”Det var lättnad och glädje över att denna historiska händelse verkligen ägde rum.”

Så beskrev Gudrun Schyman i en radiointervju i höstas de känslor som rådde i vänsterpartiet kommunisterna när muren föll 1989. Lättnad och glädje.

Jag vet, man fylls av värme och beundran inför detta mästerstycke av ogenerad historieförfalskning. Men efter det infinner sig hos mig också en migränliknande frustration: Varför kan människan inte ljuga lite bättre? Och det där tänker jag ofta nu för tiden: Jag förebrår dig inte att du ljuger, men måste du förolämpa min intelligens? Måste du ljuga så dåligt? Ska jag behöva tala om för dig hur du ska säga?

Ingen skugga över vikingasjukan, det var ett desperat grepp (sic) i ett desperat läge och antagligen den roligaste undanflykten i undanflykternas historia. Möjligen...