VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

I väntan på digital jämlikhet

Av Håkan Lindgren

Matthew Hindman är tillbaka. Om det inte låter spännande kan det behövas en liten förklaring.

Hans förra bok, The Myth of Digital Democracy, kom 2008 och man kan fortfarande läsa artiklar där folk refererar till den i respektfulla ordalag – ett kvalitetsomdöme så gott som något, med tanke på hur snabbt internet förändras. Det är inte mycket som skrevs för tio år sedan som fortfarande är giltigt idag. Som en jämförelse: året efter kom Chris Andersons Free, boken där Anderson påstod att nätet skulle göra allting gratis, eftersom den nya ekonomin gjorde alla gamla spelregler ogiltiga.

Hindman är associate professor of media and public affairs vid George Washington-universitetet i Washington. I The Myth of Digital Democracy förklarade han att människor återskapar samma hierarkier på nätet som överallt annars. Låter det som en självklarhet? Det borde det göra! Diskussionen om nätet har länge varit så bisarr att någon som säger välunderbyggda självklarheter framstår som en pelare av intellektuell hederlighet.

När den rådande ideologin påstod att bloggarna kommer att rasera alla hierarkier kunde Hindman visa att det inte var sant. Även bland bloggar och sajter finns en social hierarki med några få vinnare i toppen, något som inte är förvånande eftersom människan är ett hierarkiserande djur. Nätet koncentrerar folk ännu hårdare till ett fåtal populära sajter än vad traditionella medier har gjort, skrev Hindman. En undersökning av 5 000 populära bloggar visade att de tio största fick 48 procent av besöken. USA:s tio största tidningar hade som jämförelse 19 procent av läsarna. När det gäller politisk debatt, det område som intresserade samhällsvetaren Hindman mest fick en liten grupp kända bloggare fler besökare än resten av befolkningen tillsammans. Så gick det med myten att elitens tid var över eftersom alla kunde göra sig hörda på nätet.

Med sin nya bok The Internet Trap vill Hindman visa, lika grundligt som förra gången, att nätet gynnar monopolföretag, inte småskalighet. Han vill spräcka de myter som upprepas varje gång någon skriver en bok eller artikel om nätet. ”The web is so popular, powerful, and omnipresent that we forget just how badly it has failed at its original goal”, skriver han. På nätet har intäkterna koncentrerats till några få jätteföretag snabbare än någonsin tidigare i världshistorien. Google och Facebook kontrollerar tillsammans 73 procent av den digitala annonsmarknaden i USA. Man påstår gärna att pengar inte kan köpa uppmärksamhet, skriver Hindman, men om det vore sant skulle den annonsmarknad dessa bolag dominerar inte vara värd 60 miljarder dollar.

Internet och dess hyperlänkar skulle avskaffa alla hierarkier, sades det. Hindman kan sin teknikhistoria: det är uppmuntrande att han minns Ted Nelson, vars egensinniga vision om hyperlänkar slutade som intellektuell kuriosa istället för verklighet. I praktiken, skulle jag vilja säga, är ”nätverk” inget annat än ett finare ord för ”hierarki” – ett ord som tjänar till att dölja de hierarkier som byggs upp. Alla noder i nätverket är nämligen inte jämlika, vare sig nätverket består av ekonomiska transaktioner, sociala relationer eller webbadresser. Paris och Jyväskylä ingår båda i det globala nätverk som består av flygplatser, men Paris kommer alltid att vara Paris. Hindman minns också Nobelpristagaren Herbert Simon, som redan på 1960-talet förutsade ett informationsöverflöd där uppmärksamhet kommer att bli den begränsade resurs som alla tävlar om.

Det finns i själva verket två internet, skriver Hindman. Det första är det verkliga nätet, med kablar, serverfarmar, övervakning och globala monopolföretag. Det andra är ”det imaginära nätet” – den idealiserade visionen om ett nät som kommer att demokratisera världen, såväl när det gäller handel som informationsutbyte. Visionen är så stark att den förvränger vad vi ser. Vi vet att nätet håller på att göra världen jämlikare. Kan vi inte avläsa det i vår egen vardag betyder det bara att vi måste ha lite mer tålamod – men att vänta på ett internet som lever upp till retoriken, skriver Hindman, är som att vänta på Godot.

På fantasi-internet kan alla som har något intressant att säga snabbt skaffa sig en global publik. På det verkliga nätet går en tredjedel av trafiken till de fyra största företagen – Google, Facebook, Microsoft och Yahoo. Det kostar pengar att bygga upp och behålla lönsamma besöksvolymer. Vi måste ”reconsider an enormous volume of internet scholarship”, skriver Hindman. Hundratals texter påstår att nätet har gjort det lättare för medborgare och intressegrupper att nå ut med sina budskap, men flera studier som har undersökt saken närmare visar att intressegrupper ofta har fått det svårare att nå ut. Nätet blev inte ett ekosystem, det har blivit en kommersiell monokultur.

”The unwillingness of many to abandon those failed hopes now threatens to make the situation even worse”, skriver Hindman. Det finns saker vi kan göra för att förbättra läget, men då måste vi först förstå hur nätet fungerar. Hur många, skulle jag vilja tillägga, vill aktivt hindra oss från att förstå?

Google älskar att tala om för både allmänhet och lagstiftare att företagets storlek inte är något att oroa sig för, eftersom ”competition is just a click away”. Verkligen? När jag har gjort mejl, sökningar, kartor, kalender, mobiltelefonens operativsystem och företagets övriga tjänster till en självklar del av mitt dagliga liv?

Någonstans i ett garage finns det någon som siktar på att ersätta oss, har Googles tidigare vd Eric Schmidt sagt. ”I know, because not long ago we were in that garage”. Han vill upprätthålla myten om att den globala giganten när som helst kan hotas av en hemmafixare. Sådana myter vederlägger Hindman lugnt och elegant. Microsoft lade ner tio års arbete och tog en förlust på tolv miljarder dollar för att bygga sin konkurrerande sökmotor Bing, som trots alla ansträngningar sitter fast på en ohjälplig andraplats. Yahoo gav upp 2009 och köper nu sina söktjänster från Microsoft. Vem, förutom Google, har resurser att utveckla en egen webbläsare och göra den till världens mest använda – Chrome ligger nu högst i statistiken – bara för att snabba upp den egna sajten? ”It is cheaper and easier to build a manned space program than it is to build a modern search engine”, kommenterar Hindman.

Nästa myt som borde förpassas till sin rätta plats, som fotnot i något framtida mediehistoriskt standardverk, låter så här: på den gamla onda bly-, pappers- och tv-tiden krävdes det en dyr, centraliserad infrastruktur för att nå ut till en masspublik, men på nätet kan vem som helst bli sitt eget massmedium. Den nätoptimistiske journalisten Jay Rosen är en av många som har påstått att kostnaden för att nå en publik kommer att sjunka mot noll, tack vare de storföretag som har ”gett oss” internet.

Populära videoklipp som ”Charlie bit my finger” är inte Youtube, skrev bloggaren Tom Slee i ett ögonöppnande inlägg som jag minns trots att det snart har gått tio år sedan jag hittade det. Det här är Youtube, fortsatte han, och visade upp en serverfarm, så stor att den bara kunde avbildas från luften, med flygfoto. Det kändes som om Slee hade gjort något kriminellt, som om jag hade fått en skymt av något jag inte borde se. Våra föreställningar om nätet befinner sig så långt från verkligheten att Slees bild av en serverfarm framstår som obscen.

Totalt sett, skriver Hindman, lägger vi mer pengar på digital masskommunikation än vad vi gjorde på tryckpressarnas tid. Distributionen är lika beroende av centraliserad infrastruktur som någonsin tidigare; vad som har hänt är att vi har blivit så lydiga att vi inte tittar där vi inte förväntas titta, så att infrastrukturen hamnar utanför synkretsen. Slees serverfarm låg ute i en öken, på ett ställe där man lika gärna hade kunnat placera ett högsäkerhetsfängelse eller en hemlig militär anläggning. Googles första datacenter i Dalles, Oregon, kostade 1,2 miljarder dollar. Netflix påstås dra mer elektricitet än Danmark. Internet är inte ett dugg virtuellt eller decentraliserat; först när vi ser nätet som det faktiskt är kan vi börja ställa relevanta och realistiska krav.

Nätet beskrivs fortfarande som ”a magical fairyland of frictionless commerce and perfect competition”, men påminner i realiteten mer om den gamla vitsen ”there is no second prize in a gunfight”. När ett företag får ett tidigt försprång är loppet redan kört. Har du hört talas om Facebooks konkurrent Campus Network? Det startade strax före Mark Zuckerbergs projekt, erbjöd funktioner som först senare skulle komma till Facebook och knöt hundratusentals studenter till sig, men var lite sämre på att ragga kapital. Efter två år försvann Campus Network, medan Facebook i skrivande stund har växt till 2,3 miljarder användare.

Nätet har inte lett till någon mångfald på journalistikens område. Hindman hävdar att han stöder sig på ”the most comprehensive look to date at internet-based local news”, och han har ett antal obehagliga sanningar att meddela.

Annonsmarknaden har kollapsat. År 2000 drog de amerikanska dagstidningarna in 65 miljarder dollar på annonser; 2016 var siffran 18 miljarder. Publiken koncentreras till allt färre jättesajter, som paradoxalt nog tjänar mer per besökare än lokala nyhetsmedier. Det gör att journalistiken håller på att tappa kontakten med en stor del av medborgarna. 2014 bodde 20 procent av USA:s journalister i de tre viktigaste städerna New York, Washington och Los Angeles, mot 12 procent tio år tidigare.

Förnyelsen är en myt: av 1 674 lokala nyhetssajter i Hindmans undersökning var det bara 17 som saknade någon koppling till tidigare etablerade massmedier. Konkurrens höjer inte kvaliteten. Det viktigaste för en nyhetssajt är att det konstant händer något nytt på sidan. ”Most websites have a strong incentive to drive down their content quality”, skriver Hindman.

Ett par saker överraskade honom under arbetet. Att publiken på nätet befinner sig i konstant rörelse är inte, som det påstås vara, en utjämnande kraft. Tvärtom gynnar det de största sajterna, medan det gör tillvaron svårare för de små. Konkurrensen, hetsen och instabiliteten drabbar bara uppstickarna och de små nyhetssajterna, medan de allra största ligger stabilt på topp fem-listan. Han hittade också en liten positiv nyhet: Washington Post upptäckte att rubriker som var gjorda för att öka antalet klick i praktiken sänkte trafiken. Visserligen lockades fler tillfälliga besökare, men andelen läsare som stannade på sajten för att läsa en andra och en tredje artikel sjönk.

Hindman säger obehagliga sanningar inte bara om monopolföretagen, utan också om människan. År 2000 noterade Google att trafiken sjönk om de erbjöd fler sökresultat – 30 per sida istället för 10. Varför? Det tar en halv sekund längre tid att ladda 30 resultat, och besökarna vill inte vänta.

Vad det här betyder, tänker jag, är att det egentligen inte är kunskap vi vill ha. Vi vill framförallt ha snabbhet. Vi vill att Google ska vara lika omedelbart som våra egna tankar och sinnesintryck, som om symbiosen mellan medvetande och sökmotor var total.

Det otäcka är att det är fullt möjligt att tillfredsställa denna önskning, varifrån den nu kommer. Det kan rent av vara lättare att konstruera en sökmotor som ger omedelbar tillfredsställelse än en som ger relevant information. Googles uttalade ambitioner har länge pekat i den riktningen. Vårt mål är att ge dig vad du vill ha innan du har frågat efter det, förklarade Amit Singhal, ledare för företagets sökmotoravdelning, år 2011. Detta kan Google göra på två sätt, tänker jag. Genom att känna mig bättre än jag känner mig själv. Eller genom att styra mina önskningar, utan att jag märker att jag blir styrd. Gissa vad som kommer att vara mest kostnadseffektivt!

Gissa en sak till: Hur många använder nätet för att läsa nyheter? Av all trafik på nätet är det 3 procent som går till nyhetssajter, skriver Hindman. För USA:s del går det mesta av den trafiken till ett litet antal nationella nyhetsförmedlare. Lokalnyheter får en halv procent av den totala trafiken. Vad sysslar folk med på nätet? Viktigast för majoriteten är Google, Facebook, shopping, mejl och porr. Tidningarna kan inte tjäna pengar på en icke-existerande läsekrets, konstaterar Hindman.

Här finns det en slutsats som Hindman undviker att dra, kanske för att han vill behålla något slags hopp inför framtiden. Folk vill helt enkelt inte ha nyheter.

Och tänk om de egentligen aldrig ville ha dem? Så fort folk har en chans att få sin underhållning, sitt kändisskvaller eller sina sportresultat utan att köpa dem i paket med utrikesnyheter och samhällsdebatt kommer de att rycka på axlarna åt alla högtidstal om att en demokrati förutsätter välinformerade medborgare. Kanske var den tid när man kunde se folk med en dagstidning på puben, i tunnelbanan eller på parkbänken bara en historisk parentes? I så fall kan vi säga hej till en framtida informationsojämlikhet som kommer att vara fullständigt grotesk. Och vi bör förmodligen räkna med en kommande teknokrati när den välinformerade minoriteten har tröttnat på att den fördomsfulla majoriteten väljer politiker som Trump gång på gång.

Journalistik går i grunden ut på att göra världen synlig, så att människor kan bli välinformerade, myndiga och självstyrande medborgare. Hindman är orolig för att nyhetsläsandet sjunker under den kritiska gräns där detta går förlorat: ”audience numbers are so shockingly low that newspapers are clearly failing in their civic role”.

Dagstidningarna har länge överösts med dåliga lösningar. Förnya er! Låt läsarna vara med och göra tidning! Satsa på video istället! Betalväggar är framtiden. Nej, bli gratis och ni ska få se att allt löser sig. ”These proposed ’solutions’ are deeply worrisome”, kommenterar Hindman. ”Not only are they inadequate or unworkable, but they also prove that most media leaders deeply misunderstand the digital audiences who are supposed to be their future.”

Någon quick fix finns inte, skriver Hindman. Hans egna råd är vettiga men inte särskilt upphetsande: tidningarna ska bygga snygga, fungerande och snabbladdande sajter.

Fast vad hjälper alla goda råd om majoriteten inte tycker att nyheter är särskilt viktiga? Mindre än 10 procent läser en nyhetsartikel hela vägen från början till slut, skriver Hindman. Ska regeringen eller våra nya makthavare Google och Facebook tvinga på folk en lagom dos nyttiga nyheter, som vore det fråga om kostfibrer eller stelkrampsvaccin? Här, där boken slutar, börjar de verkligt svåra frågorna.

Jag undrar hur Hindman ser på dem. Som alla akademiker svarar han snabbt och gärna på mejl.

Nätet gör att allt fler människor kan välja bort nyhetsläsningen, skriver han. Vilka sajter man väljer att läsa betyder nu mer för ens kunskaper om världen än ens utbildningsnivå. ”The result is political information levels that are not just a bit lower, they are much more unequal than they were in the 70s and 80s.”

Några lösningar erbjuder han inte, men hänvisar till en artikel av Clay Shirky från 2009: ”Newspapers and thinking the unthinkable.”

”Society doesn’t need newspapers”, skriver Shirky. ”What we need is journalism.” Det håller jag med om. Det sekelgamla äktenskapet mellan annonsören och journalisten är lika bisarrt som surrealisternas välkända bild ett paraply och en symaskin som möts på ett operationsbord. När förhållandet har gått sönder gäller det för journalisten att hitta en ny partner, inte att sörja den som har gått sin väg. Pengar finns det fortfarande – men vart har de flyttat?

Hur viktiga är de mer eller mindre populistiska alternativmedier som har diskuterats så mycket den senaste tiden? frågar jag mig också.

I USA får de omkring 10 procent av det totala antalet länkar från sociala medier, svarar Hindman, vilket är mindre än de lokala nyhetssajterna får. Men deras inflytande är större än vad som framgår av sådana siffror: ”these sites have proven exceptionally good at shaping the news agenda and the topics of coverage.”

Om läget för nyhetsrapporteringen verkar fullständigt hopplöst kan det bero på att man är så fast i sitt vaneseende att man inte ser vad man har framför näsan. Jag skulle vilja avsluta med ett hugskott som alldeles säkert är naivt och paradoxalt, men som kanske också kan antyda i vilken riktning vi bör titta efter oväntade lösningar.

De största bolagen som Google, Apple och Facebook redovisar för närvarande en vinstmarginal på runt 30 procent. Detta är en absurt hög nivå. Vinster av det slaget är sannolikt inte stabila någon längre tid. Rekordvinsterna kan vara monopolföretagens största svaghet. Tittar jag på dem ur den vinkeln liknar de korthus som snart kommer att kollapsa. Vad händer i det läget med övervinsterna? När situationen regleras till mer normala nivåer ska vi hålla ögonen öppna efter de chanser och utvägar som visar sig. I samband med en omstrukturering av nätets ekonomi kan nyhetsmedier och andra innehållsproducenter förhoppningsvis få de intäkter de behöver för att överleva.

Mest lästa just nu

1) Tystnadskultur av Jon Åsberg

2) Barnen byggs bort av Simon Westberg

3) En evig renovering av Peter Santesson

4) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

5) Den liberala idén av Lena Andersson

NR 7 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...