VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Lugnt, ordnat och liberalt

Av Mattias Svensson

Pluralism och dynamik är följden av en fri och liberal politisk ordning. Det utgör också grunden för ett välordnat samhälle.

Liberalismen hamnar lätt i motsatsställning till den senaste politiska trenden. I ljuset av lovvärda ambitioner eller allvarliga hot är det alltid retoriskt tacksamt att framställa liberalens insisterande på frihet, pluralism och politisk återhållsamhet som naivt och ansvarslöst.

Så också i ljuset av senare tids ökade betoning av ordning och trygghet. Kriminalpolitik har stigit på väljarnas agenda, inte minst efter uppmärksammade skjutningar och sprängningar och andra tecken på ett alltmer påtagligt gängvåld. Polisens kartläggningar har också fäst uppmärksamheten på att i särskilt utsatta delar av svenska städer frodas laglöshet och religiös extremism medan polisen har svårt att fullfölja sitt uppdrag. Offentliga platser tas över av öppen droghandel, affärsidkare rånas och utpressas och tillvaron blir otrygg för boende. Uppmärksammade terrordåd i Sverige och övriga västvärlden har också bidragit till känslan av utsatthet.

Otryggheten handlar sannolikt också om en bredare misstro i ljuset av en ekonomi som haft svårt att ta fart efter finanskrisen, växande skuldsättning och ökande svårigheter för det offentliga att leverera i enlighet med sina löften. Att efterfrågan på ett ordnat samhälle växer i ljuset av en sådan utveckling är sunt och rimligt, även om den emellanåt bygger på överdrivna hotbilder och ger ett uppsving för förljugna visioner om statiska idyller där inget någonsin händer – från kretsloppssamhället till nostalgiska bilder av ett ohjälpligt förlorat förflutet.

Sverige är illa rustat för en mogen diskussion om ordning, ett begrepp som här varit synonymt med en pedantisk vilja att lagstifta om stort och smått. Vi har fortfarande ett krav på tillstånd för att få dansa inskrivet i ordningslagen, eftersom polisen och det stora regeringspartiet anser att nöjeslivet annars skulle bli alltför okontrollerat. Poliser kan sättas att vakta lokaler dygnet runt över en helg av det enkla skälet att det misstänks att människor annars samlas där för att dansa till ravemusik.

Skulle det bli oordning om det inte fanns strikta lagar som hindrade det? Är frihet och liberalism därför antitesen till ett ordnat samhälle? Uppfattningen är vanlig, hos många sitter den i ryggmärgen – men den stämmer illa med verkligheten.

Jag var nyligen med på presentationen av det som kallas Nanny State Index för 2019. Detta index rankar i korthet EU:s medlemsländer efter hur hårt de reglerar människors möjligheter att äta, dricka och röka. I topp ligger Finland, Sverige hamnar på åttonde plats. Det intressanta är dock att Tyskland hamnar sist, de har alltså minst omfattande regleringar på dessa områden. Efter Tjeckien och Slovakien följer Österrike och Luxemburg bland de minst reglerade. Poängen är att dessa länder är mönsterexempel på ordnade samhällen. Avsaknaden av regleringar för människors vardags- och nöjesliv leder uppenbart inte till kaos, även om det ofta kan låta så i samhällsdebatten. (Det finns för övrigt inte heller något samband mellan strikta regleringar och bättre hälsa, trots att det är restriktionernas föregivna syfte.)

Invändningen är mer fundamental än så. Det pluralistiska, dynamiska och kommersiella samhälle som följer av en hyggligt fri och liberal politisk ordning utgör också grunden för ett välordnat samhälle. F A Hayek populariserade termen spontan ordning för utkomster som är högst reguljära och pålitliga, trots att de inte följer av någons medvetna beslut. Språket är exempelvis en sådan spontan ordning. Det förändras ständigt på marginalen efter hur vi använder det, men fungerar hela tiden som ett pålitligt redskap för att kommunicera och göra sig förstådd. En påminnelse om att ordning inte är detsamma som stillastående.

Sak samma med marknader. I ett västland som Sverige är ingen orolig för varifrån frukosten ska komma. Detta trots att inget av det som finns på frukostbordet i ett hem i en större svensk stad producerats i närheten. Kyl, frys och plastförpackningar ser till att skinka och ost kan fraktas och förvaras utan att förfaras. Kaffet och juicen kommer från helt andra länder. Närbutiken och stormarknaden har i stort sett alltid det du vill ha och mer därtill. Allt detta har krävs enorm koordination av tusentals inblandade människor. Författaren A J Jacobs beslöt sig inför sin bok Thanks a Thousand förra året att tacka alla som varit involverade i att se till att han kunde dricka sitt frukostkaffe, en resa till butiken på hörnet och kaffeplantagen i Colombia, men också till kvinnan som kontrollerade livsmedelssäkerhet och de som byggde standardiserade lastpallar för att kaffet skulle lastas ombord. Alla dessa länkar som krävs för en enkel frukost är i vår vardag så självklara att de är banala att uppmärksamma. Vilket är min poäng. Marknader är i normalfallet mycket pålitliga, en spontan ordning som är välordnad och utan att vi tänker på det bidrar till vår trygghet och vällevnad.

Tyler Cowen accentuerar denna poäng i sin nyutkomna försvarsskrift för de amerikanska storföretagen Big Business. Han påpekar att vi sällan upplever sådana stunder av trygghet och normalitet som i sällskap av dessa storföretag, både som kunder och som anställda. Vi kan klaga på galleriornas sterilitet, men de är välstädade och lugna. Detsamma gäller de flesta arbetsplatser präglade av hygien, rutiner och professionell artighet. Tjänster och produkter är också pålitliga, vi förväntar oss att de nya ska vara bättre och mer spännande än de föregående, och att kunna lämna tillbaka produkter vi är missnöjda med. Också på offentlig plats bidrar företagen till ordningen. Vad är tryggast, ett torg med affärsliv och kommers eller ett med bara offentliga myndigheter?

Marknadssamhället lönar oss för ett flertal dygder som är av nytta för andra – från flit och förkovran till artighet, pålitlighet och punktlighet. Något som inte minst utvecklats av ekonomen Deirdre McCloskey i hennes tre böcker om borgerliga dygder. Det är sådana incitament som gör att tilliten tenderar att vara hög och välståndsutvecklingen god i samhällen med ett hyggligt inslag av fria marknader och kommers.

Liberalismens kritiker har samtidigt en fattig syn på vad det innebär att leva i ett materiellt välbärgat marknadssamhälle. Det innebär nämligen rika möjligheter att välja bort och välja till – att välja en karriär efter intresse, fallenhet eller passion eller att resa, läsa, förkovra sig i lampans eller skärmens sken, ägna sig åt hobby, hälsa och välmående. Välståndet är inte målet utan medlet, en av de många indirekta vägarna till ett gott liv.

Livet skulle bli oerhört fattigt om maximal rikedom var det enda som räknades, men så är det bara i de modeller av halmdockekaraktär av en penningmaximerande economic man som vänster och konservativa älskar att slå omkull. Faktum är att den ensidigt maximerande ekonomisten inte ens vore en god affärsman. Den som vill göra affärer måste i alla fall signalera och handla som om andra dygder som kundomsorg och pålitlighet vore viktiga, vilket förstås underlättas i den mån det faktiskt också är så. Och de som blir framgångsrika i affärer har vanligtvis ett stort engagemang och överlägsen kunskap i det de ägnar sig åt – alltså i de varor eller tjänster de erbjuder andra – och det är genom att excellera i detta som de också tjänar pengar. Återigen den indirekta vägen till det goda.

Frågan är också om inte marknader och individuell frihet blivit väl enkla förklaringar till vår tids sociala oro och dess kulturella uttryck. Vad driver polarisering, isolering och desperation i den mån det faktiskt förekommer och ökar? Den hårda konkurrensen på marknaden och det tänkande den fostrar kan definitivt vara en faktor. Det finns sådana inslag i affärslivets hårda krav, och definitivt i finanssektorns mest osunda miljöer, lika artificiellt speedande på kreditstimulanser och bailouter som på kokain och prestationshöjare. Men kulturella uttryck som prepperns förberedelse för att i ensamhet och isolering överleva några veckor till månader av katastroftillvaro – en investering i att uthärda en begränsad period, inte för att bygga en bättre morgondag – eller en mansroll där det blivit inne att bygga ett muskulöst våldskapital, förvisso påfågelputsat och gymartificiellt, handlar definitivt inte om någon renodling av merkantila dygder – oftare om ett rent brott med dem. De hänger snarare samman med en allt starkare antiliberal reaktion och tankevärld. I den mån upprinnelsen till sådana trender har politiska orsaker har det sannolikt mer att göra med exempelvis kriget mot terrorismen och västvärldens staters massiva investering i krigföring och övervakning, än med de slentrianmässigt utpekade syndabockarna liberalism, kommersialism och individualism.

På ett mer grundläggande plan gör marknadssamhället oss redo att betrakta människor som potentiella kunder och samarbetspartner än som fiender, några som kan tjäna våra intressen och vars intressen det därför ligger i vårt intresse att försöka tillgodose. Människor blir mindre av hot och mer av resurser. Redan Montesquieu noterade denna effekt av handeln mellan länder och människor, att det gynnade fred och mjukare värden. Ett på sin tid radikalt brott med att erövra och förslava eller plundra och förstöra, vilket folk varit alltför begivna på genom historien. Ur handelns och det ömsesidiga berikandets logik kunde en fredligare inställning växa.

Denna inställning har knappast minskat i betydelse, utan snarare blivit så självklar att vi inte längre tänker på den. En vd på ett av dagens globaliserade företag arbetar dagligen med att förstå och jämka samman olika kulturer, överkomma språkförbistring, sätta sig in i nationella politiska regelverk och hålla anställda nöjda och produktivt fokuserade för att kunna knyta samman en global ekonomisk produktionskedja.

Det fungerar också i andra änden av den ekonomiska hierarkin. Även den som inte har moraliska skrupler mot brottslighet får svårare att ägna sig åt detta om de sköter ett jobb på heltid, och färre skäl att stjäla om de har inkomster så det räcker till livets nödtorft och goda. Detta är en av globaliseringens dygder, och har utan att vi tänker på det gjort vår tillvaro säkrare. När kommunismen föll i Östeuropa och de baltiska länderna blev fria öppnade Sverige tidigt för resor från dessa länder. Det har alltid medfört en viss problematik eftersom en del av dem som utnyttjar denna rörelsefrihet varit inbrottstjuvar.

Denna brottslighet har dock genomgått en radikal förändring över decennierna. På 1990-talet var den typiske utländske inbrottstjuven en ung man från städer som Kaunas i södra Litauen, med hög arbetslöshet och krympande ekonomisk aktivitet. En del personer med sådan bakgrund satte sig i bilen, åkte till väst och länsade slumpvis utvalda hus och bilar på allt som gick att ta med. Redan i början av 2000-talet var den sortens brottslighet mer eller mindre försvunnen. De baltiska ländernas ekonomiska utveckling och möjligheten att komma till övriga EU-länder och jobba har mer eller mindre utrotat ”fattigdomsbrotten” från vårt närområde. Liberala reformer i dessa länder, globaliseringen och Europasamarbetet har så snabbt spridit välstånd och inkomstmöjligheter att den till en början vanligaste brottskategorin helt försvunnit. Rörligheten över gränser skapar problem, men består den och utvecklas av handel och jobbmöjligheter tränger den också över tid ut mycket av brottsligheten. Stölderna som sker idag är dels mycket mer professionella i sin inriktning, vid inbrott tar tjuvarna sådant som smycken och kontanter, och de ligor som kommer består i stor utsträckning av människor från länder utanför EU.

Vi ska också minnas när det gäller inbrott att toppnivåerna för antalet anmälningar finns på 1980-talet, före rörligheten och öppenheten mot våra östra grannländer. De begicks i hög utsträckning av inhemska missbrukare och ungdomar på glid, två kategorier som sedan dess dramatiskt minskat sin inbrottsverksamhet. Trots stöldligorna – som andra länder, inklusive våra grannländer Norge och Finland, varit bättre på att motarbeta – är de senare decenniernas stora och underskattade berättelse hur vi genom handel, öppenhet och även polisiärt samarbete byggt ökad trygghet i vårt närområde.

Brottsligheten behöver förstås bekämpas av en polis med tillräckliga resurser och genom rättsstaten och välavvägda straff. Detta är en liberal kärnfråga, särskilt för oss klassiska liberaler som menar att försvar, polis och rättsväsende är statens själva raison d’être. Skyddet mot initierande av och hot om våld och tvång i dess olika former är ihop med upprätthållandet av frivilligt ingångna kontrakt politikens grundläggande uppgift. Våld kan alltså legitimt mötas med våld, med fördel ett starkare sådant. Det är en omistlig del av svaret när statens våldsmonopol utmanas och urholkas.

Enklast är att ropa på strängare straff och att i jakt på skyldiga tillåta staten alltmer långtgående övervakningsmetoder och rättsstatligt tvivelaktiga genvägar som anonyma vittnen. Sådana inslag kan behövas, men det är av flera skäl huvudlöst att tro att brottsligheten kan motas genom att hasta fram sådana förändringar. De är dels för små för att göra någon större skillnad, eftersom det stora problemet är att polisen behöver kunna prioritera insatser mot den här sortens brottslighet och helt enkelt uthålligt sköta sitt jobb med närvaro och byggande av tillit och information från lokalsamhället. Dels finns risker som ökar ju mer långtgående den sortens åtgärder blir – som att polisvåld och visitationer drabbar oskyldiga och upplevs som orättfärdiga så att tillit och lokal samverkan skadas, eller att insatser sväljer resurser som när nya kameror monteras upp som sedan binder personal och kräver tekniskt underhåll.

En game changer behövs definitivt i kampen mot brottsligheten, och liberala lösningar kan hjälpa till, i vanlig ordning också indirekt. Politikens impuls att stifta nya och mer långtgående lagar behöver vändas i sin motsats. En avkriminalisering av morallagar som exempelvis sexköpslagen och det senaste förbudet mot rökning på allmän plats utomhus och en gallring i tillstånds- och administrationsfloran genom att exempelvis avskaffa kravet på tillstånd för dans skulle göra sitt till för att frigöra polisresurser.

En avgörande förändring kan sannolikt bara åstadkommas genom en avkriminalisering och legalisering av narkotikan. Detta är en önskvärd förändring av flera skäl, inte minst Portugals avkriminalisering och satsning på vård visar att situationen för missbrukare kan förbättras. Eftersom en stor och växande del av polisens resurser de senaste årtiondena gått till att upprätthålla det på 1990-talet genomdrivna förbudet mot bruk och innehav av droger utan att vare sig bruk eller missbruksdödlighet därmed minskat, snarare tvärtom, så är det hög tid att frigöra dessa polisresurser för konstruktivt polisarbete.

En legal försäljning av alla eller åtminstone de vanligast förekommande drogerna skulle utöver att frigöra ytterligare polisresurser rikta ett avgörande slag mot gängens intäkter. Den grova brottsligheten kretsar idag i stor utsträckning kring narkotikaförsäljning och det gäller inte minst den destruktiva öppna försäljningen som sprider otrygghet i närområden, drar in unga i kriminella karriärer och leder till våldsamma uppgörelser i konkurrens om territorier. Det går att slå polisiärt mot öppen försäljning, vilket exempelvis gjorts i New York. Där säljs och brukas idag lika mycket droger som tidigare, men efter tillslag mot den öppna försäljningen har mord, rån och stölder drastiskt minskats. Detta är dock resurskrävande.

En legalisering skulle få samma resultat genom att omvandla en stor del av produktionen till en lönsam industri som skapar okvalificerade jobb, en kringliggande upplevelse- och servicesektor och nya skatteintäkter. Den organiserade brottsligheten skulle förstås inte försvinna, förhärdade brottslingar skulle ägna sig åt annat och nätverk i viss utsträckning bestå, men annat slags brottslighet är långtifrån ett perfekt substitut och färre skulle kunna ägna sig åt den. Dessutom skulle det finnas 1800 heltidstjänster inom svensk polis att rikta mot denna alternativa aktivitet. Jag vet ingen enskild åtgärd som till så låg kostnad skulle kunna ha så dramatiskt goda konsekvenser.

Det finns fler framåtsyftande liberala reformer med liknande potential på andra områden. Leif Wenar har i boken Blood Oil kritiserat den hälerimarknad som tillåts för olja och andra naturresurser. Västländer har helt enkelt legaliserat en handel med uppenbart stöldgods, vilket gör att hundratals miljarder dollar fyller fickorna på de mest brutala av tjuvar och envåldshärskare. I stort sett alla stora konflikter som fyller våra tidningsspalter, från krig till terrorism, har sitt ursprung i detta. Vi skulle – till viss kostnad, men med potentiellt stora vinster – i både Europa och USA kunna öka kraven på legitima ursprung också för olja och andra naturresurser, riktat mot de värsta först, och därmed investera både i ett bättre klimat och i global avspänning och demokratisering, utan att skicka en enda soldat.

När det gäller den sjunkande produktiviteten har ekonomen David G Blanchflower visat att en viktig faktor är minskad rörlighet inom landet. Människor är mindre kapabla och beredda att flytta, en kombination av bidragssystemen och en stelare bostadsmarknad med växande barriärer. Också internationellt är möjligheten att flytta till jobb avgörande, vilket är temat för Paul Collier och Alexander Betts bok Refuge, som visar att de flesta som lever på flykt söker egna lösningar hellre än att fastna i skattefinansierade flyktingläger. Detsamma tycks gälla Betts och Colliers egen teknokratiska lösning att skapa jobb via bistånd, tullundantag och internationell planering. Ägaren till ett företag i Jordanien där detta prövats vittnar om att han haft fler besök av västerländska delegationer och NGO:er än av jobbsökande flyktingar. Alltsomoftast tycks det klokaste inför stora och svårlösta problem vara inte att tänka ut nya, avancerade lösningar, utan att lämna mer åt människor själva att försöka lösa bäst de kan.

Tvärtemot hur det kan verka och låta i den allmänna debatten, och även på den liberala självuppfattningen, finns åtskilligt av liberalt tänkande och liberala reformer som skulle vara avgörande också för värden som trygghet, tillit och ordning.

Mattias Svensson är författare och debattör.

Mest lästa just nu

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

2) Dags för en motrörelse av Anna Victoria Hallberg

3) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

4) Det nya prästerskapet av Fredrik Haage

5) Allting flyter av Emil Uddhammar

NR 8 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...