkräva ansvar förefaller inte besvära honom.)

I den senare artikeln, ”Cultural violence” (1990), urskiljer Galtung även en tredje typ, kulturellt våld. Med detta avses olika försök att legitimera fysiskt eller strukturellt våld. Enligt Galtung finns det så pass många brutala inslag i den europeiska kulturen att man enligt honom måste karakterisera hela Västerlandets kultur som våldsam. Galtung finner exempel på västerländskt kulturellt våld i till exempel måleri, matematik och neoklassisk ekonomi. Detta tjänar, menar han, till att framställa icke-västerlänningar som mindervärdiga, vilket medför att de kan göras till legitima mål för fysiskt eller strukturellt våld.

Ytterligare ett bidrag till arsenalen är Pierre Bourdieus begrepp ”symboliskt våld”, som tjänar till att upprätthålla en illegitim klass- och könsstruktur genom vilken vissa människor exkluderas från deltagande i samhället. Enligt Bourdieu är till exempel allt slags pedagogisk verksamhet en form av symboliskt våld. Och i Nyliberal ordlista (2018) av Athena Farrokhzad med flera slås det redan i bokens första mening fast: ”Varje språklig handling inbegriper våld.”

Finns det problem med ett utvidgat och metaforiskt våldsbegrepp av detta slag? Ja, problemen är, som väl redan har framgått, flera och betydande. I sin bok Violence. A Micro-Sociological Theory (2008) konstaterar sociologen Randall Collins att en utvidgning av våldsbegreppet bidrar till att tömma det på empiriskt innehåll snarare än att klargöra det. Fysiskt våld har, säger Collins, en konkret och påvisbar referent, även om gränsfall naturligtvis förekommer. När vi rör oss bortom det observerbara våldet blir det oklart vad som egentligen avses. När det gäller fysiskt våld, i form av till exempel personrån eller grov misshandel, går det att mäta om det minskar eller ökar. Typiskt för begreppen symboliskt, systemiskt och strukturellt våld är emellertid att det inte går att säga om det ökar eller avtar. Både Galtung och Žižek understryker tvärtom att det strukturella och systemiska våldet utgör ett slags konstant tillstånd i ett kapitalistiskt samhälle. Det strukturella våldet är osynligt, men likafullt verksamt. Det är inbyggt i systemet.

Men kan nebulösa och empiriskt tomma begrepp av detta slag överhuvudtaget förklara någonting? Är det ens deras funktion? Nej, det förefaller istället vara fråga om normativa och politiskt grundande begrepp vars syfte är att brännmärka och kritisera sociala strukturer. Sociologen David Wästerfors har i sin bok Våld (2016) påpekat att ordet ”våld” stärker talarens agenda, spetsar till debatten och provocerar motståndarna. Ordet är ett retoriskt kraftfullt stimuli som kräver en respons från åhörarna.

Men är det inte rimligt att betrakta skillnader i förväntad livslängd mellan olika grupper som uttryck för ett strukturellt våld, som utövas mot en mindre privilegierad grupp? Problemet är att vetenskaplig teori inte bara kan ha en samhällskritisk eller retorisk funktion. Man måste också specificera vari det icke-fysiska våldet egentligen består. Galtung försökte göra det genom att skilja mellan det verkliga och det potentiella. Våld är det som hindrar människan från att realisera sin potential. Man behöver inte fundera länge innan man inser att en sådan teori är alldeles för vid för att tjäna ett vetenskapligt syfte. Utspelar sig inte, som kritiker har påpekat, i själva verket allt mänskligt liv i spänningsfältet mellan det verkliga och det potentiella? För hur många av oss sammanfaller egentligen det vi verkligen har uppnått med det vi skulle kunna uppnå under optimala betingelser? Innebär det inte i så fall att vi alla är utsatta för strukturellt våld?

Det besynnerliga med Galtungs teori blir inte minst tydligt när han hävdar att man är utsatt för strukturellt våld i ett konsumtionssamhälle, eftersom man i ett sådant samhälle förhindras från att förverkliga sin fulla mänskliga potential. I ”Cultural violence” hävdar han dessutom att Västerlandet är våldsamt bland annat eftersom den klassiska logiken, enligt vilken ett påstående måste vara sant eller falskt, har ett så starkt grepp om vårt tänkande. Detta leder, menar han, till en polarisering mellan olika grupper i samhället. Man undrar hur Galtungs teori överhuvudtaget har kunnat tas på allvar.

Den finns med andra ord starka skäl att hålla fast vid ett mer positivistiskt synsätt, enligt vilket våldsutövning måste vara av fysisk och i princip observerbar karaktär. Det kan också vara klokt att rusta sig teoretiskt mot vänsterns lättköpta och ideologiskt laddade förståelse av det fysiska våldet som ett mer eller mindre legitimt svar på samhällets strukturella. Ett sätt kan vara att bekanta sig med källorna till detta tänkande.

Mest lästa just nu

1) Tystnadskultur av Jon Åsberg

2) Barnen byggs bort av Simon Westberg

3) En evig renovering av Peter Santesson

4) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

5) Den liberala idén av Lena Andersson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) För dem som har råd av Hanna Sistek

2) Från taktisk triumf till pyrrhusseger av PJ Anders Linder

3) Den liberala idén av Lena Andersson

4) Myterna om Vietnam av Gunnar Åselius

5) Moralfilosofi och marknad av PJ Anders Linder

NR 7 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...