VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Ont i själen

Av Erik W Larsson

Den moderna populärvetenskapens mest enformiga genre är nog böcker som kritiserar psykiatrin. Dispositionen är nästan alltid densamma. Författaren inleder med en tårdrypande historia om sina egna missöden med psykofarmaka och terapeuter.

Denna åtföljs av okritiska intervjuer med samma handfull surmulna dissidenter – vanligen läkarna David Healy och Peter Breggin, samt laboratorieforskaren Irving Kirsch. Psykiatrins mest ökända kvacksalvare, knasbollar och lobotomister får sedan tala för hela yrkeskåren, medan förnuftiga röster förpassas till marginalen. Mot slutet lägger författaren fram sin egen, förvisso originella, lösning på de problem som den etablerade psykiatrin har tampats med i århundraden. Det kan vara eteriska oljor eller ”naturliga” extrakt, utvunna ur barken hos ett exotiskt träd. Inte sällan presenterar någon sin nya och revolutionerande psykoterapi. De värsta foliehattarna varnar för mikroskopiska rymdvarelser som har tagit sig in i våra kroppar, och som endast kan drivas ut medelst rigorös, scientologisk hjärntvätt. Att dessa ”behandlingar” helt saknar evidens beträffande säkerhet eller effekt ses inte som någon nackdel, utan är snarare en del av författarens sales pitch. Om den vetenskapliga psykiatrin verkligen är så här lögnaktig och korrumperad, måste väl sanningen sökas i ovetenskap och vidskepelse?

Nåväl, det var med låga förväntningar jag tog mig an Mind Fixers av Harvard-professorn Anne Harrington. I sin bok förebrår Harrington det psykiatriska etablissemanget för att ha utlovat biologiska lösningar på själsliga problem – löften som hittills inte har infriats. Bokens titel syftar på en känd artikelserie i dagstidningen The Baltimore Sun, där journalisten Jon Franklin föreställde sig framtidens psykiatrer som veritabla ”mind fixers”, i färd med att luska ut de kemiska formler som ligger till grund för hjärnans hemligheter. Franklins artikelserie från 1984 vann Pulitzerpriset i en tid av ohämmad, ”biologistisk” optimism, då trendiga preparat som Prozac och Xanax tog världen med storm. 30 år senare har entusiasmen svalnat, och inte ens läkemedelsbolagen verkar hysa några förhoppningar om nya mirakelkurer.

Denna ebb och flod mellan hybris och besvikelse är dock inte unik för vår tid, menar professor Harrington, utan har kännetecknat psykiatrin sedan dess begynnelse. Författaren tar oss tillbaka till mitten av 1800-talet, då europeisk mentalvård dominerades av jättelika ”dårhus”, långt ute på landsbygden. Läkarna förlitade sig här på friluftsliv, trädgårdsarbete och hemslöjd för att hela sina klienters kranka själar. Mot seklets slut kom denna modell att hånas som ”ovetenskaplig” av en ny generation anatomiskt orienterade kliniker, med psykiatern Emil Kraepelin i spetsen.

Genom att dissekera sina avlidna patienters hjärnor hoppades anatomikerna identifiera morfologiska särdrag som gav upphov till, exempelvis, schizofreni. Efter 30 års idogt hyvlande tvingades Kraepelin inse att några klara orsakssamband knappast gick att påvisa. Anne Harrington återger denna sedelärande anekdot för att visa hur psykiatrin gång på gång har misslyckats med att leva upp till sina egna, vetenskapliga ambitioner. Å ena sidan har hon rätt – 100 år efter Kraepelins nederlag saknar vi fortfarande pålitliga biomarkörer för psykisk sjukdom. Å andra sidan ter sig professor Harringtons historieskrivning en smula missunnsam. Vad 100 års vetenskapligt arbete har lärt oss är att psykisk sjukdom är något betydligt mer komplicerat än vad vi har kunnat föreställa oss. Läget är frustrerande, men går knappast att skylla på pionjärer som Kraepelin. Han gjorde ju faktiskt sitt bästa för att föra kunskapen framåt. De metoder som använts inom psykiatrisk forskning skiljer sig dessutom föga från neurologins eller allmänmedicinens.

I stort imponeras jag dock av Anne Harringtons historiska överblick och intellektuella ärlighet. Konsekvent avstår hon från att göra våld på sanningen för att stärka sin egen tes, vilket närmast får betraktas som unikt inom denna genre. Med stor inlevelse skildrar Harvardprofessorn det förra seklets intellektuella tennismatch mellan biologister och psykoanalytiker, utan att ta parti för någondera sidan. Men författarens hänsyn till modern, politisk korrekthet fördunklar hennes vetenskapliga omdöme och får henne ibland att söka tillflykt i det banala. Sålunda förfasas professor Harrington över att forna tiders hjärnforskare trodde att det möjligen fanns biologiska skillnader mellan olika etniska grupper!

Författaren lyder också den amerikanska populärvetenskapens första och enda budord: Du skall icke skriva utan att jämföra något med Hitler och Förintelsen. Harrington fördömer psykiatrin för dess medverkan i steriliseringen av utvecklingsstörda under början av 1900-talet, och betraktar denna praktik som ett förspel till massmorden i Auschwitz och Treblinka. Reductio ad Hitlerum-argument av detta slag är numera så vanliga att de knappt väcker någon reaktion hos läsaren. Rutinmässigt skuldbeläggs psykiatrer som har att ta ställning till svåra, etiska dilemman i sin dagliga yrkesutövning.

Jag minns själv ett fall med en ung, kvinnlig patient för några år sedan. Utöver att vara gravt förståndshandikappad och psykotisk var hon synnerligen intresserad av könsumgänge. Hennes utvalde var en schizofren tonårspojke på samma avdelning, och personalen hade fullt upp med att hålla isär turturduvorna. Om min stackars patient hade blivit gravid skulle hennes barn sannolikt födas med svåra, psykiska funktionshinder och genast få omhändertas av sociala myndigheter. Efter många om och men lyckades vi till sist övertala den unga kvinnan att ta en spruta med långverkande preventivmedel. Jag frågar mig dock hur vi skulle ha agerat om samma situation hade uppstått för 100 år sedan – när det inte fanns p-sprutor, säkra aborter eller sociala myndigheter värda namnet. Vilken hade varit den mest humana lösningen på problemet? Frågeställningar som dessa är högst obehagliga, och Harringtons beröringsskräck är lätt att förstå. Att vifta bort dem genom att slappt hänvisa till nazismen är dock att göra det väl enkelt för sig, och anstår knappast en seriös medicinhistoriker.

Men vad kan psykiatrin då göra för att ta sig ur denna besvikelsens spiral? Om svaren inte går att finna i hjärnans biologi, var bör vi leta istället? Vad har Anne Harrington själv att komma med? Kanske några goda råd? Inte särskilt mycket, visar det sig. Rådlösheten bör dock inte nödvändigtvis ses som något negativt. Harrington är ingen dumdryg polemiker eller charlatan, och hon vet bättre än att saluföra patentlösningar på svåra problem.

Mind Fixers sista kapitel får ändå betraktas som en antiklimax. Författarens slutsatser vacklar mellan det självklara och det motsägelsefulla. I en passage ondgör sig Harrington över läkarkårens monopol på förskrivning av antidepressiva, och föreslår att sådan behörighet även bör medges psykologer och socialarbetare. Detta låter som en rimlig idé, men skulle knappast avhjälpa den massförskrivning av psykofarmaka som hon ägnar resten av boken åt att fördöma. Harvardprofessorn hänvisar också till studier som antyder att individer med schizofreni klarar sig bättre i afrikanska bysamhällen än i moderna västländer. Även om senare forskning kan tänkas bekräfta dessa rön, är det en öppen fråga vilka de praktiska konsekvenserna i så fall blir. Den industriella revolutionen är ett fullbordat faktum i västvärlden och de flesta av oss vill inte vrida tillbaka klockan, vare sig för att rädda planeten eller bara lindra de psykiskt sjukas plågor.

Anne Harrington är särskilt orolig över den moderna psykiatrins tendens att bemäktiga sig människors liv och reducera själsliga upplevelser till kemiska processer eller kliniska syndrom. Professorn uppmanar oss psykiatrer att hålla oss på vår kant och fokusera våra insatser på ”genuina” åkommor som schizofreni eller bipolär sjukdom. Här framför Harrington en viktig poäng, och hennes ställningstagande väcker min sympati. Dagens läkare ombeds allt som oftast att hantera problem vi traditionellt inte betraktat som medicinska. Jag frågar mig dock i vilken mån psykvården själv kan skuldbeläggas för sin utvidgade roll i samhället.

I den klassiska studien Bowling Alone beskrev Harvardsociologen Robert Putnam hur civilsamhällets institutioner – från kyrkor och idrottsföreningar till intakta kärnfamiljer – kraftigt har minskat i antal och inflytande sedan 1950-talet. Efter hand som dessa Edmund Burkes ”små plutoner” har kapitulerat har allt fler sociala farsoter blivit psykiatrins ansvar.

Jag är själv i skrivande stund ansvarig för en psykavdelning högt uppe i de amerikanska Appalacherna. Mina patienters svåraste problem är i tur och ordning: opiater, arbetslöshet, alkohol, ensamhet och en eländig barndom. Primär psykisk sjukdom av det slag som Harrington syftar på kvalar inte ens in på topp 5-listan. Ändå ligger folk här i sina sängar, i väntan på att doktorn ska bota dem med sin psykofarmakologiska trollstav. Oss emellan har jag ingen aning om hur jag ska hjälpa dessa stackare, och professor Harrington tycks inte heller sitta inne med någon lösning. Goda råd från läsare emottages tacksamt via Axess redaktion.

Mest lästa just nu

1) Tystnadskultur av Jon Åsberg

2) Barnen byggs bort av Simon Westberg

3) En evig renovering av Peter Santesson

4) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

5) Den liberala idén av Lena Andersson

NR 7 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...